Bryssel-bashing och antiliberalism

Jag bodde i Budapest en gång för länge sedan. Det var i början av 1990-talet. Viktor Orbán var den store frälsaren, framtidsmannen. De bästa festerna ordnades av studentpartiet Fidesz som leddes av Orbán. Ingen i partiet fick vara äldre än 35. Det dracks alltså och det röktes och det levdes rövare något så in i gränslandet mellan dag och natt.

Fidesz på 1990-talet var ett antikommunistiskt, liberalt, världsöppet och ungdomligt parti. Fidesz i dag är ett konservativt, nationalistiskt och, ja, euroskeptiskt parti. Vad hände på vägen?

För att säga det så enkelt som det går: Europa och EU hände på vägen. Europa åldras och Fidesz med Europa. På 1950-och 1960-talet fick de två stora partierna Labour och Tories uppemot 97 procent av alla röster i Storbritannien. I dag pendlar de nånstans mellan 60 och 70 procent. Människor i hela Europa blir äldre, lite ängsligare, slutar röka, slutar supa, men vill kanske ändå leva rövare på något sätt, på något plan. De röstar då på Ukip, eller kanske på Fidesz.

Sedan finns det förstås också andra svar på den ungerska gåtan. Populismen i de östra delarna av Europa är islamofobisk, antikommunistisk och euroskeptisk. I de västra delarna är den också främlingsfientlig, men framför allt tar den strid mot etablerade liberala värderingar. En viss förskjutning ses nu i detta mönster. Viktor Orbán vill skapa en illiberal demokrati i Ungern medan det franska presidentvalet nästa år hotar bli en veritabel uppvisning i Bryssel-bashing, i alla politiska läger. Den säkraste indikatorn på en Leave-röst i sommarens brittiska omröstning var ett samtidigt ja till återinförande av dödsstraffet. Det högsta nationella stödet för dödsstraff i Europa återfinns i Lettland, tätt följt av Ungern, allt enligt European Values Study.

Ett av de stora problemen med den europeiska populismen är begreppsligt. Alla politiker måste väl i någon mening vara populister för att vinna val. Vissa är det dock mer än andra, allt i likhet med grisarna hos Orwell. Men så här är det väl ändå: Populism kan nästan alltid jämställas med någon form av nationalism. Populism kan nästan alltid jämställas med attacker på etablissemanget. Vad populister också har gemensamt är protektionism och separatism eller en mycket stark regional identitet. Populister tenderar dessutom att vara snålt konservativa i moralfrågor men generöst vänstersinnade i sociala frågor. Ett annat och kanske bättre ord för populism vore nationalegoism, rent av socialnationalism.

På ett mera allmänt plan kan problematiken kring dagens europeiska populism kanske sammanfattas så här: Under de senaste 18 månaderna har Europa sett tre stora kriser. Det handlar om Krim, Grekland och om flyktingarna. Den första krisen var militär, den andra ekonomisk, den tredje moralisk. Alla tre pågår fortfarande, åtminstone lågintensivt.

Men betrakta fallet Polen. Polen tillhörde väst i Krimkrisen, men öst i flyktingfrågan. Redan på denna punkt vacklar den etablerade begreppsarsenalen. Väster om den stora floden Visa finns i dag det liberala, proeuropeiska, urbana och businessvänliga Polen. Öster om Visa finns dess motsats, det nationalkonservativa, antieuropeiska, religiösa och rurala Polen. Men. I centrala Krakó fick den liberala medborgarplattformen flest röster vid det senaste polska parlamentsvalet. Bara några kilometer utanför, i den gamla socialrealistiska stålarbetarstaden Nowa Huta, fick i samma val det populistiskt nationalkonservativa partiet Lag och ordning överlägset flest röster.

Kom sedan och tala om öst och väst i populisternas Europa.

Text: