Superdivornas ständiga kattfajt

Nu får vi än en gång njuta av striden mellan Bette och Joan från Hollywoods glanstid.

Joan Crawford hade inga planer på att låta Bette Davis sola sig i rampljuset på Oscarsgalan, den 8 april 1963. Särskilt inte med tanke på att Davis nominerats i kategorin »bästa kvinnliga huvudroll« för sin roll som Jane Hudson i »Vad hände med Baby Jane?«. Joan Crawford – som spelat hennes syster Blanche – hade blivit utan nominering.

Efter en karriär som hade nått sin kulmen tre decennier tidigare befann sig den 59-åriga Crawford i ett träsk av skulder. Hon var i behov av en filmsuccé och hade därför föreslagit att hennes nemesis Davis skulle möta henne i Robert Aldrichs psykologiska skräckfilm om barnstjärnan Baby Jane och hennes syster.

Men generositeten tog slut. Joan Crawford tänkte inte hamna i sin rivals skugga och erbjöd sig att hämta statyetten åt någon av de andra nominerade. Ja, utifall någon av dem inte skulle kunna vara på plats. Anne Bancroft som var nominerad för sin roll i filmen »Miraklet« hade föreställning på Broadway samma kväll och tackade ja till Crawfords erbjudande.

När Bancrofts namn lästes upp var det därför Joan Crawford som steg ut på scen för att ta emot priset i hennes ställe, fullkomligt strålade i sin glittriga klänning. I publiken satt Bette Davis, snuvad på både tillfället och statyetten.

Ryktet började spridas att Crawford aktivt hade kampanjat för att priset skulle gå till Bancroft i stället för till Davis. Kanske hade det varit naivt att tro att en gemensam film skulle få de två stjärnorna att begrava stridsyxan.

Vill du läsa hela artikeln nu?

Det här är ett utdrag från en artikel publicerad i ett nummer av Fokus. Om du vill få full tillgång till artikeln och hela tidningen digitalt, välj det alternativ som passar dig bäst.

Prenumerera på Fokus!

Fokus, 144 kronor per månad!