Krönika

Ädla drycker att dö med

Exklusiva drycker som botar dödsskräck och passar på begravning.

En god vän avslöjade att han regelbundet vaknar i natten riden av ångest över att ännu ej ha formulerat den riktigt kvicka och oförglömliga repliken för dödsbädden. Förhoppningsvis är det ingen brådska men han har lagt ribban högt. Benchmark är Woody Allens: Jag är inte rädd för att dö, jag vill bara inte vara med när det händer!

En annan förebild skulle kunna vara citatmaskinen Oscar Wilde. Han var mycket förtjust i champagne och lär vid något tillfälle ha fastslagit att »njutning utan champagne är rent konstgjord«. När han låg för döden, berättar legenden, beställde han in en exklusiv flaska av denna festdryck par preference med orden: »Ack, jag dör bortom mina tillgångar!«

För att fortsätta på temat skumpa och döden: James Bond brukar alltid uppträda som konnässör och knäcka åtminstone en flaska per rulle alltsedan den första filmen, »Dr. No« (Agent 007 med rätt att döda),  hade premiär 1962. Först var det olika årgångar av Moëts prestigemärke Dom Perignon som figurerade. I filmen »Goldfinger«, från 1964, var årgången -53. Då Bond skulle servera den kvinna han stod i begrepp att lyckliggöra på ett hotellrum i Miami, upptäckte han att den var för varm. Att dricka en Dom Perignon -53 varmare än 38 grader F
(3,3 grader C), förklarade han –
med en klart daterad jämförelse – var lika illa som att lyssna till Beatles utan öronproppar.

Tillfället att öppna en bättre tempererad flaska försvann dock när Oddjob dök upp och knockade honom. Det var lika
så gott eftersom 3 gra
der är i kallaste laget för en toppskumpa som Dompan. Kylan dödar de mer finstämda smaktonerna. Dompan hängde med fram till 1977 och filmen »Älskade spion«. När »Moonraker« fick premiär 1979 hade Bond övergått till den mer brittiskt smakanpassade skumpan Bollinger. (Britter antas efterfråga mognare och djupare smaker med mindre bornyr medan fransoser tros prioritera pärlande friskhet.)

Om Bollinger ställde upp med mera sponsorpengar än Moët vet jag inte men att skumpa-putellernas frekventa förekomst i filmerna på något vis handlar om produktplacering antyds av att Dom Perignon bara förekommer i en av Ian Flemings böcker, nämligen just i »Moonraker«, och att Bollinger så vitt jag minns över huvud taget aldrig nämns.

Bonds cineastiska skumpaexcesser brukar för övrigt kombineras med någon kvick replik; till exempel då han var på väg att attackera doktor No med en flaska Dompan.  »Det är en -55:a. Det vore synd att krossa den«, säger No vilket får Bond att hejda sig och sjunka tillbaka i sin stol med ett lakoniskt: »Jag föredrar ändå -52«.

Men, för att återknyta till inledningen, minst lika viktigt för eftermälet som de sista orden på dödsbädden, kan vara vilket vin den döde valt till begravningshögtiden. Förr var ett litet glas söt sherry etikettsexpertens säkra tips, men vill man göra intryck på eftervärlden bör man nog välja något mer frivolt. Till exempel en riktigt mogen bourgogne med sammanhangskongeniala smaktoner av multnande plommon.

Tänkbara är förstås också viner så mörka och tanninrika att färgen drar åt sorgsvart. Då gäller vin på druvor som syrah eller tannat, till exempel rhone och madiran.

Likblekt vita viner kan också passa, som en purung ståltanksjäst sancerre eller muscadet. Champagne är alltid ett vinnande koncept men vilket märke passar i detta sammanhang?

Gula änkan så klart!

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera