Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Fredagstacos gör ingen kosmopolit

Ett verkligt internationellt kök borde inte missa den underbara maten från andra sidan järnridån.

Uzbekisk plov, någon? Turkmenisk manti? Rysk soljanka? Armenisk topik? Jamen, polsk bigos då? Generellt är allt öster om det svenska Eden en vit fläck i vårt matmedvetande. (Och inte bara där. Vem är president i Lettland, sa du? I Kazakstan? I Rumänien?)

Den olycksaliga järnridån påverkar alltjämt hur vi ser på världen, och därmed också hur vi äter. Våra kulinariska referenser och preferenser är sprungna ur såväl geopolitik som efterkrigstidens historia. Kommunismens stängda gränser var tyvärr alltför effektiva.

Några få ryska rätter har förvisso tagit sig in i svenskens  medvetande. Blinier, bland borgarna – kanske för att det passar så bra till löjrommen. Borsjtj (som dock får anses vara ukrainsk) blev populärt i andra sidan av spektrumet, bland KPML(r):are och annat proggarpack. I övrigt är det inte mycket nytt på östfronten, är jag rädd.

Svensken har alltid varit bra på att anamma allsköns influenser, om än högst selektivt. Italienskt, thailändskt, spanskt, mexikanskt, amerikanskt. Lite restaurangfranskt på marginalen. Vietnamesiskt, indiskt. Marockanskt och japanskt. Resten då? Vi är inte fullt så kosmopolitiska som vi vill tro. Och den lilla exoticism vi har till bords påminner inte alltid särskilt mycket om originalrätterna: lex fredagstacos.

Kanske är det dags att vidga vyerna en smula? Ingen behöver ännu en kokbok där Bo Hagström trampar runt i Lombardiet på jakt efter den perfekta polentan. Eller en psykopatiskt leende Per Morberg som svettas över sin lammstek provençale. Eller för den delen fler exposéer över det amerikanska sydstatsköket, författade av någon härligt folkkär medieman som bilat runt och moffat BBQ.

Den postsovjetiska maten har ett imageproblem: paradoxalt nog framstår den som exotisk i överkant. Få svenskar har på plats upplevt den kazakiska jästa hästmjölken, den vitryska potatispannkakan, den azeriska lammsoppan. Allt ter sig lite för främmande, nästan hotfullt. Och fult! Det är ingen slump att vi skrattade så åt Borat, eftersom han bekräftade varenda fördom vi någonsin haft om öst. Och minns Kreml High i »Varan-TV« – den drev med vår syn på ryssar, snarare än med ryssar.  I detta perspektiv blir det mer begripligt att italiensk lardo tronar i varje exklusiv delikatessdisk, medan få känner till den gudomliga ukrainska salon. (Det är samma produkt. Torrsaltat späck.)

Det är förstås varken russofobi eller illvilja som ligger bakom. Mer ett slags ... ointresse. Och okunskap. Det bor 290 miljoner människor i det forna Sovjetunionen. Ukraina är Europas näst största land, till ytan, efter Ryssland (ja, båda tillhör Europa). Kazakstan är världens nionde största land. Ändå finns de inte.

Så kan vi ju inte ha det; därför tänker jag hjälpa er på traven. Plov är ett annat ord för pilaff, Uzbekistans nationalrätt. Gjord på lammkött, ris, lök och morot, kryddad med spiskummin och en gnutta korianderfrö, är den något av det godaste man kan äta.

Manti är en sorts dumpling som finns i olika varianter längs hela Sidenvägen. I det muslimska Turkmenistan görs den ofta på lammfärs. Eller pumpa! Pumpa är stort i Centralasien, med rätta.

Soljanka är en rysk soppa som finns i otaliga varianter. Kött, fisk, svamp. Gemensamt för dem alla är inlagd (oftast mjölksyrad) gurka, som ger buljongen en friskt syrlig smak.

Topik är en sorts nöt- och fruktfylld falafel som är stor under den armeniska fastan.

Och bigos ... Åh, bigos. Vitkål, surkål, femtioelva sorters kött, korv, äpple, rödvin, tomatpuré, lök ... Det är en sådan där gryta som slukar precis allt. Får den koka i ett dygn blir den fullkomligt sublim.

(Facit: Raimonds Vejonis, Nursultan Nazarbajev, Klaus Ioannis.)

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera