Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Should I stay or should I go?

Rysk militarism och obefintligt försvar får Edward Blom att nynna Clash

På sista tiden har jag alltför ofta haft den gamla Clash-dängan »Should I stay or should I go?« malande i huvudet.

Man kan ha olika syn på säkerhetspolitik och man kan vara olika nervös. Personligen är jag av uppfattningen att ett land alltid har en armé: sin egen eller någon annans. Att Sverige knappast har någon egen, och snart inte heller någon väns – efter Englands utträde ur EU och dess försvarssamarbete, den isolationistiske Donald Trumps valvinst samt Putin-vänliga Marine Le Pens eller François Fillons tillträde som fransk president.

Oavsett vad man tror, kan vi lära av historien att det inte finns några garantier, överallt och i alla tider kan det alltid bli krig i morgon. Det kan därför vara nyttigt att fundera över frågan: Ska jag stanna eller fly?

Under min tonårstid var jag mycket rädd för en invasion av Sovjetunionen. Några veckor i DDR 1986 fördjupade funderingarna. Då, med ett helt liv framför mig, var min enda tanke vid en ockupation: fly till varje pris. Vandra genom skogen till Norge, simma över vattnet till Danmark, gömma sig i en godsvagn … När jag började studera i Tyskland låg tanken nära att försöka bli kvar där. Sedan föll muren och det blev fred över nästan hela världen.

Men nu är den åter där, frågan, och med 46 år på nacken är den inte så enkel att besvara längre. Det är för sent att lära sig tala engelska obehindrat. Jag kan inte tänka mig något jobb jag skulle kunna göra i ett annat land. Allt jag gör bygger på mitt språk och på svensk historia. Här hemma har jag inte bara min släkt utan ett helt livs samlade vänner, vanor, historia, bostad och tillgångar. Här har jag odlat min trädgård. Vid 18 hade en tillvaro i utlandet blivit ett äventyr, och trots sorg och saknad hade jag kunnat finna mig någorlunda tillrätta. Nu skulle mitt enda alternativ vara att bli en förgrämd, fattig flykting, min enda fritidsaktivitet att besöka andra förkrossade landsmän på Svenska föreningen.

Samtidigt har man ingen aning hur livet i ett ockuperat Sverige skulle bli. Skulle det bli som i Ryssland i dag: hyfsade möjligheter att åka utomlands och ett helt okej liv – bara man inte retar makten? Eller som i Östeuropa under 1960 och 1970-talen: Man skulle hanka sig fram, bjuda vänner på soppa och hemgjort äppelvin; sprida tummade exemplar av förbjuden litteratur; läsa upp dikter som i dolda ordalag kritiserade regimen. Ett jobbigt liv – men i dag skulle jag nog ändå välja det framför ett liv på flykt.

Men om det blev ännu värre? Man tvingades ur sin bostad för att en av ockupationsmaktens tjänstemän plötsligt behövde den, man fick inte längre tag i mat, fick inte utöva sin religion? Jag har ju heller inget vanligt jobb, skulle inte komma undan utan tvingas göra propaganda-tv för nya regimen. Skulle jag säga nej om de slog mig, om de slog mina familjemedlemmar?

Och det kan ju bli ännu värre: tortyr, utrotningsläger, folkmord. Det var till exempel en ganska liten andel av Tysklands judar som dödades av nazisterna eftersom de tidigt förstod vartåt det barkade och flydde, men i östra Europa drabbades nästan alla judar. Det gäller överallt: ska man fly måste man göra det i tid.

Sedan finns ju de modiga, som stannar för att försvara landet till sista blodsdroppen. Eller som gör ett fredligt, civilt motstånd. Står upp rakryggat tills de själva – eller muren – faller. Fast en fegis som jag skulle ju inte fixa det i fem minuter. Jag måste ha fruktstund och nio timmars sömn. Hade jag inte haft barn skulle jag bara hoppas att krigets första kula skulle hamna i mitt bakhuvud så jag slapp undan. Och så där mal det på: »Should I stay or should I go now?«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera