Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Superdivornas ständiga kattfajt

Nu får vi än en gång njuta av striden mellan Bette och Joan från Hollywoods glanstid.

Joan Crawford hade inga planer på att låta Bette Davis sola sig i rampljuset på Oscarsgalan, den 8 april 1963. Särskilt inte med tanke på att Davis nominerats i kategorin »bästa kvinnliga huvudroll« för sin roll som Jane Hudson i »Vad hände med Baby Jane?«. Joan Crawford – som spelat hennes syster Blanche – hade blivit utan nominering.

Efter en karriär som hade nått sin kulmen tre decennier tidigare befann sig den 59-åriga Crawford i ett träsk av skulder. Hon var i behov av en filmsuccé och hade därför föreslagit att hennes nemesis Davis skulle möta henne i Robert Aldrichs psykologiska skräckfilm om barnstjärnan Baby Jane och hennes syster.

Men generositeten tog slut. Joan Crawford tänkte inte hamna i sin rivals skugga och erbjöd sig att hämta statyetten åt någon av de andra nominerade. Ja, utifall någon av dem inte skulle kunna vara på plats. Anne Bancroft som var nominerad för sin roll i filmen »Miraklet« hade föreställning på Broadway samma kväll och tackade ja till Crawfords erbjudande.

När Bancrofts namn lästes upp var det därför Joan Crawford som steg ut på scen för att ta emot priset i hennes ställe, fullkomligt strålade i sin glittriga klänning. I publiken satt Bette Davis, snuvad på både tillfället och statyetten.

Ryktet började spridas att Crawford aktivt hade kampanjat för att priset skulle gå till Bancroft i stället för till Davis. Kanske hade det varit naivt att tro att en gemensam film skulle få de två stjärnorna att begrava stridsyxan.

Den 3 april 2017 är det dags för den femte delen av tv-serien »Feud: Bette and Joan«. Avsnittet heter »And the Winner is  … (The Oscars of 1963)« och handlar om Oscarskuppen. Det kommer garanterat att bli drama.

Ju mer jag gräver i gamla Hollywood desto mer besviken blir jag på dagens celebriteter. I dag tror filmstjärnor att de ska leva ett vanligt liv på sin fritid. Springa runt inkognito med hämtmuggar på New Yorks gator eller fångas på bilder iförda träningstajts någonstans i Los Angeles. Som om meningen vore att vara som vem som helst. Så skapas ingen Bette och Joan.

Bakom »Feud: Bette and Joan« står Ryan Murphy som bland annat har plastikkirurgdramat »Nip/tuck« och musikalkomedin »Glee« på sitt cv. Jessica Lange och Susan Sarandon spelar Crawford och Davis. Det är historia, dramatik och framför allt ett dopp i den cocktail som var dåtidens Hollywoodglamour.

Alla som dyker upp i handlingen är dessutom värda att googla. Ta Hedda Hopper – skådespelerskan som spelade i ett hundratal filmer mellan 1916 och 1940 innan hon skolade om sig och blev skvallerkolumnist. Hon som alltid dök upp med anteckningsblock och spektakulära huvudbonader. Jag har redan beställt fem böcker av och om Hedda Hopper, däribland hennes första självbiografi »From under my hat« som publicerades 1952.

Att USA:s mest berömda societetskolumnist Suzy Knickerbocker aldrig skrev en självbiografi är en förlust för alla som är ouppfostrat nyfikna på dåtidens stjärnor. I februari ägnade Vanity Fair hela fjorton sidor åt Knickerbocker som avled i november förra året – 98 år gammal. »Jag har hundra tusen anekdoter men vet inte vad jag ska göra av dem« förklarade hon i sin sista intervju.

Alla dessa fester med Truman Capote och hans svanar, privata möten med prinsessan Grace av Monaco, Wallis Simpson och Jackie O. Det hedrar givetvis Suzy Knickerbocker att hon höll vissa saker för sig själv men det grämer mig.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera