Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

En oväntad retur

Nordea hotar att lämna landet. Utmärkt, tycker finansministern.

Ett chicken race. Jag kommer inte på något bättre ord för att beskriva bråket mellan finansministern och Nordea som bröt ut i veckan. Först hotar bankens chef Casper von Koskull med att flytta huvudkontoret utomlands om regeringen gör allvar av sin nya bankskatt. Jobb kan försvinna. Skatteintäkter gå förlorade.

Då kontrar Magdalena Andersson. En flytt är minsann ingen dum idé! Det minskar risken att skattebetalarna tvingas rädda banken vid nästa finanskris. Touché!

Den här storyn har fler bottnar än en tusenbladstårta. Egentligen började den förra våren. Nordeas beslöt då att ombilda dotterbolagen i de olika länderna till filialer, styrda direkt från moderskeppet i Sverige. Det kan låta som en trist administrativ åtgärd och det är det också. Men med stora implikationer. Hela koncernen hamnade nämligen under Finansinspektionens tillsyn. Inte under övervakningsmyndigheten i respektive land som tidigare. Och värre: ansvaret för att rädda Nordea när det går riktigt galet – vilket brukar händer i banker en gång per generation – hamnade också på Sverige. Inte problemfritt, givet att bara en fjärdedel av kunderna finns här.

Att hela Nordeas balansräkning flyttade in under de svenska skattebetalarnas paraply är besvärligt av flera skäl. Först och främst för att koncernen är så stor. Tillgångarna är värda 6 700 miljarder kronor. Sveriges BNP är 4 400 miljarder som jämförelse. Men också för att Nordea inte är känd som särskilt konservativ i sin utlåning. Offensiv är ett bättre ord. Banken har bland annat lånat ut mycket i Ryssland samt till oljeindustrin och shippingsektorn. Kundkretsar vilkas återbetalningsförmåga inte precis har stärkts på senare år.

I rättvisans namn ska sägas att inflyttningen till Sverige har fördelar också. Den så kallade resolutionsavgiften hamnar här. Det är ett slags försäkringspremie som bankerna betalar – i teorin för att staten ska kunna bygga buffertar inför nästa bankkris. I praktiken hamnar det mesta i statsbudgeten.

Sammanfattningsvis gav omorganisationen Nordea en särställning bland bankerna. Medan småskuttarna har kalasjnikov och handgranater innanför rocken när de diskuterar med regeringen, sitter Nordeabossarna numera på en atombomb.

Nästa kapitel i historien var en utredning som kom i höstas. Där föreslogs att banker och finansföretag ska betala en särskild löneskatt för alla anställda. I remissvaren var det ingen hejd på kritiken. Till och med statens egna myndigheter sågade idén. Så Magdalena Andersson backade. Men lovade att återkomma. Och höll ord. Det förslag som nu ligger på bordet innebär att resolutionsavgiften höjs rejält. Enligt Nordea kan höjningen kosta banken runt 5 miljarder kronor extra årligen. Mycket i jämförelse med koncernens skattekostnad på omkring 8 miljarder i fjol. Mindre ställt mot vinsten före skatt på 42 miljarder.

Nu ska remissvaren in och regeringen har sedan möjlighet att modifiera förslaget innan det läggs fram för riksdagen. Vi få se var det landar. Men att helt skrota skattehöjningen vore en oerhörd nesa för regeringen. Både för att det var ett vallöfte att beskatta bankerna hårdare, och för att den redan har tvingats backa en gång. Så om jag måste spela på vem som vinner tvekampen mellan Casper von Koskull och Magdalena Andersson, så hamnar slanten på finansministern.

Därmed inte sagt att Nordea fogar sig och stannar i Sverige. För något ligger det kanske i Donald Trumps fråga:  Vad ska man med kärnvapen till om man aldrig använder dem?

Video: Erik Fichtelius

SD eller S?

KrönikaNovell
Prenumerera