Krönika

Envar sin egen auktoritet

Den som inte litar på auktoriteter blir i ett slag dummare.

»Som barn hatade jag alla«, skrev poeten Philip Larkin, »det var i alla fall vad jag trodde. När jag växte upp insåg jag att det bara var barn jag avskydde.« Det är svårt att blicka förbi nuets händelsehorisont ibland, om man vill uttrycka sig lite mer pompöst. Inte bara för barn. Att lyfta blicken kan vara lika svårt som att lyfta sig i håret, om man inte tar hjälp av någon eller något utanför sig själv.

Det apropå att så många skrivit om vikten av källkritik och respekt för fakta i dessa yttersta tider. För det saknas något i de flesta av texterna. Att Trump och Putin lyckats skämma romansen mellan den tjattrande klassen och postmodern hållningslöshet är bra. En osäker känsla av att det kanske ändå finns sanningar, verkar vara på väg att lägra sig. Men sedan då?

Det är femtio år sedan sammanblandningen av begreppen »auktoritär« och »auktoritet« blev allmän och det senare blev lika fult som det förra. Men i trettio fyrtio år var det till stor del en teoretisk sammanblandning. I praktiken respekterade fortfarande de flesta att vissa kunde mer om, eller var bättre lämpade för, något. Visst snackade man skit om auktoriteter, men det är en hälsosam säkerhetsventil i alla tider. Man litade ändå på andras kvalificerade kunskap och erfarenhet.

Men så gick tiden. Det var oundvikligt att den teoretiska sammanblandningen till slut skulle smitta av sig på praktiken.

Den som inte litar på auktoriteter blir i ett slag dummare. Man kan inte bära särskilt mycket kunskap på egen hand. Måste man själv se Napoleon för att tro på att han funnits, blir snart hela världshistorien mylla för konspirationsteorier. Även sådant tvivel är en sorts källkritik, men det är inget att sträva efter.

Trump uppfyller en och annan dröm om en auktoritär ledare. Men han är också den perfekte ledaren i en värld där alla vill vara sin egen auktoritet. I en sådan värld är det viktigare att politiker liknar sina väljare, än att de besitter några sofistikerade egenskaper. Att i något avseende verka förmer än väljarna straffar sig. Och Trump är, i sin impulsivitet, sina infall och sitt språkbruk, som mannen på gatan, bara lite rikare.

Vi kommer väl att hantera det här också. Men det är delvis skörden av den radikala auktoritetsmisstron vi nu bärgar, några decennier senare.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera