Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

En blåvit röra

Nils Erik Forsgård synar vad svenskarna ­egentligen vet om sina finländska grannar.

Jag tillbringade min barndoms somrar på Hisingen i Göteborg. Där bodde, där bor, min moster Hillevi. På morgnarna bjöds filmjölk och flingor. Filmjölken kom serverad med några skedar hemrörd blåbärssylt. Smaken var smått gudomlig. Paradiset på den tiden var klart och tydligt svenskt.

Långt senare fick jag för mig att det skulle vara trevligt att kunna äta svensk filmjölk med lite rörda blåbär också hemma i Finland. Jag skrev därför ett litet brev till det, ja, morgonpigga företaget i branschen. Jag frågade om man inte kunde tänkas få köpa deras filmjölk också hemmavid. Jag fick ett snabbt svar. Det var vänligt men kortfattat. Våra marknadsanalyser visar, skrev en dam, att dina landsmän inte gillar att äta filmjök med sked. Finnar, skrev damen vidare, har nämligen för vana att dricka sin filmjölk ur glas.

Detta var en helt ny insikt för mig. Jag känner tyvärr ännu i dag ingen i Finland som dricker sin filmjölk ur glas. Sörplar, ja, men inte dricker. Ja, över huvud taget kallas filmjölken på den finska sidan inte filmjölk utan är mycket mer lättflytande och lite syrlig och kallas för piimä.

Nu får jag då, många år senare, en färsk rapport i min hand.

Den är gjord av opinionsinstitutet Novus i januari 2017. Den handlar inte om filmjölk. Den handlar om Finlandsbilden i Sverige. På något lätt mystiskt sätt visar sig allt ändå hänga samman. Utfallet i rapporten påminner nämligen lite grann om den blåvita röran på barndomens Hisingen.

Så här kan Novus rapport sammanfattas: Svenskar vet just ingenting om Finland. De vill folket i öster ändå inget illa. Välviljan är stor, liksom nyfikenheten. Men när var det nu Finland blev självständigt? 1809 svarar några. 1905 svarar ännu fler. Var tionde svarar 1917. Finnar i gemen uppfattas som arbetsamma och tystlåtna och pålitliga. Men när det populära Mumintrollet väl öppnat munnen talar det i alla fall finlandssvenska. Fast finlandssvensk och sverigefinne, vad är väl skillnaden? Bara knappt hälften vet svaret.

Novus rapport visar på ett mycket statiskt drag i Finlandsbilden. Ja, där finns egentligen inget drag alls, knappt ens en Finlandsbild. Samma frågor ställda 1967 skulle fått ungefär samma svar som i dag. På 1960- och 1970-talen talade amerikanska forskare om Sverige och de tre s:en – sex, socialism och självmord. Det var rätt längesen, mycket har hänt. Finlandsbilden är betydligt segare. Den visar sig fortfarande bestå av sauna, sisu och sjöar. Plus kanske lite Saijonmaa.

Så varför då en rapport om Finlandsbilden i Sverige, beställd av bland annat  Finlandsinstitutet i Stockholm?

Tja, postlådorna i Sverige och Finland är gula. I Norge och i Danmark är de röda. Bilarna här registreras med tre bokstäver och tre siffror. I Danmark och i Norge med fem siffror och två bokstäver. Ordet kommunalråd kan bara med exakthet översättas till finska. Inget annat språk i världen kommer ens nära.

Ur ett finskt perspektiv uppfattas Stockholm fortfarande som den viktigaste diplomatiska förskickningen. I Helsingfors i dag finns däremot bara en stationär korrespondent från alla svenska tidningshus. Det fanns tider när de var många fler, både husen och korrespondenterna.

Det här med nationsbilder är en specialitet bland små eller mycket mindre länder. Du kan ha läst något lite smått om Sverigebilden i USA, i världen, i universum. Ur den synvinkeln framstår Finlandsbilden som ett smärre störningsmoment. Men en Sverigebild kan å andra sidan inte uppstå utan en motbild. I Sverige kunde motbilden kanske beskrivas så här, i stora drag: först kom finnarna på Saab och Volvo, sedan kom syrierna på falska pass och så kom Donald Trump på Fifth Avenue.

Var det hela riktigt slutar kan väl ingen så noga veta.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera