Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

För en spretig arkitektur

Våghalsen Wingårdh ritar hus som sticker upp.

Gert Wingårdh har sin egen klädstil. Garderoben är fylld av svarta t-tröjor. Hans rejäla svarta glasögonbågar beställs från Wien. Han har kallats kontroversiell, våghalsig och originell, vår främsta uttolkare av en internationell arkitekturtrend »där i princip allt är tillåtet«. Som Universeum i Göteborg, Sveriges första  stora byggnad med ett bärverk helt i trä. Aula Medica vid Karolinska med sin lutande fasad. Flygledartornet på Arlanda. House of Sweden i Washington. Det spektakulära shoppingcentrumet Emporia i Malmö och Victoria Tower i Kista, nominerad till årets bästa skyskrapa i världen, trots att den är så mycket lägre än de andra bidragen.

Trots det sägs det ofta att hans stil är att han inte har någon särskild stil. Kanske för att han själv har sagt att han inte för fram någon speciell ideologi.

– Nu har vi ritat ett vattentorn i Helsingborg. Normalt har vattentorn en cistern på ett torn. Vi har i stället ritat en enorm cirkel, med två bassänger som rymmer 7 000 ton vatten. Den vilar på pelare och ser ut lite som Stonehenge, säger Gert Wingårdh och visar entusiastiskt teckningar på sin Ipad.

Med hustrun Karin bor han i ett torp som byggts till med två flyglar. Matsalen är intensivt äppelgrön. I biblioteket är i princip allt målat i rött. Badrummet är intensivt blått. Barnens rum gult.

– Många svenska arkitekter är tyvärr rädda för starka färger. I vårt hem går både väggar och tak i samma starka färger! Det ger en skön effekt.

Gert Wingårdh ritar också privatvillor. Men billigt är det inte att anlita den enda arkitekt som fem gånger har tilldelats Kasper Salin-priset, svenska arkitektbranschens Oscar. En skiss kostar en kvarts miljon kronor. Detaljerade byggnadsritningar kan »kosta hur mycket som helst«. Ofta ytterligare 1 miljon kronor. Eller mer.

Göteborgaren Gert Wingårdhs arkitektkontor har i dag anställda i Sveriges tre största städer, och omsätter lika många miljoner. Parallellt jobbar bolaget på ett sextiotal projekt. Störst just nu är Nationalmuseums ombyggnad för 1 miljard kronor, tillsammans med Wikerståls arkitekter. Museet byggdes 1866 och har enligt Gert Wingårdh byggts sönder genom åren. Fönster har satts igen, ljusgårdar byggts för och det har gjorts en mängd andra förändringar som nu rensas bort. Samtidigt får byggnaden en teknisk nivå som gör att man kan hantera känslig konst.

– Vi har grävt ur båda ljusgårdarna och lagt tekniska rum under. Svarta längan från 1960-talet rivs delvis och ett nytt lastintag byggs, så en lastbil kan backa in med exempelvis Leonardo da Vincis ovärderliga Mona Lisa, berättar Gert Wingårdh.

Museet, som ska vara färdigt nästa år, får också nya glastak och färgen inomhus återställs till ursprungligt grå, i stället för det gula som varit i många år. Ett hisstorn klätt i brons byggs, liksom en ny restaurang.

– Wowkänslan blir enorm. Besöksupplevelsen är av ett dubbelt så stort museum.

Sju år gammal bodde Gert Wingårdh i Skövde. Hans far hade anlitat den profilstarka arkitekten Hans-Erland Heineman, som ritat en avancerat L-formad villa, med en blå swimmingpool och en parkanläggning, med en bäck.

– Pappa jobbade på cementfabriken som släkten ägde. Han tog hem tomma trälådor avsedda för dynamit till mig, dubbelt så stora som skokartonger. Jag byggde med dem som ett stort lego. I efterhand har jag undrat om inte mitt intresse för arkitektur föddes då.

När familjen flyttade till Göteborg valde hans föräldrar mellan olika villor. Gert argumenterade starkt för den enda som var modern. Och så blev det.

Han upptäckte ett konstnärligt drag och ville som tonåring bli konstnär.

– När jag insåg att jag inte hade vad som krävdes, tänkte jag bli gallerist och läste därför ekonomi och konsthistoria. Där behandlades arkitektur som konst. Snart bytte jag bana.

Han började sitt första jobb 1975, i en tid då arkitekter var tillbakapressade. Under ett antal år hade äldre svenska stadskärnor rivits och ersatts av Domusvaruhus och p-platser. Förorter i betong växte fram och blev »för lika varandra«. Det medförde att arkitekter började blicka tillbaka på hur städer sett ut förr.

– Inte så lyckat. Fastighetskrisen i början av 1990-talet innebar en tillnyktring. Mer tid och omsorg lades på projektering, som inte hanns med under 1980-talets yuppieyra. En ny generation människor som inte vill bo i pastischer på gamla hus växte upp.

Guggenheimmuseet i Bilbao slog 1997 ner som en bomb i arkitekturvärlden. Spännande projekt följde, Turning Torso i Malmö är ett exempel.

– Efter det har resurser lagts på ikoniska projekt och arkitekter tillåts använda fler former. För mig har det varit en fantastisk resa. Arkitekter har aldrig haft så mycket att göra som nu, samtidigt som vi aldrig har varit så konkurrensutsatta. Efter Lehman Brothers-kraschen 2008 var Sverige ett av få länder där hjulen snurrade. Världsarkitekter skickade in bidrag till tävlingar och nivån på svensk arkitektur lyftes rejält.

Ofta sägs att Guggenheim-museet inte hade kunnat ritas utan datorer, men Gert Wingårdh påpekar att barockkyrkors geometri var mer avancerad.

– Vad vi däremot har gjort med datorernas hjälp är att återskapa förmågan att rita avancerade byggnader. Det mest avancerade är den lutande fasaden på Karolinskas aula, där varje träelement är individuellt måttsatt, med en tolerans på 4 millimeter. Och pusslet fungerar!

Efter fyra decennier som arkitekt, längtar Gert Wingårdh tillbaka till hur han jobbade i början.

– Jag har arbetat genom andra så länge, att jag är sugen på att gå tillbaka till ett lagom litet projekt där jag kan kontrollera allt. Ihop med andra blir det nästan som jag har tänkt mig, men inte till 100 procent.

Han anklagas ofta, felaktigt anser han, för att inte vilja bevara något gammalt. Tvärtom ser han många äldre byggnader som »perfekta«, som mångtusenåriga tempel eller Pantheon i Rom. De stora våningarna i stenhus från förra seklet i svenska städer tror han inte någonsin behöver rivas.

– Till skillnad från Le Corbusier tycker jag inte att hela Stockholms innerstad bör rivas, men nästan inget bör vara heligt. När man bygger i laddade miljöer ska rivningar och tillägg göras med omsorg, men jag ifrågasätter varför sekulariserade städer domineras av kyrkliga symboler. Det är bra att Stockholm är en horisontell stad, men vissa byggnader kan ju tillåtas sticka upp.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera