Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Litteraturens omertà

Så gör sig Svenska Akademien immun mot kritik.

Under många år hatade jag Svenska Akademien. Anledningen var inte någon av de allra mest uppenbara: dess kopplingar till monarkin, all prestige och allt krås, alla frackar, att den är odemokratisk, att den styr och ställer i offentligheten utan offentlig insyn. Allt det där som alla vet.

Nej, jag hatade Svenska Akademien för att jag älskade de svenska nyromantikerna. Den vildsinte Clas Livijn var min käraste broder, den filosofiske Atterbom hörde till mina andliga fäder, Hammarsköld var en klok kusin. Jag ville leva med dessa bröder på Lycksalighetens ö, supa och knulla.

Hur som helst, dessa svenska nyromantiker hatade Svenska Akademien: inrättad 1786 av Gustaf III för att »arbeta uppå Svenska Språkets renhet, styrka och höghet«. I början av 1800-talet, under och efter de så
kallade järnåren, var Akademien helt dominerad av gustavianernas neoklassicism inklusive snöd förnuftstro, nyttotänkande och mallig småborgerlighet.

De gav minsann inga stipendier till några unga virrhjärnor som älskade Novalis och Fichte och avskydde förstockade perukstockar. Det blev rena kriget mellan de gamla i Svenska Akademien och Den nya skolans »fosforister« och »polyfemister« (inte polyfeminister, vilket hade varit intressant).

Den mest hopplöst överambitiösa pamfletten i striden var »Markalls sömnlösa nätter« (1820–1821). Denna drygt 200 sidor långa dikt utgör en satir mot Per Adam Wallmark. Mannen – som i dag hade varit alldeles bortglömd om inte nyromantikerna avskytt honom så mycket – drev en tidskrift som fungerade som de gamles organ, förkämpe för akademiledamöter som Leopold och Järta.

»Markalls sömnlösa nätter« var så hyperbolisk att den ändade kriget: krutet var slut. Snart blev också flera av romantikerna invalda i Akademien. (Dock inte de främsta: Livijn, Almqvist.)

Av någon anledning besvärade just detta inte mig, under 1980- och 90-talen, perioden då jag var som starkast förälskad i de där litterära upprorsmännen. Det var fria unga författares påstridiga raseri mot institutionaliserade gubbar (och gummor) som fick mig att flamma. Att många av dem själva slutade med frack och ordnar bekymrade mig ej.

Däremot minns jag hur besviken jag blev när Horace Engdahl 1997 tackade ja till att bli medlem i Svenska Akademien. Herregud, mannen hade ju skrivit »Den romantiska texten« med dess enastående närläsningar av svenska romantiker som rört vid själva min hjärterot. Dessutom hade han varit drivande i tidskriften KRIS som revolutionerat hela det svenska kulturlivet genom att störa dess kväkande kvalm med de nya intellektuella tankeprojekten som brann i Frankrike, Tyskland, USA.

Nu har det gått ett par generationer, och några av dem som slogs med Derrida, Kristeva eller Solanas i högsta hugg dricker punsch i godan ro och betalas med silverpenningar (dock aderton stycken, ej trettio).

Vad de pratar om får vi inte veta. Tystnadsplikt råder.

Var står Svenska Akademien i dag? Svaret är: den står stark, på båda fötterna på Stortorget.

Men vad står den för? Förutom »snille och smak«?

Förr i tiden dignade bordet av högerextremister: Hedin, Heidenstam, Sundman. Kommunister har varit mer sällsynta. Vissa former av radikalitet har inte alls passat: Moa Martinson, Vilhelm Moberg, Jan Fridegård, Sara Lidman, Jan Myrdal, Ivar Lo-Johansson.

Efterkrigstiden har sett en sorts anarko-konservativ tendens. Och en globalisering, gudskelov. Och en större redobogenhet för smuts.

Som när det stora litterära priset till Knut Ahnlunds stora skam delades ut till Elfriede Jelinek.

Eller när Peter Englund dissade Björn Ranelid under dennes medverkan i »Let’s dance«: »Allt som håller honom borta från skrivandet välkomnas.«

Eller när »Århundradets kärlekskrig« (well, hm, tja, om du säger det så) utspelades till allmänhetens förtjusning mellan Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström.

Tjugohundratalet har sett en ökande mångfald inom Svenska Akademien – skandalösa utspel, ändrade åsikter som i Rushdiefallet, invalet av en författare som vill skära kuken av män och så vidare.

Samtidigt har man bevarat sin omertà. Resultatet är en ökad otydlighet.

Kanske har Svenska Akademien lärt sig lite av de historiska striderna mot yngre generationer. Det är svårt att föreställa sig någon »ny skola« träda fram som sparkar och slår på förstockade representanter för ett fördemokratiskt äktsvenskt kulturliv. Och priserna och stipendierna och lägenhetsaffärerna är säkert exemplariskt fördelade när det gäller genus, etnicitet, generation, klass och så vidare.

Antar jag. Det är omöjligt att veta. Tystnad råder. Sekretessen vilar tung.

Bråk sker förstås.  Nu senast när ledamoten Anders Olsson höll ett något mossigt föredrag som klankade på samtidens kultursidor och litteraturkritik för att den inte var som på 1980-talet.

Järven Gabriella Håkansson flög denne litteraturprofessor och gamle KRIS-redaktör i strupen med en artikel i Sydsvenskan i april med rubriken »Tillåt mig skratta, herr Olsson!«. Här hudflänger hon honom för påståenden om att offentligheten blivit urholkad, de eviga värdena dött ut och kultursidorna blivit förflackade. Hon hävdar tvärtom att kritiken har blivit bättre: bland annat uppmärksammar den böcker från mindre aktörer och vågar omfamna även utomeuropeisk litteratur och genrer som tecknade serier.

Debatten slutade dock med träsmak: Olsson säger i sitt slutinlägg att alltihop bara var ett missförstånd och att han visst inte tycker att litteraturkritiken var bättre förr.

Sedan den gången Horace Engdahl tog inträde för närmare tjugo år sedan har Svenska Akademien inte fått mig att snyfta. Men när Sara Stridsberg valdes gick en besviken sprittning genom min gamla kropp. Vad hände med S.K.A.M. – Skär Kuken Av Män, ett radikalt feministisk litterärt kotteri med bland andra Sara Stridsberg och Jenny Tunedal i början av 00-talet? Med hatet och våldet och raseriet och vansinnet och – förlåt om jag använder ett väldigt gammaldags ord – friheten?

Gud vad patetisk jag är.

Varför valdes hon? Varför undrar jag? Men hur gick diskussionerna? Och vad har egentligen Per Wästberg och Sara Stridsberg gemensamt? Vilket snille och vilken smak står de för? Vilken etik och estetik? Vilken vetenskap och litteratur?

Omertà.

Förre ständige sekreteraren Peter Englund har belåtet beskrivit institutionen som »anarkistisk« eftersom den inte riktigt lever på vare sig den fria marknadens eller den demokratiska statens villkor.

Detta är dock samma slags anarki som råder i Frimurarelogen eller på Riddarhuset: mitt i vår moderna värld lyckas man äga, bemäktiga sig, maktutöva utan att egentligen vara en del av den. Allihop har sina fina gamla byggnader i centrala Stockholm, de har sina privilegier, de är formade i en förmodern miljö. De förvaltar traditioner, normer, de är på livstid. Och omertà gäller.

Tystnadsplikten står i statuterna. Du kan inte söka medlemskap i Akademien. Du får ett telefonsamtal. Väsande röst mitt i natten: »Vi vet var du bor.« Du har ingen insyn i Svenska Akademien. Dess affärsmässiga struktur formas av regler som gör det smått omöjligt att granska hur den sköter sina fastigheter och andra tillgångar. Det surrar av rykten om att Akademien fixar bostäder åt en eller annan kompisförfattare på dekis. Hur ska man kunna veta?

Årligen delar Akademien ut ett femtiotal priser och stipendier. Men du kan inte söka några stipendier. De delas liksom bara ut, fan vet hur.

Du kan inte tävla om priserna. Du bara vinner dem plötsligt. Kanske.

Och lägenheterna? »Hej, jag är författare, snälla, kan jag få en lägenhet i Gamla stan?« Eller, nej, just det telefonnumret står inte på deras hemsida.

Landets rent konkret litterära liv äger rum i kampen mellan flera maktcentrum: statliga myndigheter som Kulturrådet och Författarfonden; mediernas fortfarande starka kultursidor (eller motsvarande); några knoppande, oberoende, fattiga, förvirrade kotterier; litteraturinstitutioner och skrivarskolor; inte minst betydligt otydligare institutioner som Ax:son Johnson-stiftelsen och Svenska Akademien som kanske har politiska och estetiska agendor, kanske inte. För de sistnämnda har sina egna regler: omertà.

Att Akademien försvarar sig som snillets och smakens bastion, som förvaltare av konsternas och vetenskapernas och det godas och skönas rätta värden – kan inte förvåna. Vore roligt dock om de började hävda motsatsen. Kanske på första april. Men det står säkert något i statuterna om att de inte får. Tystnadsplikten.

Försvaret står alltså starkt. Men vilka är Svenska Akademiens kritiker i dag? Vem vågar? Peka inte på mig! Jag hatar dem inte längre. Jag råkade äta sextio ostron på deras mingel på bokmässan. Tackar och bugar! Här är mitt mobilnummer: [burkskratt].

Vissa försvarar Svenska Akademien med samma argument som de försvarar kungen: han gör bra reklam för Sverige. Inte skulle Saudiarabien ha beställt den där fina vapenfabriken om inte kungen varit runt i trakterna och vickat på rumpan och berömt tyrannerna för deras närhet till folket? Svårt att veta. Lika bra att han sitter kvar på den där fina rumpan.

Ett Nobelpris smäller bra mycket högre än det visserligen alldeles utmärkta granatgeväret m/48 Carl Gustaf. En hel värld håller andan. Nobelpengarna regnar. Nobelkrutet fräser. Äntligen!

Så kan det gå när anarkisterna sitter vid makten.   

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera