Krönika

Relativ irrelevans som befriar

Malte Persson vill ha ett elfenbenstorn för att slippa höra världens kackel.

Jag behöver ett torn. En gång satt jag i ett torn och skrev sonetter, i snitt en om dagen. Det var en utmärkt tillvaro. Som alla vet kan man bara producera poesi i hyfsad takt om man har en lämplig lokal. Rilke skrev till exempel »Sonetterna till Orfeus« på tre veckor i ett slott som han hade fått låna. Rilke var bra på att skaffa sig bekanta med slott att låna. Jag borde lära mig av honom.

Allra helst vill jag dock ha ett elfenbenstorn. Där kan jag, som den prinsessa jag är, sitta så högt att skränet från tidningsdrakar och självutnämnda sanningsriddare bara når mig som ett svagt, svagt brus. Nu får jag nöja mig med en balkong på femte våningen, och helt skyddar den mig inte från käbblande twitterati och teatrala tjut från sådana som ironiskt nog vill framställa sig som den tysta majoriteten. Men lite i alla fall. Världen klirrar dämpat.

Vad förs det för diskussioner vid frukostborden? Det vet jag inte, eftersom jag saknar frukostbord. Jag letar ibland håglöst efter ett på Ebay, men lyckas aldrig finna något med tillräcklig sanningshalt. Dessutom tror jag att det är nyttigt för mig att äta frukost stående. Jag sitter ner så mycket annars, när jag ägnar mig åt min enda hobby, det vill säga arbete. Tyvärr sällan avlönat arbete, vilket minskar mina möjligheter att någonsin skaffa mig ett torn, vare sig av elfenben eller andra material.

Naturligtvis tillverkas det inga elfenbenstorn längre, elefanterna är ju halvt utrotade, och gud vet hur många betar som behövs till ett enda torn. Den enda bete jag har är ett alfabete, men med dess utsökt utsirade miniatyrpjäser biter jag ifrån så gott jag kan. Och försöker minnas reglerna för hur man vinner ett tornslutspel.

Man stöter i dessa dagar allt oftare på en form av intellektuell självkritik som hävdar att vi, den välutbildade eliten, har oss själva att skylla när nu oupplysta horder av före detta moppekillar och potentiella dokusåpedeltagare ger igen på vårt slentrianmässiga förakt genom att lapa upp befängda konspirationsteorier och äntligen masa sig till vallokalen bara för att där lägga sin röst på vulgära populister och opportunistiska antidemokrater. Och är det förresten inte humaniora-fakulteternas postmoderna relativism som frammanat en samhällsdebatt där sanning inte längre spelar roll? Det sistnämnda är en dubiös teori: även om relativism är ett trist akademiskt mode, så utövar sällan filosofiprofessorer nämnvärt inflytande på omvärlden. Framgångsrika politiska fiktioner fanns det redan på Heliga Alliansens tid. Och det är ett flagrant hyckleri när samma personer som fördömer den akademiska sanningsrelativismen kräver respekt för den folkliga.

Likväl finns det ett korn av relevans i den intellektuella självkritiken. Självklart får man inte folk att sluta att bete sig idiotiskt genom att demonstrativt kalla dem för idioter. Men å andra sidan har ingen kommit på något annat som hjälper heller? Kanske hade den verkliga eliten, den ekonomiska, kunnat göra något, om den i tid (och självfallet inte av godhet, utan av långsiktig självbevarelsedrift) hade blidkat de missnöjda massorna med fördelningspolitik i stället för svångremsdito. Men vi intellektuella?

Tja, eftersom vi ändå världsligen är tämligen irrelevanta tycker jag att vi, skamlöst och utifrån ren kärlek till sanningen, gott kan fortsätta att kalla idioti för idioti. Och fortsätta skriva poesi, förstås, med eller utan säkerhetsavstånd till marken. En annan grej med torn: man hör mindre i dem, men man ser bra.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera