Krönika

Älskade kapitalism

Vem bryr sig egentligen om vinster i välfärden?

Plötsligt har vanligt folk börjat prata om hedgefonder. Det började efter premiären av filmen »The big short«, i vilken några pengahungriga – men samvetsgranna – fondsnubbar tjänar grova pengar på att den amerikanska bostadsmarknaden klappar igenom.

Girigheten lämnar en bitter eftersmak hos huvudkaraktärerna. De cashar ut samtidigt som de hatar sig själva för att ha lierat sig med en rutten finansmarknad. De framställs som de goda kapitalisterna som avskyr sättet de tjänar pengar på. Men hey, vad ska man göra i en värld som redan är girig och ond?

I den SVT-aktuella serien »Billions« får tittarna bekanta sig med en annan typ av kapitalist. »Hedgien« Bobby Axelrod är finansvärldens rockstjärna. Han och hans kompanjoner drar fram som bulldozrar i New Yorks finansvärld och skyr inget, inte ens lagen, i jakten på nya förmögenheter.

Bland dem är det girighet och iskyla som regerar. Samvete har de aldrig hört talas om.

Skådespelaren Damian Lewis, som spelar Axelrod, har i intervjuer hävdat att hedgefonderna är missförstådda. I motsats till bilden av dem som giriga och cyniska spelare, anser han att de håller ordning på finansmarknaden. De letar upp dåliga eller övervärderade bolag, blottar dem för marknaden och positionerar sig mot att aktien ska rasa.

Den strategin kunde vi i Sverige se exempel på förra året när hedgefonden »Muddy Waters« gav sig på Telia. Fonden skrev i en rapport att Telia betalat mutor i Eurasien för 17 miljarder kronor, vilket de menade att ledningen hade mörkat. Uppgifterna fick genast aktien att rasa med 6 procent och med det blev någon på andra sidan Atlanten ännu rikare.

Kapitalism och samhällsnytta i perfekt symbios, kanske Damian Lewis skulle hävda.

Rätt eller fel, exemplen med »Muddy Waters« och de fiktiva hedgefonderna sätter fingret på en känslig fråga. Nämligen vilken betydelse avkastningen har för drivkraften att utföra en tjänst. Få tycker väl att det är konstigt att ett stålföretag drivs i syfte att producera ett överskott. Men om det är ett företag inom exempelvis omsorgen, eller skolan?

Ni hajar säkert vart jag är på väg.

I många år har riskkapitalägda företag styrt stora delar av den svenska välfärden. De har tjänat pengar som gräs och betalat försvinnande lite i skatt på sina miljardvinster. Provocerande tycker de flesta svenskar enligt de mätningar som Som-institutet gör varje år. Där säger en majoritet av svenska folket att de vill se ett förbud mot vinstuttag i välfärden. Regeringen har hakat på och har bett socialdemokraten Ilmar Reepalu ta fram en vinstbegränsning som ska presenteras nästa vecka.

Men samtidigt som vi klankar ner på vinstdriften har vi inte direkt ratat de privata alternativen. Tvärtom.

Siffror från SCB visar att kommunernas och landstingens köp av privata vårdtjänster har ökat sedan vårdvalet infördes 2007. Under 2014 drevs 41 procent av landets vårdcentraler av en annan vårdgivare än ett landsting eller en region, och enligt Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, väntas de bli ännu fler. Också för friskolorna har det skett en ökning. År 2006 var andelen elever och förskolebarn som gick i en friskola 11,8 procent. I dag är motsvarande siffra 18 procent.

Intressant nog visar Som-undersökningarna att de människor som går till privata vårdcentraler, eller har sina barn i friskolor, är lika skeptiska till höga vinstuttag som alla andra.

Vi avskyr vinsterna men tycks alltså gilla privata alternativ när det kommer till att fixa en bra skola åt barnen eller hitta en läkare vi trivs med. I så fall har vi en hel del gemensamt med de motvilliga kapitalisterna i »The big short”: vi avskyr systemet men bidrar samtidigt till att upprätthålla det. För hey, vad ska man göra i en värld som redan är girig och ond?«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera