Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Full fart mot försämringen

Om att förlora kontrollen.

Varje timme, dygnet runt, överöses vi med information, underhållning och reklam. Aldrig någonsin i världshistorien har homo sapiens hjärna blivit så invaderad. Och det utan ett uns rimlig möjlighet att sortera, lägga sig i eller protestera. Det bara rinner på, samtidigt som vi försöker klara av våra liv dag för dag. Och i allt detta försöker vi finna ett inre lugn.

Nyss utspottad ur arbetslivet har jag drabbats av lock för öronen. Nu är jag ju konstnär och kan arbeta med det så länge sinnena är i behåll, tja efter vad jag läser mig till, även efter att förståndet dragit sig tillbaka. Men efter ett halvår som entledigad från arbetslivet, så som det ter sig för de flesta, har perspektivet på livet så som det varit hittills, hunnit i kapp mig. Vad har jag sysslat med? Var det så här det skulle bli?

Jag är ett efterkrigsbarn. Europa, sargat av två på varandra följande världskrig, lyfte sig som fågel Fenix ur askan och skapade kanske den bästa tidsepok åtminstone västvärlden känt till.

Saker vi trodde på, kamp för bättre villkor för alla, arbetare, kvinnor, barn, blev verklighet. Så även för kapitalet, som dock visade sig vara en trojan.

Ett kort tag, under en parentes i vår historia, blomstrade Sverige och Europa. Allt sammanföll i skön harmoni. Folkhem. Tage Erlander. Och näringsliv.

Visserligen pågick krig världen runt, men det fanns alltid någon bössa att lägga en slant i, och så var vi av med det dåliga samvetet. Vi fick det ju bättre.

Vi som är de äldsta nu, föll tillbaka i något slags förnöjd törnrosasömn och när allt stod på sin höjdpunkt (1980-talet) hade vi både villa, vovve och Volvo och så var det bra med det. Samhället fick någon annan sköta.

Jag är inte naiv nog att tro på planekonomi eller imperialismens död. Men jag tror på branddörrar. EU trodde jag dock inte på. Då var det redan för sent. Industrin skötte politiken. Näringslivet fick som det ville, förhandlingarna mellan fack och arbetsgivare gick kapitalets väg.

Men ganska snart tyckte näringslivet att vi begärde för mycket i både lön och inflytande. Flytten till låglöneländerna eskalerade; européerna började känna av arbetslösheten igen, som före krigen. Nu hade min generation flutit upp ovanpå och ansåg sig värda det den hade samlat på sig (den hade minsann haft det svårt). Den började bli hatad och föraktad (jätte-proppen Orvar) av de yngre, som inte längre kunde se samma framgångssaga för sig själva och sina barn (Generation X, Y & Z).

Partipolitiken. Det spelade inte längre någon roll vilka vi röstade på; Moderaterna var nu ett »arbetarparti« och Socialdemokraterna ett parti för både små- och storföretagare och förde också in idén om utförsäljning av det vi ägde tillsammans. All ackumulerad skatt vi betalt i årtionden försvann och försvinner in i Näringslivets svarta hål.

Inte under hela mänsklighetens historia har förändringarna för människan livsvillkor förändrats så fort som under 1900-talet. Förr tog förändringarna tid på sig. Naturligtvis inte utan gnissel. Men nu har vi helt mist kontrollen. I stället för tillsammans råder nu; var man för sig (och klanen). Så, som mänskosläkte, är vi illa utrustade för att påverka tingens ordning. Bara Full speed ahead. Ena dagen är det en grupp frihetskämpar, nästa terrorister, ena dagen ska vi äta en viss sak, nästa har vi döden i hälarna av samma livsmedel. Ena dagen gäller en religion, nästa är den bortraderad, privatiserad. Vi ska ha militär, nej det ska vi inte, jo det ska vi. Vi behöver arbetskraft från andra länder för att klara folkhemsprojektet, nej det behöver vi inte, ut med dem. Vi vill vara med i EU, då blir spriten billigare, nej, men vad är det här? Ska folk från de andra EU-länderna få komma hit? Tänkte inte på det. Ut med dem.

Det är ett vänsterprojekt, nej det är ett högerprojekt.

Vi står inför en global högerpopulistisk era. Ja, det kan bli mycket värre. Jag tror det måste bli värre, innan det kan bli bättre. Och då hjälper det inte att skylla på en viss generation, för då är den borta. Då är det ni unga som får ta vid.

För övrigt anser jag att Netflix och fotboll är opium för folket som jag gärna avnjuter.

Blogg: Johan Hakelius
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera