Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Kan råtthanen, så kan du!

Mammabeteende finns hos båda ­könen och aktiveras vid kontakt med hjälplösa ungar.

En vetenskaplig klassiker är artikeln »Nonhormonal basis of maternal behaviour in the rat« av JS Rosenblatt. Publicerad 1967 i tidskriften Science.

Rosenblatt ville veta vilka hormoner som styr däggdjurens omvårdnadsbeteende. Som de vanor nyblivna råttmammor uppvisar: 1) Hon lägger sig på sidan så att ungarna kan dia, 2) hon slickar på ungarna, 3) bygger bon åt dem med vad som finns till hands och 4) bär i väg dem till ett hörn om de placeras mitt i buren.

Rosenblatt skulle ge olika hormoner till råtthonor som aldrig varit dräktiga för att sedan testa deras mammabeteende. För att utesluta påverkan av deras egna hormoner, opererade han först bort deras äggstockar som producerar könshormoner och hypofysen som tillverkar amningshormonerna prolaktin och oxytocin.

De jungfruliga råtthonorna fick nyfödda råttungar att vårda som lånades från de mammor som fött dem. De fick bytas ut regelbundet för att inte svälta; honorna hade ju ingen mjölk att ge. Efter några dagar såg forskaren till sin överraskning att de jungfruliga råtthonorna betedde sig som mammor. Det gällde även dem som inte fått några hormoner: de lade sig i amningsställning, byggde bo, slickade på ungarna och bar dem till ett skyddat hörn av buren.

Dags för den ultimata kontrollen: råtthanar. De fick nyfödda råttungar till sig i buren. Och se – efter några dagar lade de sig i amningsställning, slickade på ungarna och bar i väg dem till ett skyddat hörn. Det enda hannarna var lite sämre på jämfört med honorna var att bygga bon.  Deras omvårdnadsbeteende påverkades inte av om testiklar och andra hormon-organ avlägsnades.

Slutsatsen var att däggdjur har nervkretsar i hjärnan som styr »mammabeteende«. De finns hos båda könen och aktiveras vid kontakt med hjälplösa ungar. Om man använder dem så tränas de upp, annars ligger de och slumrar. Några hormoner behövs inte för att sätta i gång dem.

Det är logiskt att vi är så konstruerade – under vår historia har mödradödligheten oftast varit hög och barn har med framgång uppfostrats av släktingar och andra. Får de bara mat, går det bra. Däggdjursungarna har ju sina egna nervkretsar; de aktiveras av mat och omvårdnad och får dem att belöna och ty sig till dem som tillfredsställer deras behov.

Den svenska föräldraledigheten är så lång, 13 månader med full ersättning, att pappan och mamman kan vara hemma mer än ett halvår var. På förfrågan anger 41 procent av papporna och 35 procent av mammorna att det är viktigt eller ganska viktigt att föräldradagarna delas lika. Ändå gör bara vart åttonde par det. Mammorna tar ut 80 procent av föräldradagarna under barnets första två år.

Den svenska 80/20-fördelningen kan framstå som ett mysterium, eftersom de vanligaste förklaringarna inte håller – det är inte dyrt att dela lika och mamman kan helamma till sex månader (längre är inte att rekommendera!) och ändå låta pappan få sin halva av föräldraledigheten. Kvinnor har längre utbildning än män och knappast mindre viktiga jobb. Deras sex vanligaste yrken är: undersköterska, grundskolelärare, barnskötare, förskollärare, vårdbiträde och kontorist, medan männens är: lagerarbetare, snickare, försäljare, lastbilschaufför, programmerare, och metallarbetare.

Förklaringen ligger nog i vår däggdjurshjärna. Mamman börjar oftast föräldraledigheten för att kunna amma. Hennes föräldranervkretsar stimuleras nästan jämt. Hon lär sig förstå barnet, som samtidigt lär sig förstå henne. Den som är borta på dagarna får sämre träning av sitt omvårdnadsprogram och begriper därför inte så väl vad barnet vill. Barnet riktar sig alltmer till den förälder som är bäst tränad; det ger säkrast framgång. Så fort skillnader i föräldrarnas vårdnadskompetens uppträder, prioriterar barnet den skickligaste och den andra föräldern blir utanför. Lika grymt som naturligt.

Den svenska 80/20-praxisen är ett nationalekonomiskt slöseri med kvinnors höga utbildning och innebär en påfrestning på vården och skolan där de jobbar. Den ger kvinnorna dålig livsinkomst och pension. För statistiken visar att den som tagit mest föräldraledighet får huvudansvaret för hushållsarbetet, tar ut flest dagar för vård av sjukt barn, och ofta fortsätter jobba deltid.

Föräldraskap kan endast utvecklas i kontakt med barn. En reform som skulle förbättra pappornas chanser, vore att förlänga deras tio dagar efter förlossningen till en månad. För pappor och andra är det bra att veta att det inte krävs amning eller kvinnliga könshormoner för att bli en fullfjädrad förälder. Det är bara att träna. Låt dig inspireras av råtthanen!

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera