Värnplikt för pensionärer

Allt fler vill återinföra värnplikten. Dags att kalla in bassarna under blågul fana igen. Och den här gången ska brudarna med också, försvaret ska bli jämställt.

  Värnpliktskramarna har tre starka skäl. För det första brister försvaret. För få vill bli yrkessoldater. Det är farligt och dåligt betalt. För det andra har den avskaffade värnplikten bidragit till segregeringen. Vi träffas för sällan över klass- och etnogränserna, helt enkelt. Om vi återinförde värnplikten så skulle alla ungdomar tvingas reflektera över medborgarskap, solidaritet och, tja, fosterlandskärlek – äkta eller påtvingad.

  För det tredje behöver riket fler som är beredda att kavla upp ärmarna. Det handlar inte bara om det militära försvaret. Samhällstjänsten är minst lika viktig.

  Detta påpekar också alla politiker som talar sig varma för värnplikt. Grötrock och snuskburk kanske är ett överspelat kapitel. Ingen ska behöva bära vapen mot sin vilja. Men plats i ledet ska det finnas ändå.

Det verkar smart. Varje dag får vi små påminnelser om allt som värnpliktsförsvaret tog hand om, men som det avlövade avlönade försvaret inte alls gör lika glatt. Det gäller brandbekämpning, snöstorm, översvämning eller akut röjning av stormfällda träd. I framtiden kommer ju behovet av uppställning vid  miljökatastrofer att bli ännu större. Då behövs både värnpliktiga och hemvärnet.

Kanske är det rent av civilförsvaret som borde utredas, i egen rätt? Vad innebär ett modernt civilförsvar? Det låter som om det skulle handla både om civilisternas deltagande i försvarsprocessen och värnet av det civila samhället. Och Gud ska veta att det behöver värnas!

Det civila samhället har allt att vinna på minskad segregation; att överbrygga klyftor mellan klasser, grupper, generationer. Och apropå generationer – det kanske inte bara är ungdomar som kan göra samhällstjänst? Sverige har världens friskaste och vitalaste pensionärer. En hel del av dem är också världens rikaste pensionärer. Och fler kommer de att bli de närmaste åren.

De kunde göra nytta i civilförsvaret. Kanske inte precis släpa sandsäckar vid översvämning, men det finns massor de kan göra i kraft av erfarenhet. De kan samordna, analysera, undervisa, dela ut proviant och varma filtar.

Annonsörerna ser dem redan, dessa pigga pensionärer, framför allt som passagerare på lyxkryssning till Barbados och norska fjordar, på viltsafari i Afrika och på  upptäcktsfärd längs Sidenvägen.

Kanske är det dessa grupper civilförsvaret borde locka till sig, och beta med vildmarksupplevelser, och berikande möten med främmande kulturer. På hemmaplan.

Visst finns det massor av pensionärer som gör stora insatser som läxhjälpare, flyktingguider och volontärer i sjukvården. Det vet vi. Men det finns ännu fler som inte lyfter ett lillfinger, men ändå gnäller över tjyvsamhället. Det är stora grupper pensionärer som är rädda, som inte känner sig behövda. De vänder sig till SD i hopp om bekräftelse.

  De kanske både skulle kunna göra nytta och känna sig bekräftade någon annanstans?

Det finns många pensionärer som inte begär bättre än  att gulla med barnbarnen och gärna ger småbarnsföräldrarna ett handtag. Men statistiken säger att allt fler seniorer tycker att det är jobbigt att hämta på dagis. De behöver orken till golfrundan. De slår vakt om sin surt förvärvade frihet! Detta är en ny sorts generationsklyfta, ett tecken i tiden.

  Idén om samhällstjänst har räckvidd långt bortom det militära försvaret. I alla högtidstal hyllar vi civilsamhället. Men civilsamhället som vi kände det, med partier, föreningar, samfund och  organisationer, ser inte riktigt ut så längre Alla dessa sammanhang tappar medlemmar, allt färre ser det som meningsfullt att stapla stolar och koka kaffe.

  Här finns en massa potentiell entusiasm, erfarenhet och intellektuell kraft hos uppåt en miljon aktiva pensionärer. Civilförsvaret borde allt titta närmare på dem.

För inte så länge sedan trodde man optimististiskt att allt detta löser sig – på sociala medier. Det gör det inte. Sociala medier har inte löst de sociala problemen med samhällsklyftan och segregationen. Det civila samhället försvaras bäst i realtid, i köttrymden, i fysiska möten mellan människor som tvingas stöta och blöta sina olikheter med varandra – i försvaret av något större, gemensamt. Kalla det människovärdet. För närvarande i nationalstatens hamn. I morgon kan det vara någon annanstans. Men likafullt behöver det förvaras, också genom civil värnplikt.

För övrigt anser jag att public service måste försvaras. I pressdödens tid kastas lystna blickar på miljarderna i SVT och SR. Se upp!

Text: