Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Åsiktsmarknadens leverantörer

Det är inte proteströstarna som har ändrat sig och plötsligt hoppat på demagogtåget.

Dumheten är regerande världsmästare, skrev jag en gång, i min debutroman.  För drygt en månad sedan vann dumheten det amerikanska valet, och sedan dess har den även firat triumfer i kommentarerna till det. Aldrig förr har så många ägnat ett år åt att lusläsa opinionsundersökningar, utan att sedan alls lyckas tolka siffrorna i valresultatet. Det är åtminstone så jag uppfattar det yrvakna utbrottet av vurmande för att ta (vissa) »vanliga människors oro« (beträffande vissa saker) på (åtminstone låtsat) allvar.

Förvisso kan man ha åsikter om vad politiken borde ha gjort för de senaste decenniernas förlorare. Antagligen hade något annat än presenter till bankägare och den brända jordens nyliberalism till resten varit att föredra. Men inget av det är överraskande och ny information från senaste månaden. Lika lite som att det var någon som helst överraskning att just de som hela tiden beskrivits som den stingsliga jättebebins kärnväljare faktiskt röstade på den stingsliga jättebebin. Överraskningen var att rätt många andra gjorde det också, och att ännu fler inte röstade alls.

Och eftersom ingen egentligen vet hur man får proteströstare att sluta proteströsta, så borde det ligga närmare till hands att vända sig till de senare: aktivera de passiva, få bortskämda soffliggare att inse att demokratin måste försvaras. Kanske även rikta lite fokus på välbärgade vinnare som var mer rädda för höjd skatt än för fascism, och på de proffspolitiker som gav dem täckning genom att hoppa på demagogtåget hellre än att ta avstånd från det. Precis som när det gällde ni-vet-vems maktövertagande på 1930-talet var detta valresultat mindre en konsekvens av överväldigande folklig vilja, än av delar av elitens medlöperi eller passivitet.

Ja, ja, man ska ju inte jämföra med 1930-talet, sägs det. Och det må vara sant. Det förefaller osannolikt att det skulle instiftas några Nürnberglagar i dag. Men med det sagt: i början av 1930-talet trodde inte många att några Nürnberglagar skulle instiftas heller. Kanske kan man som en kompromiss få jämföra med 1928? Alltså när börsen i Weimarrepubliken ännu gick bra och Mussolini var någon som man skrattade åt utomlands.

Kanske ordnar sig allt, eller också inte. Hyfsat säkert är dock att vilken politisk utveckling vi än får, så kommer den att ha sina försvarare hos oss också. Redan upptäcker alltfler tyckare sina inre populister.

En just nu populär (om än obevisad och obevisbar) åsikt är att nynationalismens vita identitetspolitik är en följd av identitetspolitiken inom den nutida vänstern. Man behöver inte vara någon varm vän av den senare för att tycka att detta är misstänkt likt att skylla rasism på rasismens offer. Gör det, om ni absolut vill. Men låtsas inte att det är modigt och självständigt.

När spannet för vad som accepteras i offentligheten (kalla det åsiktskorridoren eller the Overton window eller bara gränsen för vanlig anständighet) förskjuts uppstår ett vakuum, en ledig nisch på åsiktsmarknaden, som väntar på leverantörer. Är man då en ung karriärist eller en lite avdankad men uppmärksamhetsberoende kolumnist, så utgör tomrummet en möjlighet. Men de personliga motiven är mindre intressanta än strukturen: skulle inte X säga Y, så skulle någon annan göra det. Det är marknaden, dumbom. Med betoning på dumbom.

Marknaden styr också de famösa fejknyheterna: de lögner som efterfrågas mest är de som levereras. Någon mirakelmetod för att bekämpa lögnentreprenörer och dumhetsspekulanter finns det knappast, men detta tycks mig säkert: av alla icke fungerande strategier för att rädda det öppna samhället är den minst värdiga att flörta med dess fiender.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera