Krönika

Söt aperitif blir torr igen

Spanska Jerez återtar sitt av britterna kapade ursprung.

Trend är ett förrädiskt ord. Det kan beteckna både ett uppflammande mode och en långvarig utvecklingslinje, synlig först i retrospekt. Ordet för lätt tankarna till något parapsykologiskt som får många människor att oberoende av varandra göra samma sak vid samma tidpunkt. Som att börja dricka sherry.

Många associerar säkert detta spanska vin med den söta bärnstensfärgade vätskan som mormor serverade från en halvfull kristallkaraff på mahognysideboarden i salongen, och försiktigt smuttade på vid morfars begravning. I själva verket är varken det söta vinet eller dess namn särskilt spanska, utan engelska påfund.

Det var britterna som skapade ett sött vin av denna torra sydspanska specialitet, och namnet sherry är en engelsk förvanskning av stadsnamnet »Jerez« som på spanska inleds med ett aspirerande tungrots-sje, uttalas med betoning på andra stavelsen och avslutas med ett läspljud.

Britternas kulturella kapning lyckades dock så väl, att namnet sherry blev standard utanför den spansktalande världen och associationen till ett sött vin så grundmurad att även många spanjorer tror att oloroso, den typ av vin från Jerez, som utgör grunden för britternas söta »cream«, är ett i ursprunget sött vin, vilket inte är fallet.

Hur som helst, så länge världen drack söt sherry av hjärtans lust så brydde sig regionens producenter inte så mycket, men det är länge sedan nu och Jerezvinerna i sin ursprungliga torra form dricks mest i hemlandet, som aperitif och till tapas.

Personligen har jag dock ersatt de bamsiga dry martinis jag förr förnöjde mig med efter joggingrundan, med några glas sherry av den bleka, snustorra, hunger- och salivdrivande fino- eller manzanillatypen. Den passar för övrigt strålande även till asiatisk mat.

I bekantskapskretsen är jag dock rätt ensam om min sydspanska vinvurm. Den ende som någonsin bjudit mig på fino som aptitretare var en trevlig spansk ambassadör som jag brukade luncha med innan han fick ny postering.  Döm därför om min förvåning när jag häromveckan, på en vinsajt, läste att sherry blivit trend, fast inte med namnet sherry utan under de traditionella varianternas egen spanska typbeteckning; fino, manzanilla, amontillado, oloroso och palo cortado.

Amontillado är mörkare, fylligare och spritstarkare än fino och manzanilla. Oloroso är mörkare, fylligare och spritstarkare än amontillado, stagad som den är med en tidig tillsats av brandy. Palo cortado kan beskrivas som ett mellanting mellan de båda senare.

Ingenstans har jag dock sett några tecken på sherry-trend. Med det konstaterandet vill jag återknyta till det inledande trendresonemanget. Det som kan te sig som metafysik är i själva verket inget obegripligare än marknadsföring. Trender blir till då rätt instans påstår sig se en trend där ingen trend finns. Då hoppar de trendängsliga snabbt på den påstådda trenden för att inte bli akterseglade, varvid en trend plötsligt uppstått.

Exakt var, i denna process, den påstådda sherrytrenden befinner sig, är svårt att säga. Kanske blir det heller aldrig någon trend av detta försök att skapa trend. I varje fall tycks trendskaparjippot Internationella sherryveckan som ägde rum den 7–14 november ha gått spårlöst förbi. Lika så gott, tänker jag. Blir sherry trend ökar priset, som i dag är tilltalande lågt. Fast kanske – krankbleka eftertanke – bidrar denna text till trendskapandet. 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera