En blåvit röra

Nils Erik Forsgård synar vad svenskarna ­egentligen vet om sina finländska grannar.

Jag tillbringade min barndoms somrar på Hisingen i Göteborg. Där bodde, där bor, min moster Hillevi. På morgnarna bjöds filmjölk och flingor. Filmjölken kom serverad med några skedar hemrörd blåbärssylt. Smaken var smått gudomlig. Paradiset på den tiden var klart och tydligt svenskt.

Långt senare fick jag för mig att det skulle vara trevligt att kunna äta svensk filmjölk med lite rörda blåbär också hemma i Finland. Jag skrev därför ett litet brev till det, ja, morgonpigga företaget i branschen. Jag frågade om man inte kunde tänkas få köpa deras filmjölk också hemmavid. Jag fick ett snabbt svar. Det var vänligt men kortfattat. Våra marknadsanalyser visar, skrev en dam, att dina landsmän inte gillar att äta filmjök med sked. Finnar, skrev damen vidare, har nämligen för vana att dricka sin filmjölk ur glas.

Detta var en helt ny insikt för mig. Jag känner tyvärr ännu i dag ingen i Finland som dricker sin filmjölk ur glas. Sörplar, ja, men inte dricker. Ja, över huvud taget kallas filmjölken på den finska sidan inte filmjölk utan är mycket mer lättflytande och lite syrlig och kallas för piimä.

Nu får jag då, många år senare, en färsk rapport i min hand.

Vill du läsa hela artikeln nu?

Det här är ett utdrag från en artikel publicerad i ett nummer av Fokus. Om du vill få full tillgång till artikeln och hela tidningen digitalt, välj det alternativ som passar dig bäst.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!