Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Insyn som svensk värdering

Om missbruk av offentlighetsprincipen

Sverige har världens äldsta liberala tryckfrihetslagar. I år fyller de 250 år. De var uppseendeväckande radikala när de klubbades 1766. De viktigaste inslagen var att den statliga förhandscensuren försvann och offentlighetsprincipen infördes.

Att censuren togs bort kan vi tacka österbottningen Peter Forsskål för. Som ung student i Uppsala 1759 skrev han pamfletten Tankar om borgerliga friheten: »En klok överhet låter hellre menigheten yttra sitt missnöje med pennor än med gevär«, tyckte Forsskål. Det är lätt att hålla med.

I skymundan bakom tryckfriheten hamnade orättvist offentlighetsprincipen, som också var en del av 1766 års häpnadsväckande radikala idéer. En av slitvargarna bakom denna princip var Anders Schönberg d y.

Den unika offentlighetsprincipen – för en gångs skull kan vi med fog tala om »svenska värderingar« – har en intressant historia. Schönberg var rikshistoriograf, adelsman och ledande i hattpartiet. Trött på mössornas korrupta välde tjatade Schönberg om att rådets handlingar och myndigheters beslut borde vara offentliga. Om medborgarna fick insyn i rikets affärer kunde »hemlighetsmakeri och skumrask« undvikas och korruptionen bekämpas. Vi hade visserligen världens effektivaste ämnbetsmän, men de var mutkolvar också. Korruptionen var ett gissel i frihetstidens Sverige.

Att kravet på insyn också skulle gälla hattarna själva, om de kom till makten, var ett problem. Men det var smällar man fick ta, menade Schönberg. Just denna insikt var nog det mest radikala i hans tankegång. En demokratins stormsvala.

Offentlighetsprincipen är en god barriär mot korruption, men det är ingen vaccinering. Girighet och ränksmideri hittar alltid sina genvägar. Om man slår sig till ro kan fina principer rosta.

Den självtänkande revisorsstjärnan Inga-Britt Ahlenius sahäromåret att offentlighetsprincipen hade nått vägs ände. Viktiga beslut fästs inte längre på papper. Svenska politiker och ämbetsmän har lärt sig den hårda vägen. Nu fattar de beslut i korridorerna, och medborgarna stängs ute i alla fall. Ahlenius påpekande är intressant, inte minst för grävande journalister. Krognotor och reseräkningar är enkla att hitta, lätta att göra rubriker av. Men hur tar man reda på beslut som inte avslöjar sig lika lätt i diarierna? Det kräver att man odlar källor, dubbelkollar och står i. Men att det finns skäl för ökad vaksamhet är knappast något skäl för att rucka på offentlighetsprincipen.

När Sverige gick med i EU fanns det höga jurister som på allvar föreslog att vi skulle skrota offentlighetsprincipen, den var inte förenlig med lagstiftningen i EU. Där har vi ett lysande exempel på att man inte behöver lägga sig platt för EU, utan i stället förhandla och förhandla väl! De defaitistiska juristerna förlorade, och i dag går offentlighetsprincipen på export i Europa.

Offentlighetsprincipen kan förvisso missbrukas. Ett talande exempel var när Caroline Krook var biskop i Stockholm, och uppmanade stiftets präster att skriva till henne om sina problem. Eftersom Svenska kyrkan har antagit samma regelverk som en myndighet klassades breven som offentliga handlingar. Någon begärde ut alltihop. Caroline Krook hävdade i stället prästens tystnadsplikt. Hon vägrade lämna ut breven och dömdes till dagsböter. Rimligt ur hennes synvinkel. Det gör ju inte offentlighetsprincipen sämre.

När pigga rättshaverister begär ut »alla handlingar i alla ärenden i en kommun sedan x antal år« ställs både kommuntjänstemännens nerver och offentlighetsprincipen på hårda prov. Men det är inget skäl för att ändra principen. Man får förhandla med rättshaveristen i stället.

I det lilla görs ständigt inskränkningar i offentlighetsprincipen. I våras föreslog justitiedepartementet i en promemoria (DS 2016:2) att offentliganställdas personnummer skulle hemligstämplas, eftersom »det knappast kan finnas något egentligt insynsintresse när det gäller offentliga funktionärers personnummer«.

Man ville skydda tjänstemännen från arga klienters trakasserier. Men utsatta funktionärer, till exempel inom socialtjänsten, är redan skyddade. Skulle det vara en stor vinst att reslystna statssekreterare och andra tjänstemän inte kan granskas alls? Knappast.

För övrigt var den mångsidige Peter Forsskål även en av Linnés lärjungar. Han dog i malaria på botanisk upptäcktsresa i Jemen 1763. Till Linné skickade han hem en liten otäck nässla, som fick namnet forsskaolea, med tillnamnen »hårdnackad, vild, envis, kantig.«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera