Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Varför lönar sig forskning?

Om goda villkor för forskning.

Innovation betyder att skapa nya tjänster, produkter eller metoder som svarar mot ett behov. Länge tänkte man att det gick till så att grundforskning inom ett område genererar uppfinningar som genom tillämpad forskning och utveckling resulterar i produkter.

Men så är det sällan, visade 1980-talets ekonomiforskare. Innovationer drivs i stället oftast fram av marknadens behov. Idéerna hämtas från den globala kunskapsmassa som byggts upp av decenniers forskning. De flesta innovationer bygger på forskning långt från det egna området.

Forskarna Cohen och Levinthal myntade 1990 termen »absorptive capacity« för förmågan att ta till sig kunskap och omsätta den i innovationer. Individer, liksom företag och organisationer har hög eller låg »absorptive capacity«.

Utbildning, särskilt forskarutbildning är nyckeln till »absorptive capacity«. En forskarutbildad person har djup och helt färsk kunskap inom ett område. Men än viktigare är förmågan att söka ny kunskap och bedöma dess sanningshalt och relevans.

Vilket ämne man har forskat om spelar mindre roll än den träning man fått i systematiskt kritiskt tänkande. Ju fler forskarutbildade i en organisation desto högre »absorptive capacity«.

Sjukvården har haft en unikt stor andel forskarutbildade genom kravet på disputation (=doktorsavhandling) för överläkartjänst. Kanske doktorerade var fjärde läkare, ingen vet riktigt. Billigt var det – kvällar, helger, barnledighet och ledighet efter jourtjänst användes till att forska.

Sjukvårdens innovationstakt är också hög. Den är svår att mäta då kraven ständigt höjs och behoven är oändliga. Men om man undersöker hur fem valfria diagnoser behandlades 1970 jämfört med i dag, och med vilket resultat, förstår man vidden av de framsteg som gjorts.

Att rangera ut gamla, ineffektiva metoder är minst lika viktigt som att ta fram nya. Som den felaktiga idén att folk med ryggsmärta skulle ligga i sängen och vila – man blir snabbare frisk om man får smärtstillande och försöker röra sig så gott det går.

Eller rådet att lägga barn på magen som katastrofalt ökade risken för plötslig spädbarnsdöd. Att raka huden före operation eller förlossning, vilket ökar risken för infektioner. Råden till föräldrar för att förebygga allergi (amma jättelänge, skjut upp introduktionen av mat, städa, vädra, rök inte, släng ut ryamattor, dunkuddar, tagelmadrasser, vävtapeter, krukväxter och husdjur) som var ineffektiva och vissa även kontraproduktiva. Utfasningen av felaktiga behandlingar och råd sparar stora summor för vården och medborgarna. I organisationer med låg »absorptive capacity« lever gamla felaktiga föreställningar kvar länge.

Ett annat av sjukvårdens lyckokast är kombinationstjänsterna. En professor i ett kliniskt (patientnära) ämne har sin tjänst på universitetet, men arbetar även inom sjukvården med samma arbetsuppgifter som andra läkare – en kirurgprofessor opererar, en medicinprofessor har mottagning, och så vidare. Professorerna höjer sjukvårdens »absorptive capacity«, samtidigt som deras forskning och undervisning blir mer relevant genom kontakten med patienter och praktisk sjukvård.

På 1990-talet avskaffades kravet på disputation för överläkartjänst. Det sågs som omodernt av den förhärskande management-ideologin. Ett misstag som lär bli dyrt, eftersom andelen disputerade läkare minskat kraftigt, och därmed vårdens »absorptive capacity«. Till dels uppvägs det av att sjuksköterskor, sjukgymnaster och biomedicinska analytiker doktorerar oftare nu än förr.

På skolans område är forskning och praktik separerade. Universitetets pedagogikforskare är inte ute i skolan som saknar särskilda tjänster för forskarutbildade. Forskarna avskärmas därmed från relevanta problem och lärarna från nya forskningsrön. Inte ens utbildningen av nya lärare sköts i nämnvärd grad av disputerade personer med egen aktiv forskning.  Följden blir en organisation där ett vetenskapligt synsätt har svårt att göra sig gällande.

Den strategiska forskningspolitiken bygger på antagandet att forskningssatsningar inom vissa områden lönar sig genom att ge innovationer inom samma sektor. Detta antagande har forskningen sedan länge tillbakavisat. Innovation skulle snarare främjas genom att maximera antalet forskarutbildade personer och se till att de bereds anställningar inom all offentlig verksamhet. Inte minst behövs detta inom skolan där separationen mellan forskning och undervisning troligen betingar ett svindlande högt samhälleligt pris.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera