Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Mördarsekt. Historien är full av kvinnor som blir besatta av kriminella män. Bilden är från en ­rättegång i Los Angeles den 13 oktober 1970. Charles Manson och Susan Atkins, en beundrarinna och medlem av Mansonfamiljen, står anklagade för att ha mördat musikern Gary Hinman.

Mördarsekt. Historien är full av kvinnor som blir besatta av kriminella män. Bilden är från en ­rättegång i Los Angeles den 13 oktober 1970. Charles Manson och Susan Atkins, en beundrarinna och medlem av Mansonfamiljen, står anklagade för att ha mördat musikern Gary Hinman.
Kultur

Mördande kärlek

En ny genre har dykt upp på den svenska bokmarknaden. Det handlar om självbiografier, skrivna av kvinnor som valt att leva med farliga män. Men hur oskyldiga är de egentligen?

He hit me and it felt like a kiss«, sjunger Lana Del Rey i låten »Ultraviolence«. I musikvideon är hon klädd i en kort brudklänning och vandrar runt på en kyrkogård tillsammans med en man, men det enda som syns av honom är hans hand när han stoppar fingrarna i hennes mun. I en annan video, till låten »Born to Die«, hänger Lana ihop med en ung gangster som till slut kör ihjäl henne, och i videons slutscen håller han hennes blodiga döda kropp i armarna under det att lågorna slickar bilvraket. Vad är det med bilder som dessa som gör dem så effektiva, så laddade att de ständigt reproduceras i populärkulturen, från musikvideor till tv-serier, filmer och böcker?

Det märkliga förhållandet mellan förbrytare och offer fick ett namn i och med Norrmalmstorgsdramat 1973 då Janne Olsson och Clark Olofsson tog fyra människor som gisslan i ett bankvalv. En av gisslan, Kristin Enmark, började ty sig till gärningsmännen och när statsminister Olof Palme ringde fick han sig en utskällning av Enmark, som tog Olsson i försvar. Sedan dess är stockholmssyndromet ett vedertaget begrepp.

Men ett gisslandrama eller en kidnappning är förstås en sak. Här opererar komplexa psykologiska mekanismer som har med överlevnad att göra. Det som för många är svårare att förstå är när kvinnor självmant och med öppna ögon går in i en relation med en kriminell man. Man skulle kanske kunna kalla det flickvänssjukan. Den drabbar när dömda massmördare får kärleksbrev i fängelset – till exempel har Anders Behring Breivik beundrare som skickar hundratals uppmuntrande brev och till och med presenter till honom. En av dem är bara sexton år. Andra grovt kriminella har upplevt samma sak och vissa har till och med gift sig med sina fans, som »the Night Stalker« Richard Ramirez, som mördade tretton människor i deras sängar. Likt Charles Manson hade han på sin rättegång en grupp unga svartklädda kvinnor som stöd – seriemördargroupies.

Den här typen av historier har alltid varit populära. En genre som seglat upp på den svenska bokmarknaden det senaste året är personliga vittnesmål från kvinnor som lämnat sina kriminella män. Svenska Anna Sundbergs berättelse om livet med den islamistiske terroristen Said Arif (»Älskade terrorist«) möttes från somliga håll med skepsis. Hur oskyldig var hon, egentligen? Hon satt i Skavlans tv-soffa och intervjuades flitigt, men mottogs trots sitt förflutna med entusiasm och förståelse. Märkligt nog beskrivs kvinnor fortfarande påfallande ofta som offer när de uppträder i kriminella sammanhang. Sundberg gifte sig med den ökände Arif, vars kopplingar till Sverige sedan länge granskats av Svenska Dagbladets Per Gudmundson, och reste tillsammans med honom och barnen till Pankisidalen i Georgien. Said Arif tränade för krig medan Anna Sundberg tog hand om barnen. Hon hoppades då att hennes söner en dag skulle bli mujahedin, jihadkrigare, och begå våldsdåd för islams skull. Algeriske Said Arif beskrevs av den franske inrikesministern som »en av de mest erfarna jihadister som vårt land mött de senaste åren«.

En del debattörer var kritiska till den omedelbara förståelse med vilken Anna Sundberg möttes av press-kåren, och undrade om det kunde bero på hennes hårfärg och att hon var »en av oss«. Säkerligen berodde det också på att hon är kvinna. IS-rekryterade flickor bemöts ofta på samma sätt. Nyligen dödades en brittisk tonårig IS-rekryt i Irak. Hon hade åkt ner till kriget tillsammans med två väninnor för att gifta sig med en jihadist. I medierna heter det att hon lockats eller lurats ner. Samtidigt står att läsa att den unga kvinnan var intelligent och duktig i skolan.

I februari dömdes en 17-årig flicka från Linköpingstrakten till fängelse i Wien. Hon hade anslutit sig till IS och i hennes mobiltelefon återfanns bilder av halshuggna människor. Aftonbladet skrev ett långt snyftreportage och bildsatte med den förtvivlade unga kvinnan i sin mammas armar. Många reagerade på skevheten i bevakningen. Det är en sak att ångra vad man gjort och välkomnas tillbaka till samhället, en annan att beskrivas som totalt aningslös och oansvarig för sina handlingar. Det tycks fortfarande finnas en samhällelig tendens att inte tillskriva kvinnor egen handlingsförmåga när de uppvisar icke önskvärda beteenden.

Ett annat exempel är Anna-Lena Joners Larsson, aktuell med boken »Nazibruden«. Hon levde och skaffade barn tillsammans med en man som fortfarande är aktiv nazist. Han var musiker och tillsammans turnerade de runt och sjöng vit makt-musik. Nu har hon lämnat »rörelsen«, som hon kallar den, och ägnar sig i stället åt att hjälpa flyktingar. Hennes berättelse är märklig, ofta lätt föraktfull. När hon turnerade med sambons vit makt-band umgicks hon »sällan med de vanliga skinnskallarna … När vi var ute och spelade hängde jag med höjdarna inom respektive organisation«. Det var där »intelligensen fanns«. Samtidigt framhäver Joners Larsson gärna att hon egentligen inte tänkte så mycket på eller hade någon större kunskap om nazistisk ideologi. Hon köpte en bok skriven av en förintelseförnekare men orkade inte läsa klart den; hon tatuerade in ett hakkors på tån mest för att en väninna tyckte att det vore roligt. Anna Sundberg ger samma bild av sin radikalisering; hon »lät [sig] bli manipulerad« och fortsatte sedan »självmant« in i den militanta islamismen, liksom Anna-Lena Joners Larsson i den nynazistiska.

I tidskriften Psychology Today föreslår den amerikanska psykologiprofessorn Katherine Ramsland att dessa kvinnor söker en relation så perfekt att den aldrig kan uppnås. Den psykoanalytiska skolan förklarar kanske en sådan längtan med barndomsupplevelser, frånvarande eller oåtkomliga fäder, dåligt självförtroende och så vidare. Enligt denna logik är kärlek för vissa kvinnor ett omöjligt projekt rent psykologiskt. Valet av en kriminell romantisk partner blir då ett slags logisk konsekvens; man söker något som man vet är ett ouppnåeligt projekt. Varför män med svåra fadersrelationer inte dras till kriminella kvinnor sägs det däremot inte mycket om. Det finns emellertid forskning som pekar på att kvinnor har en erotisk preferens för dominanta män. Det kan förstås ha biologiska orsaker: kvinnor är generellt sett rent fysiskt svagare än män, och den biologiska instinkten kan inte så lätt raderas ut av genusdiskurser. Men en kvinna som söker en brutal man är nästan alltid övertygad om att brutaliteten är övergående, skriver Leon F. Seltzer, brittisk professor i psykologi. Hon ska »rädda« honom. I en recension av Anna Sundbergs bok föreslår Svenska Dagbladets Isabelle Ståhl att det också kan röra sig om en nutida brist på mening, att det är därför kvinnor lockas in i extrema rörelser – en tolkning som åtminstone undviker det trötta narrativet om kvinnan som faller för den oemotståndlige busen.

Karolina Ramqvists uppmärksammade romaner »Flickvännen« och »Den vita staden« komplicerar bilden av den hjälplösa kvinnan. I första boken är flickvännen, Karin, förvisso ganska passiv i den stora vita villan som hennes kriminelle pojkvän köpt till henne, men i uppföljaren har hon fått barn och är beredd att slåss för sina rättigheter. Hon är en lika god kålsupare som pojkvännen. Att arbeta och göra rätt för sig är inte aktuellt; hon anser sig tillhöra ett slags kriminell överklass och njuter av sin överlägsenhet och den lyx hon tycker sig förtjäna. Ramqvists porträtt av flickvännen är, trots att det är fiktivt, ett av de ärligaste. Här äger kvinnan själv agens och ansvar: att passivt vänta på någon som är ute och rånar banker är också ett medvetet val. Men ett sådant narrativ fungerar kanske bara i fiktionen. En Anna-Lena Joners Larsson eller Anna Sundberg kan kanske medge att hon trivdes i extremistiska miljöer, men att säga no regrets? Nej, det fungerar inte. Ramqvists Karin är befriande just för att hon är fri att erkänna sina egna motiv. Hon är människa, och som människa benägen att hemfalla åt egoistiska eller grymma beteenden.

Hur mår då genren »kvinnor med dåliga män«? Inte så bra. Den förefaller extremt statisk i sin dramaturgi: vacker ung kvinna faller för charmig våldsverkare eller extremist, dras in i hans värld, förtrollas av den men inser snart att den är en återvändsgränd; vacker ung kvinna måste bryta sig loss, ibland tillsammans med ett barn; vacker ung kvinna gör avbön och hyllas för sitt mod, hamnar i tv-soffa och veckotidning. Avhopparkvinnornas berättelser lockar för att de befinner sig på samma kittlande område som kändisskvaller och Allersreportage. Kanske är det därför de fortsätter paketeras på samma vis – de är så starkt genrepräglade. Liksom romantiska komedier eller inspirerande sportfilmer vet vi redan hur vi vill att de ska sluta, och de berättelser vi får ta del av följer därför lydigt våra förväntningar.

»Nazibruden – En sann historia«, i vilken Anna-Lena Joners Larsson berättar för Jessika Devert om sitt liv, ges ut på Harper Collins Nordic i september.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera