Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
nyh-bellen-sdltb8e5efc-nh Utrikes

Tillfälligt avbrott

Presidentvalet i Österrike är inte början till slutet för europeisk högerpopulism. Frågan är snarare vilket parti som ska bli FPÖ:s bisittare i nästa regering.

Efter söndagens presidentval i Österrike gick en lättnadens suck genom landet och inte minst genom resten av Europa – ingen högerpopulistisk president i Hofburg, skyddsvallen mot dem som vill montera ner den öppna, liberala samhällsordningen håller fortfarande.

Alltså en seger för Europa? För dem som anser att globalisering och invandring är något vi måste bejaka, eller åtminstone försöka anpassa oss till? Det finns till och med de som hävdar att presidentvalet i Österrike skulle ha visat att det politiska klimatet i Europa håller på att förändras: den högerpopulistiska vinden har om inte vänt, så åtminstone mojnat. Österrike har i så fall fungerat som historiens stormsvala, eller som det europeiska laboratorium den tyske författaren Friedrich Hebbels i en berömd dikt från 1848 beskrev som »eine kleine Welt/in der die grosse ihre Probe hält« (en liten värld, där den stora utför sina försök).

Men det vore att överskatta Österrikes betydelse. Landet är för litet för att kunna påverka förutsättningarna för europeisk politik och ingenting i de förutsättningarna har i sak förändrats. Massinvandringen till Europa har bara tillfällig tagit paus; alla bedömare räknar med att den i vår kommer att ta fart på nytt. Och globaliseringen är visserligen i hela västvärlden under attack från nationalister och motståndare till frihandel, men det är långt ifrån säkert att Donald Trump kommer att kunna – eller ens vilja – göra något radikalt annorlunda åt vare sig Kina (globalisering) eller Mexiko (invandring), än mindre ett litet land mitt i Europa, av resten av världen mest känt från en film som »Sound of music«.

Detta Österrike har nu fått en ny president med huvudsaklig uppgift att klippa sidenband och klappa små barn på huvudet. Någon riktig makt är han inte utrustad med. Professor Alexander Van der Bellen lär inte ha något annat val än att begränsa sin roll till att uppträda som gott demokratiskt exempel och övertygad europé. Hans högerpopulistiske konkurrent Norbert Hofer skulle inte ha gjort det, något han gjorde mycket klart under sin valkampanj. Hans oväntat stora nederlag betyder därför inte bara ett nej till hans politiska program, utan också till en politisk aktivism som kunde ha rubbat republikens konstitutionella grundvalar. Så har den potentiella politiska makten i landet från presidentpalatset demonstrativt returnerats till parlamentet där socialdemokrater och det nationalkonservativa katolska folkpartiet, SPÖ och ÖVP, hellre än bra försöker regera tillsammans allt sedan 2008.

Sedan länge är de som hund och katt, oförmögna att komma överens om något av betydelse. Regeringens verksamhet kan tyckas bestå i att med förenade krafter skjuta nödvändiga reformer gällande pensionssystem, skola, arbetsmarknad – och invandring – på framtiden. Utgången av presidentvalet k ändrar inte något av detta.

Och regeringens oförmåga avspeglar att landet är kluvet: Hofer förlorade visser-ligen valet, men hans parti FPÖ är i opposition, fortfarande landets utan jämförelse största, med 35 procent eller mer av väljarna bakom sig, och folkopinionen sluter upp kring traditionell populistisk misstro mot flyktingar, invandrare, Europa och allt slags etablissemang.

Hur man än vill beskriva denna klyfta – som den mellan höger och vänster, nationalister och kosmopoliter, tysk och habsburgsk »anda« eller den mellan land och stad – så kvarstår faktum: dagens Österrike är kluvet i två politiska läger, som kanske ingen gång sedan 1930-talet.

Det två traditionella folkpartierna ÖVP och SPÖ har under hela efterkrigstiden utgjort det politiska mittfält som nu håller på att rivas upp. Det gäller också för partidisciplinen: i båda partierna har redan striden brutit ut om den strategi för framtiden som måste följa på det av inre söndring präglade politiska äktenskap som bara få bedömare i Wien ger några chanser att överleva. Och senast till parlamentsvalen hösten 2018 måste man anpassa sig till vad som i dag förefaller vara det oundvikliga – ett FPÖ under Hans-Christian Strache som största regeringsparti. Vem som då, SPÖ eller ÖVP, eventuellt ska bli hans bisittare i regeringen är redan nu den helt dominerande, men bara till hälften uttalade, politiska frågan.

Trots utgången av presidentvalet har därför inte särskilt mycket hänt. Det sista uppbådet av det liberala och »anständiga« Österrike lyckades i sista ögonblicket hindra den populistiska framryckningen. Men kampen går vidare; Österrike kommer att befinna sig i fortsatt, ständig valkampanj och inte många tror att den stora koalitionsregeringen kommer att kunna överleva så långt som fram till hösten 2018. Och ännu färre att Van der Bellens seger är mer än en den europeiska anständighetens pyrrhusseger, att FPÖ visserligen förlorat ett slag, men ingalunda kriget om makten i landet.

För en sådan tolkning talar också utvecklingen i Centraleuropa, särskilt i de delar som en gång ingick i det habsburgska kejsardöme som regerades från Wien. När det multinationella jätteriket – ett slags föregångare till dagens EU – gick under 1918, uppstod eller rekonstruerades här nationalstater som med tiden blivit allt »renare«, genom att göra sig av med sina egna minoriteter. De två nyskapade och mångnationella staterna Tjeckoslovakien och Jugoslavien, tillkomna på Habsburgs ruiner, föll sönder: i det förra fallet fredligt, i det andra genom krig och etnisk rensning. Länge ignorerades att dessa nationalstater är ytterst skeptiska både till globalisering och invandring till Europa. Globaliseringen uppfattas ofta som en opersonlig, främmande kraft som slog ut det lilla som fanns av egen industri och fyllde affärer och stormarknader med de multinationella, utländska koncernernas produkter, samtidigt som de egna och hemvana försvann.  Levnadsstandarden ökade visserligen, men riktigt så hade man ändå inte föreställt sig livet efter kommunismen.

Och invandrare? Flyktingar? Efter att de centraleuropeiska länderna under de senaste hundra åren arbetat för så etniskt homogena stater som möjligt, vill Bryssel plötsligt per dekret förse dem med nya minoriteter. Helt otänkbart. I den centraleuropeiska nationalistiska traditionen kvalificerar man sig genom blod, jord, språk och religion, inte för att det är synd om en. Är det här synd om någon, så är det om de människor som redan finns på plats och som i decennier tvingades leva under sovjetisk kommunism, ett lidande som Västeuropa aldrig till fullo har värdesatt i centraleuropeiska ögon. Inte heller dessa nationers historiska insats: det är ju de som alltid har fått försvara det kristna Europa mot just främmande barbarer, mot ryssar, mongoler, tatarer eller turkar. Och nu mot illegala, asiatiska och huvudsakligen muslimska horder. Så ser perspektivet från Centraleuropa ut.

Viktor Orbán i Ungern ser sig som kristen räddare i den traditionen, när han rullar ut taggtråd längs landets gränser, likaså Robert Fico i Slovakien och Jarosaw Kaczyn´ski i Polen, när de vägrar att ta emot det blygsamma antal flyktingar som Bryssel anser vara deras kvot.

Och Österrike är inte mycket annorlunda. Om det bästa i den gamla habsburgska traditionen var just det multinationella, ett inte obetydligt mått av tolerans och mångfald, är i dag den trångt nationalistiska andan den förhärskande. Det är sant: valet av Van der Bellen är ett klart avståndstagande från den.

Frågan är bara hur länge.

Österrikes största partier

SPÖ: Sozialdemokratische Partei Österreichs. Det socialdemokratiska partiets presidentkandidat Rudolf Hundstorfer slogs ut i första valomgången i april.

ÖVP: Österreichische Volkspartei. Österrikes Folkparti, kristet konservativt. Presidentkandidaten Andreas Khol slogs ut i första valomgången.

FPÖ: Freiheitliche Partei Österreichs,
Det högerpopulistiska och invandringskritiska Frihetspartiets kandidat Norbert Höfer slogs ut i andra valomgången.

De Gröna: Die Grünen. presidentkandidaten, Alexander Van der Bellen, vann valet i Österrike i andra valomgången.

Video: Erik Fichtelius

»3:12-reglerna gör folk till skatte­planerande kapitalinkomsttagare«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera