USA-val / Utrikes

Bara för de riktigt rika

I år måste du ha snuskigt mycket pengar för att veta hur det går i valet.

Britterna hade röstat färdigt. Vallokalerna hade stängt. Omröstningen om landets framtid i EU var avslutad. Vid den här tiden varje valnatt brukade landets medier presentera resultatet av sina vallokalsundersökningar.

Men den här gången var det ingen som gjort någon.

För svårt och för dyrt, löd förklaringen från tevekanalerna och tidningarna. Eftersom det här inte var ett vanligt parlamentsval, utan en unik folkomröstning, skulle det bli för krångligt.

Så när klockan slog tio i Storbritannien den 22 juni inträdde ett ovanligt vakuum. Landets medborgare fick gå och lägga sig utan att veta hur valet hade gått.

Men i Londons finanskvarter lös lamporna. Banker och hedgefonder hade inte låtit sig avskräckas; för runt en halv miljon pund  var hade de beställt egna vallokalsundersökningar.

Med hjälp av resultatet gick de lös på världens valutamarknader. Pundet mot dollarn. Pundet mot euron. Ett brittiskt EU-utträde skulle sätta press på pundet; om landet stannade kvar skulle valutan stärkas.

De visste mer än andra. Och de tänkte tjäna pengar på det.

Opinionsmätningen är en konst i kris. De senaste åren har mätfel från Israel, Storbritannien, Grekland och USA fått stor uppmärksamhet. Vinnare har blivit förlorare. Döda lopp har blivit jordskredssegrar.

Fadäserna hänger till stor del ihop med mediebranschens kris. Tidningar har inte längre råd att beställa högkvalitativa undersökningar. Tevekanaler får inte ut så mycket av att beställa egna undersökningar.

Men det finns ju andra som har pengar. Det syntes under EU-omröstningen i Storbritannien – och det syns i det pågående USA-valet.

De opinionsundersökningar som dagligen kablas ut av amerikanska tidningar och tevekanaler är lite av ett skämt jämfört med de avancerade verktyg som partierna själva förfogar över. Medan CNN ringer upp 1 300 amerikaner för att ta reda på vad de tycker har Clintonkampanjen register över samtliga väljare i de viktiga delstaterna.

Där poängsätts väljarna utifrån sin benägenhet att stödja kandidaten och sin vilja att rösta. Kampanjerna vet var väljarna bor, vilka tidningar de prenumererar på, vilken bil de kör, om de har vapenlicens och om de har Netflix eller HBO.

Frågan är om informationsgapet mellan amatörer och proffs någonsin varit större. Frågan är om journalister – och därmed allmänheten – någonsin har vetat mindre om väljaropinionerna än de vet nu.

Det görs en hel del försök att överbrygga gapet. New York Times, Huffington Post, Politico, Cook Political Report och Daily Kos har byggt egna datamodeller för att vikta samtliga opinionsundersökningar – och ibland baka in ekonomisk data – för att få fram en statistisk sannolikhet för att en viss kandidat vinner.

Det är bättre att titta på dem än på att blåsa upp enskilda undersökningar. Men kanske är det ändå enklast att förmoda att den som har mest pengar är den som vet mest.

I det här fallet är det tveklöst Hillary Clinton. Hennes kampanj har enligt uträkningar i medierna uppenbarligen bestämt sig för att lägga så lite pengar som möjligt i Virginia.

Det är information som avslöjar att hon anser att hon leder stort i delstaten. Och det är information som säger betydligt mer än en hafsigt genomförd opinionsundersökning där.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera