Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
synvinkel Inrikes / Synvinkel

Skammens stenar

Varför skulle Stockholm placera ut minnesstenar för förintelsens offer? Dan Korn frågar sig om orsaken är avund och konkurrens.

Hi, it’s Malki. Jag rycker till varje gång jag hör min dotter ringa sin blivande svärmor i London. Vår dotter heter Ester, men det gör hennes blivande svärmor också. Eftersom det är judisk tradition att inte ha samma namn som sina svärföräldrar, har min dotter börjat använda sitt andranamn Malka, Malki i smeknamnsform. Det namnet har hon efter min farfars mor.

Traditionen bottnar i djup psykologi. Avund och konkurrens, inte minst mellan svärmor och svärdotter, är klassisk. Varför späda på det ytterligare, genom att de har samma namn?

Malka är hebreiska för drottning och min farfars mor kallade sig Regina, namnets latinska motsvarighet. Hon var född i Debrecen i Ungern, bodde som gift i Boryslaw i Ostgalizien, flyttade med sina barn som änka till Wien. Hon flydde undan nazismens förföljelser till Paris, men det gav henne bara en kort frist. Från Paris deporterades hon och merparten av hennes barn och barnbarn till Auschwitz. Ingen överlevde den transporten. Min pappa, som flytt till Norge, klarade sig genom att fortsätta flykten till Sverige.

I Wien och i många andra europeiska städer har man under de senaste årtiondena markerat platser där deporterade judar bodde med små minnesskyltar i gatorna, »Stolpersteine«. Det finns inga i Stockholm, eftersom Gestapo och SS inte tillfångatog människor här. Ändå växer opinionen för att även Stockholm ska få stenar. Forum för levande historia har två gånger fått avslag på en sådan begäran. Men nu har kultur- och stadsbyggnadsrådet Robert Mogert uttalat sig positivt om idén:

– Förintelsen är det största och mest monstruösa brottet mot mänskligheten, så dels känns det logiskt att den historien berättas också i vår stad. Dels har vi svenskar kanske inte alltid en helt korrekt uppfattning om hur vår historia såg ut under andra världskriget: vi väljer att se den positiva delen, som Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte, men det finns också en annan historia att berätta.

Filosofen och psykologen Karl Jaspers första föreläsning efter kriget handlade om »die Schuldfrage«, skuldfrågan. Jaspers ansåg att alla tyskar hade del i nazismens skuld, även han, som hade varit antinazist. De hade sett grannar och goda vänner föras bort och de hade tigit av rädsla. Enda sättet att gå vidare var att erkänna detta. Den västtyske förbundskanslern Konrad Adenauer lyckades samla merparten av tyskarna kring den idén. Lösningen var genialisk. När man inte kan samla folk kring nationell stolthet, kan man samla dem kring nationell skam i stället.

Det blev så framgångsrikt att allt fler ville hoppa på samma tåg. I slutet av 1990-talet hade det blivit en tävlan för politiska ledare att göra det historikern Elazar Barkan kallar performativ skuld, att under teatraliska ceremonier be om förlåtelse för brott som de inte har någon skuld i. Tony Blair uttryckte exempelvis 1997 sin skuld för den irländska potatissvälten, som ägde rum 150 år tidigare.

Ur historien kan vi alltid leta upp både positiva och negativa saker. Ola Larsmo har i DN 19/2 mycket intressant och förtjänstfullt beskrivit ödet för många flyktingar som under kriget vägrades asyl i Sverige och därför mördades i Förintelsen. Men det skapar inte en kollektiv svensk skuld av tysk dignitet. Och historisk forskning är en sak, hur vårt gaturum används för att minnas är en helt annan.

Jag är rädd att viljan att placera ut »snubbelstenar« i Stockholm snarast har att göra med just avund och konkurrens. Samma sak som fått min dotter att byta namn i preventivt syfte. Jag anar en kanske omedveten avund över andra europeiska länder, de som kan använda Förintelsen för officiell självspäkning.

Att Sverige från november 1942 öppnade gränserna för flyktingar, så att hundratals norska judar och nästan samtliga danska judar kunde rädda livet, är värt att minnas. Raoul Wallenbergs räddningsaktioner i Budapest likaså, även om Sveriges insats inte var den enda. Det finns anledning till kritik mot Folke Bernadotte och aktionen med de vita bussarna, men det är ett faktum att Sverige efter kriget var platsen där tiotusentals överlevande kunde ta de första stegen mot en bättre framtid. 46 000 flyktingar, enbart från Norge, fick en fristad i Sverige. Sveriges roll under kriget var präglad av rädslan för att bli indraget och har rejält fula fläckar, men få andra länder gjorde så stora insatser för att hjälpa andra. Ändå har vi faktiskt inte ett enda positivt minnesmärke från de mörka åren i Sverige. Wallenbergmonumentet hade kunnat vara ett, men dess formspråk är också kopplat till Förintelsen, inte räddningen.

Snubbelstenarna är tänkta som en ständig påminnelse om Förintelsen. I länder där den ägde rum är det viktigt. Men själva poängen, att människor såg deportationerna och höll tyst, går förlorad om man apar efter och placerar ut snubbelstenar i Sverige. Ola Larsmo påpekar flera gånger i sin artikel i DN att stenarna inte är tänkta att framkalla skam, men de får den effekten. Det blir en skam som tvingas på oskyldiga människor.

Precis som det finns 101 sätt att använda en död katt på, finns det mängder av sätt att använda döda judar på. I många år har minnesdagar för Förintelsen och Kristallnatten kapats av folk med den dåliga smaken att använda just dessa dagar till manifestationer för allsköns saker, ofta viktiga, men som bidrar till att trivialisera det ofattbara, som använder döda judar för egna ändamål.

Folk värjer sig mot att känna skam för det man är oskyldig till. Det är viktigt att erkänna skuld. Men som många gamla judiska skrifter påpekar, måste steget efter erkännandet av skuld vara att förlåta sig själv och gå vidare. Annars leder skuldkänslorna till mer ondska. Och vi behöver mer godhet.

korn
Dan Korn är folklivsforskare, skribent och författare till ett flertal böcker, bland annat en serie porträtt i text och bild av människor i svensk landsbygd som lever vid sidan av det moderna samhället. Han verkar som rabbin i Manchester, Storbritannien.

Video: Erik Fichtelius

SD eller S?

KrönikaNovell
Prenumerera