Den svenska skulden

Det är så svåruthärdligt att sitta där och förstå vart situationen är på väg. Hade inte huden suttit i vägen hade hjärtat slitit ut sig själv ur kroppen och flytt för sitt liv någonstans utanför biosalongen.

Prydligt uppställda på rad står eleverna för att ta emot besöket som de noga förberett sig inför. De har funderat på vem som kommer ända hit för att hälsa på dem. Är det kanske kungen? Ja så måste det vara. Eller något annat  fint folk. Varje gång som någon av eleverna i den samiska nomadskolan pratar sitt eget språk i stället för svenska straffas de med linjalslag över fingrarna. 14-åriga Elle-Marja är klassens flitigaste. Hon är den som pratar bäst svenska och därför blir det hon som får lämna över presenten till besökarna.

Gåvan är en vacker kniv och scenen skär i en.

Det är inga kungligheter som kommit på trevligt besök utan rasbiologiska forskare som rest dit för att undersöka de samiska eleverna. Koltarna tvingas av barnen. Kamerablixtarna snärtar över de nakna kropparna. Utanför fönstret tjuv-kikar några svenska pojkar in. De skrattar.

Det kan inte vara roligt att ha gjort en film som har premiär under våren 2017. Inte efter att »Sameblod« – Amanda Kernells långfilm som gick upp på biografer den 3 mars – gjort sin entré. Det är en mäktig film. Den mäktigaste som jag har sett på väldigt länge. Det spelar ingen roll att dagarna går – jag kan inte släppa den ur tanken. Jag önskar att jag inte hade sett den, så att jag kunde få se den igen för första gången. Det är en känsla som infinner sig alltför sällan. De flesta filmer, böcker, tv-serier och musik som passerar revy i ens liv gör det utan att lämna ärr. Det är egentligen inte hela världen. Även korta kulturrelationer fyller ju funktioner i ett liv.

Men »Sameblod« går in under de djupare hudlagren. De blottar en del av den svenska historien som måste göras upp med. Det fanns också här i vårt förflutna. Även vi hade en skuld att ta hand om. Som så ofta är det det som befinner sig nära som hamnar i döda vinkeln. Avstånd förenklar perspektiv.

Det finns inget som inte är värt att knockas av i »Sameblod«. Historien, miljöerna, dialogen, fotot och skådespeleriet. Amanda Kernell är den bländande nya stjärnan i svensk film. Elle-Marja – spelad av Lene Cecilia Sparrok – får varenda minut att speglas i perfektion. Hon vill rädda sig själv och komma undan sitt förflutna. Elle-Marja är en överlevare men hon offrar sin lillasyster Njenna för att klara sig själv. Hon kommer tillbaka först när hon är en åldrad kvinna och då för att närvara vid Njennas begravning. Decennierna har passerat men Elle-Marja måste fortfarande markera sitt avståndstagande från det som en gång var hon. Det är 1930-talets Sverige som rör sig till nutiden. Vissa frågor är knutna till en period i historien men så mycket fortsätter att hela tiden vara samma sak. Att slå sig fri från en given identitet.

Också i Rodja Sekersöz film »Dröm vidare«, som hade premiär i förra veckan, slåss huvudpersonen Mirja mot sitt arv och det liv som kommer med det. Till skillnad från Elle-Marja väljer dock Mirja inte sig själv. Hon väljer systerskapet. Både det biologiska och det som hon skapat med sina vänner. Tonen i filmen – som tilldelades publikpriset som bästa nordiska film på Göteborgs filmfestival är en helt annan än i »Sameblod«. Visst väger »Dröm vidare« fjäderlätt i jämförelse med »Sameblod« men grunden är densamma – det handlar om överlevare. De slåss i en vardag som de flesta av oss rör oss i utan att någonsin tänka på den som något särskilt.

Text: