Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Vilken »vänster«?

Om vänstern som försvann.

För en ung kvinna, ensamstående, med ett barn på fyra år och utan övrig familj, så när som på en mamma, som sakta men säkert, genom ständig konsumtion av billigt rödvin, kommit en bit på väg mot sitt slutgiltiga självmord, blev Tältprojektet det närmaste en familjegemenskap jag upplevde som ung människa. Det blev ett projekt som ville något, som försökte reda ut de stora frågorna, de som handlade om vilket liv vi tillsammans ville leva, ville ge våra barn.

Tältprojektet, vars egentliga titel var: Vi äro tusenden – Om Arbetarrörelsens historia i Sverige, var en musikteaterföreställning. En kraftsamling som de fria teatergrupperna, på Nationalteaterns (»Livet är en fest«) initiativ, gemensamt gjorde 1977.

Med hjälp av ett cirkustält och ett hundratal entusiaster reste vi land och rike runt i husvagnskaravan, och berättade historien om hur, i industrialismens barndom, arbetarnas kamp för ett rimligt liv gestaltade sig fram till 1970-talet.

Sett i perspektiv blev socialdemokratin huvudfiende i vår föreställning, ju närmare vår egen tid vi kom. Många unga inom den så kallade vänstern ville omformulera sig och vi Tältare trodde att vi, genom vår kritik, kunde vara en konstruktiv del av den nya berättelsen.

Men 1980-talet kom instormande och överraskade oss alla med devisen: Sköt dig själv och skit i andra. De smarta unga kunde dra nytta av den nyfödda it-boomen och bli hemskt rika väldigt snabbt, och naturligtvis ville de inte dela med sig av sitt ekonomiska uppsving, varför skulle de?

Så det blev ingen ny vänsterberättelse. I stället blev i ett slag alla partier borgerliga, utom möjligtvis kommunistpartierna, som lämnade sina falangkrig för att gemensamt försöka ta över den plats som sossarna haft. Den luriga mittenvägen. Socialdemokraterna valde sin nyborgerliga väg och inledde därmed det enorma rösttapp som vi inte sett botten av ännu. Det fanns redan borgerliga partier som längre slipat sina argument, varför rösta på sossar? Man kan säga att vänstern mer eller mindre försvann, så som den formulerats tidigare.

När jag var liten gick jag i Missionsförbundets söndagsskola i Köping. Ett gäng barn på kalla gråa kyrkbänkar, en fröken och en flanellograf.

Den tiden har betytt mer för min livsåskådning än något annat. Inte för den kristna vidskepelse som inpräntades i oss barn om Fadern, Sonen och den helige Ande. Inte heller Gamla testamentets hiskeliga historier, även om en del var ruskigt spännande.

Nej, det var den 50-talistiska förhoppningen om en god värld som lockade, en värld där vi alla var lika mycket värda, där vi skulle vara mot andra som vi ville att andra skulle vara mot oss. »Röd och gul och vit och svart, gör detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord!« Jesus var i mitt lilla barnahjärta alla vi som bodde på det jordklot som fröken visade upp på flanellografen. Tillsammans var vi Jesus.

Redan 1973 lämnade jag statskyrkan, fyra år före Tältet. Jag trodde den socialism som söndagsskolan predikat tagit sin politiska form i vänstern. Där fanns då samma paroller om alla mänskors lika värde.

Vi ville inte ha planekonomi, proletariatets diktatur eller patriarkala maktstrukturer.

Vi ville ha en värld som värnar mänskors lika värde, visar respekt för vår globala värld och universum, ger oss stabila branddörrar mot kapitalismens ständiga plundringsförsök.

Ett samhälle som tar hand om sina minsta. Ungefär så. Ska det var för mycket begärt?

PS. Jag minns att vi den 16 augusti 1977, innan Tältprojektets föreställning i Köpenhamn började, höll en tyst minut för Elvis Presley, som dött samma dag. Elvis fick plats i vår vänster. Det ögonblicket älskade jag.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera