Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Historia

På spåret med Lenin

I april 1917 skyndade Vladimir Lenin med tåg genom Europa, för att ta över revolutionen. Han lyckades. Exakt 100 år senare följer Fokus reportageteam Lenin – bokstavligen – i spåren.

Det var på vår tågresas andra dag som tanken på pengar började mala i huvudet. Med EN 470 från Zürich gled vi in i Berlins rena, eleganta Hauptbahnhof.

Kunde det vara så, frågade vi oss, att under den berömda och romantiserade tågresa som den då 46-årige Vladimir Iljitj Uljanov – kodnamn: Lenin – gjort exakt 100 år tidigare, här i Berlin av tyska staten furnerades med 5 miljoner mark i guld?

Ja, definitivt är det möjligt.

Det är väl dokumenterat, att det ända sedan 1915 funnits ett samarbete mellan tyska regeringen, som befann sig i krig med Ryssland, och tsarväldets motståndare, de socialistiska, bolsjevikiska revolutionärerna, sedan 1906 anförda av Lenin. Första världskriget stod för den bisarra detaljen, att två kusiner, Storbritanniens kung Georg V och den ryska tsaren Nikolaj II krigade mot en tredje kusin, Tysklands kejsar Vilhelm.

Tyskarna började därför betala ut miljonbelopp; det skedde via en mellanhand i Köpenhamn. Pengarna fick stor betydelse. De användes både till bolsjevikisk propaganda och till vapen med avsikten att skapa så mycket civil oro att landet inte gick att styra.

Det i sin tur skulle skapa klimat för att Lenin och Ryssland unilateralt – i strid med ententens (Storbritanniens, Frankrikes och Rysslands) intressen – slöt fred med centralmakterna (primärt Tyskland och Österrike-Ungern).

Med strejker, våld och halvsvält var Petrograd i kaos. Men på nyårsafton 1916 tog den då 48-årige Nikolaj II  – med den officiella beskrivningen »av Guds nåde, tsar och självhärskare över hela Ryssland, Moskva, Kiev, Vladimir, Novgorod, tsar av Astrachan, tsar av Polen, tsar av Sibirien, tsar av Tauriska Chernosesus, tsar av Georgien, herre till Pskov, storfurste av Smolensk, Litauen, Volynien, Podolien och Finland, furste av Estland, Livland, Kurland och Semgallen, Samogitien, Biaystok, Karelen, Tver, Jugorien, Perm, Vjatka etc« – i Vinterpalatset fram sin dagbok och skrev:

»1916 har varit ett så dåligt år. Det finns skäl att förmoda att 1917 ska bli mycket bättre.«

Men tji.

I stället blev 1917 ett av historiens blodigare och mest omvälvande år.  Oroligheter, demonstrationer, strejker och attentat hade hört till rysk vardag sedan 1870-talet. Men 1917 blev värre. En storstrejk övergick den 12 februari i revolution. Många soldater, av de 160 000 som fanns i Petrograd för att skydda tsaren och regimen, vägrade lyda order. Tsaren fälldes. Den 14 februari flydde han med sin familj från Vinterpalatset. Dagen efter undertecknade han sin abdikation. Huset Romanovs välde var efter 300 år slut. Sjutton månader senare mördades tsaren tillsammans med hela sin familj, hustrun och fem barn, i Jekaterinburg.

Zürich

Bolsjevikledaren Lenin, som sedan 1895 varit politisk agitator och under ett år förvisats till Sibirien, levde sedan 17 år i exil i München och London, Genève, Paris och Krakow men främst i Schweiz, där han kände sig säker; traditionerna där är liberala. Alla slags flyktingar välkomna, även de vildaste revolutionärer. Ostörd skulle han kunna arbeta vidare på världsrevolutionen. 

Lenin – en dysterkvist med intelligenta ögon och bockskägg – följde på avstånd det hetsiga dramat i Petrograd, februarirevolutionen som gett makten till de mjäkiga socialdemokratiska mensjevikerna. Rastlöst men också maktlöst tog han emot depescher i Spiegelgasse 14, en medeltidsgränd i den pittoreska stadsdelen Niederdorf, en del av gamla stan Zürichs. Av skomakaren Kammerer hade han hyrt ett rum för sig och hustrun Nadezjda två trappor upp i fastigheten. Rummet hade ett fönster med utsikt över skiffertak, vindskammare, blomsterlådor och fågelburar. De kunde dessvärre inte öppna fönstret; luften utanför var mättad av oset från en närbelägen korvfabrik. Paret Lenin betalade 24 franc i månaden i hyra plus ytterligare 4 franc för rätten att nyttja grytor och kastruller i fru Kammerers kök.

Zurich
Zürich. Paret Lenins bostad på Spiegelgasse 14. 

Maktlösheten och fruktan för sin säkerhet gjorde att Lenin ofta kände sig som en »fånge« i Zürich.

Lenin arbetade med att för ett schweiziskt bokförlag skriva en text om imperialismen. Två gånger om dagen promenerade han från lägenheten till Das Zentralbibliothek sju minuter bort, där han forskade, läste tidningar och drog upp planer för världsrevolutionen.

Min expeditionspartner, historikern (och fotografen) Axel Odelberg, tog mig till en ölhall i närheten, ty grändens namn, Stüssihofstatt, vittnade om Lenins stamlokus, Stüssihof, från den tiden. Där sammanträffade han i konspirationer med Zürichs socialister.

Glädje och gamman var inte Lenins favoritdistans. Odelberg berättade nu, att paret Lenins nöjesliv inskränkte sig till en promenad upp till Zürichberg och på dess topp, 676 meter m ö h, delade de en Toblerone.

Konsekvenserna av dessa utsvävningar bevittnade vi sex dagar senare, framme i S:t Petersburg, när vi släppts in i familjen Elizarovs lägenhet på femte våningen i ett S:t Petersburgs Vasastan, där Lenins mor och systrar bodde. Den är fortfarande bostad men också ett litet museum över Lenins boplats under revolutionssommaren 1917.

Bland utställda föremål: Lenins tandborste – mycket spretig och sliten.

Utvecklingen i Petrograd var vintern 1917 febril. Revolution. Lenin kände sig överrumplad och ifrånkörd. Han hade inte väntat sig en revolution så snart i det huvudsakligen agrara Ryssland.

Lenin gick hem till Spiegelgasse. Han skrev ett brev med instruktioner till revolutionären Alexandra Kollontaj i Stockholm:

»... fortsatt revolutionär propaganda, agitation och kamp för en internationell proletär revolution...«

För egen del måste han snabbast möjligt ta sig till Petrograd. Han anade att Frankrike och Storbritannien inte skulle släppa igenom honom som transit; han var ju motståndare till deras krig. Lenin övervägde att skaffa ett falskt pass via sina kontakter i Stockholm. Han avsåg att spela dövstum svensk.

Med den schweiziske kommunisten Fritz Platten som mellanhand hittades ett tyskt alternativ. Kejsar Vilhelm hade naturligtvis ett intresse av fred med Ryssland; det skulle innebära en front mindre att kriga på. Kejsaren var villig att ingå ohelig allians med den ryske världsrevolutionären.

Förhandlingar inleddes. Lenin, hans hustru och 30 sympatisörer skulle som »en extra-territoriell enhet« i två plomberade järnvägsvagnar få färdas rakt genom Tyskland för vidare befordran till Sverige och Petrograd. Tyskarna, skriver den brittiska historikern Catherine Merridale i »Lenin on the Train«, arrangerade också »finansiellt stöd – det ökända tyska guldet till en del av hans revolutionära operationer«.

Lenin gjorde sig därmed i praktiken till tysk agent.

NATTÅG EN 470

Zürich – Berlin

Vi fann om aftonen ett tågsätt av hög kvalitet i de österrikiska statsbanornas regi. Jag introducerades i min förstaklass-sovvagn av den unge jovialiske konduktören Konstantin från Klagenfurt. Hytten var ett underverk av design. Jag skulle behöva åka jorden runt för att lära mig vad alla knappar, snören och kontakter var ämnade för. Men det var en elegant och nyttig gest att österrikarna stod för tofflor, öronproppar och bordsvatten.

Tåget avgick 11 sekunder för sent. När jag mitt i natten vaknade till var vi Fuldapasset, det som Warszawapakten på 1970- och 1980-talen förmodades använda, när det med tusen stridsvagnar skulle invadera Västeuropa och starta tredje världskriget.

En gul Lidlskylt lyste i mörkret. Ja, tänkte jag, det som varit DDR har elektrifierats. Välsignade fred.

Lenin hade det värre, när hans tåg den 9 april klockan 03.10 skulle avgå från Zürich Hauptbahnhof. På perrongen fanns ett hundratal ryssar som kastade glåpord över de 32 passagerarna. »Provokatörer! Spioner! Förrädare!«, skanderade de. Med käppar bankade de på de två järnvägsvagnarna.

De spådde: »Ni kommer att hängas som tyska spioner!«

Winston Churchill tvivlade aldrig på tyskarnas intentioner och skrev i en av sina böcker:

»Som vore han en smittsam bacill fraktade de honom i en försluten godsvagn från Schweiz till Ryssland.«

Jag försökte följa Lenins spår så exakt det gick. Men i min sentida tågresa låg gränsövergången i Basel. Lenin hade sin någon mil österut i Gottmadlingen. Dock passerade vi båda Frankfurt.

Fri lejd var för Lenin inte hur fri som helst. Schweiz hade i sin neutralitets namn förbjudit alla former av matexport till de krigförande europeiska länderna. Lenin och hans sällskap fick följaktligen sina matsäckar bestående av smörgåsar, kycklinglår, hårdkokta ägg och äpplen konfiskerade.

Lenins två järnvägsvagnar var enkla och grönmålade med några andraklasskupéer och några tredjeklass.

Föga finns registrerat om Lenins humör under sin åtta dygn och 330 mil långa tågresa. Men han var som sagt ingen muntergök. Han arbetade oavbrutet med tankar och anteckningar. Han befarade att revolutionen i Petrograd sprang ifrån honom. När de tyska värdarna på en station ville låta en fackföreningsman ansluta sig till resan svarade Lenin: »Hälsa honom att om han kommer till vår del av tåget kommer vi att klå upp honom«.

Lenin hade förbjudit rökare i närheten av sin kupé. Vagnarna var förslutna – men bara på ena sidan. Genom vagnsdörren på andra sidan kunde rökarna och de som vill sträcka på benen vid uppehåll gå ut och ta ett bloss.

Berlin

Vi anlände till Berlin Hauptbahnhof, ett nybyggt, snyggt, effektivt nav som inte fanns på Lenins tid, 22 minuter efter tidtabell. Det ger en tankeställare till den som tror att det bara är svenska tåg som drabbas av irriterande förseningar. Jag skulle längre fram få fler tankeställare i ämnet.

Lenins tåg var också försenat. Det stannade upp på en annan station, sannolikt Berlin Zoo; ingenstans finns det exakt registrerat. Lenins rush mot Petrograd fick därmed ett långt, besvärande avbrott – förklarligt eller oförklarligt. Merridale i »Lenin on the Train« skriver:

»No one knows exactly what they did to pass the time.« 

En vanligt förekommande förklaring är, att ryssarna fann ut, att deras tåg skulle missa dagens färja Sassnitz-Trelleborg och då valde att stanna kvar i Berlin.

berlin
Berlin. Lenins entourage gjorde ett längre uppehåll i Berlin. Varför är osäkert. En teori är att det var i Berlin han fick startkapitalet till revolutionen av tyske kejsar Vilhelm.

Kanske. Men genom decennierna har det också ansetts, att det långa uppehållet berodde på att det tyska utrikesdepartementet och landets viktigaste krigare, general Erich Ludendorff, ville ha ett grundligt möte med Lenin.

Lenin och kejsar Vilhelm var i princip ärkefiender. I praktiken hade de gemensamma intressen.

Lenin, någon vecka senare återkommen till Petrograd och i färd med att störta februarirevolutionens Kerenskijrege-ring, kom allmänt att kallas »Ludendorffs agent«. Bolsjevikrevolutionen – eller kuppen som historikern Odelberg föredrar att kalla den – kom den 7 november (den 25 oktober enligt den julianska kalender som ryssarna fortfarande använder).

Detta säger dock i klartext inget om kejsarens pengar till Lenin. Men redan 1928, fyra år efter Lenins död, skrev David Shub den första och på många sätt definitiva biografin över Lenin. Han påvisar de ekonomiska transaktioner mellan Berlin, Stockholm och Petrograd som avslöjats genom att 29 telegram, mellan de bolsjevikiska mellanhänder som hade hand om överföringen av pengar till partiet, snappades upp. Shub upptäckte en bolsjevikisk kurir som erkände att han haft hand om pengar som kom till Sibiriska banken från Disconto Gesellschaft i Berlin via Nya Banken i Stockholm.

Om Lenin under sina 20 timmar i Berlin inkasserade pengar är inte bevisat. Men om han gjorde det, var kom de pengarna ifrån?

Berlinauktoriteten Jan Mosander som skrivit »Berlin – med en vägledning till det kommunistiska och nazistiska Berlin«, hade fått kännedom om vår tågresa i Lenins spår. Han mejlade:

»Den dåtida riksbanksbyggnaden låg på Jägerstrasse 34–38, ett kvarter från Hitlers nya riksbanksbygge. Detta blev sedan högkvarter för kommunisternas centralkommitté, och, efter tillbyggnad, det nya Tysklands utrikesministerium.«

På Hauptbahnhof sa jag till Odelberg:

– Det bränns  …

– Nåja, sa Odelberg.

Jägerstrasse var lätt att finna, en gata parallell med Unter den Linden i den del av staden som en gång var Östberlin. 500 meter österut ligger Fredrik den stores slott, som nu i Berlins nya storhetstid återuppbyggs. Kejsar Vilhelm II residerade i stadsslottet under kriget. Fastigheten på Jägerstrasse bombades ut under andra världskriget. Nu ligger där ett anonymt kontorshus med en lunchrestaurang i vardera änden.

Synen en gryningstimme en frostig dag i Berlin sa ingenting om någonting.

Jag sa:

–Den som söker han finner.

– Men inte alltid, föll Odelberg in.

REGIONAL-EXPRESS

Berlin – Sassnitz

Genom Mecklenburg nyttjade vi samma banvall som Lenin och hans sällskap gjorde den 12 april 1917.

I Stralsund blev det tågbyte och en Big Mac. På Lenins tid fanns ingen bro över till ön Rügen; hans vagnar fick skeppas på en färja.

Framme i Sassnitz bordade Lenin det stiliga ångfartyget SS Drottning Victoria, som seglade under SJ:s flagg och var uppkallat efter Sveriges drottning Victoria, Gustaf V:s gemål, och – i en historiens ironi – tillika kusin med Tysklands kejsare.

I Sassnitz hade en av våra fixare, resespecialisten Ivar Karlsson i Kalmar arrangerat att det vinterstängda Sassnitzer Fischerei- und Hafenmuseum öppnats exklusivt för oss.

Museet var, för den som följde Lenin i spåren, mera gulligt än givande. Men museiintendenten, den 77-årige Klaus-Peter Poppitz, försåg oss med den historiska detaljen, att Lenin gått ombord på den svenska färjan och därmed inte längre var i de tyska myndigheternas lejd. För Lenin var detta en seger.

– Vagnarna lämnades på kajen, sa Poppitz.

– Den ena fanns utställd här genom hela DDR-tiden. Ett utflyktsmål. Men med murens fall och den nya situationen försvann vagnen utan att någon egentligen märkte det.

Man kan bara spekulera om var i Mecklenburg vagnen nu finns uppallad och om tjuven nyttjar den som en liten verkstad eller en variant på en friggebod.

Min historiker försökte inför Poppitz och lokaltidningen Ostsee Anzeigers utsände reporter, 61-årige Andreas Pyaffe provocera:

–… men Lenin kom tillbaka – i form av kommunismens maktövertagande efter andra världskriget. DDR.

Men herrarna Poppitz och Pyaffe var inte bittra över DDR:

– Vi visste vad vi hade och det fanns inga arbetslösa.

STENA LINE

Sassnitz – Trelleborg

Där Lenin färdades med SS Drottning Victoria på vad som då kallades Kungsleden mellan Sverige och kontinenten, färdades vi med en liten och sliten Stena Line på en rutt som förlorat sin relevans; både yrkestrafikanter och turister väljer numera Puttgarden–Rødby, Rostock–Trelleborg eller Swinoujscie–Ystad. Sassnitzrutten upprätthålls för att tillhandahålla kunder till en bordershop. Linjen går på halvfart.

Ändå hade vi det bättre än Lenin. När han gjorde sin fyratimmarsseglats blåste det hårt. De djärvaste i skaran stod på däck och sjöng populära sånger inklusive Lenins favorit »De gifte oss inte i kyrkan«. Lenin själv satt i den rökiga salongen i politiska diskussioner.

De flesta av Victorias passagerare inte bara gick på däck. De gick i däck av sjösjuka. Dock inte Lenin.

PÅGATÅGET

Trelleborg – Malmö

Lenin nästan skrattade högt av lättnad, när Trelleborg kom i sikte«, heter det i en av skildringarna av hans liv. Han hade överlistat dem som ville stoppa hans comeback i Petrograd. Han var på fri fot och han var på väg.

I Trelleborg togs sällskapet emot med röda flaggor av och den blott 20-årige tidningsmannen Otto Grimlund. Denne hade i den svenska socialdemokratiska splittringen samma år blivit kommunist och kom att under många år arbeta för Kommunistiska Internationalen i Moskva och leda Ryska telegrambyrån, Rosta, i Stockholm. I kylan och blåsten höll Trelleborgs borgmästare ett välkomsttal.

Mera diskret fanns i bakgrunden Yakov Fürstenberg, en 38-årig polskfödd bolsjevik som i Schweiz varit Lenins fixare, den som med tyskarna arrangerade den fria lejden och spindeln i ett Köpenhamns- och Stockholmsbaserat nät för finansiella transaktioner – inklusive det tyska guldet – med bolsjevikerna.

Lenin, Fürstenberg och de andra klev åter ombord på tåget som var en del av Kungsleden mellan Sverige och Tyskland.

Likadant gjorde vi – ehuru Kungsleden reducerats till en lokalförbindelse med det klämmiga namnet Pågatåget.

Malmö

På Malmö central gjorde Lenin och vi samma sak: vi gick tvåhundra meter från perrongen över till det stiliga Hotel Savoy.

»Det var det bästa hotellet i staden«, noterar Merridale i »Lenin on the Train«.

»Med berömvärd instinkt för teater hade Fürstenberg beställt en buffetmiddag för de ryska resenärerna, en gastronomisk entr’acte, ett mellanspel, under art deco-kristallkronorna.«

Merridale beskriver det som »a generous Swedish smorgasbord« med lax och rågbröd, skinka, rökt hjort med sylt, picklade grönsaker med dill, gös, skivad ost, gräddfil och berg av svart och korallröd kaviar.

Det var ett smörgåsbord som bara några år senare skulle vinna Fritiof Nilsson Piratens och Sten Bromans gillande – och alla ryssar utom en rensade bordet på femton minuter. Den ende var naturligtvis Lenin, som sedan Trelleborg oavbrutet hade frågat Fürstenberg om läget i Petrograd.

Vi arbetade lika koncentrerat. Jag hade hört historien om den tillresta kvinnan som kom in på Savoy och frågade receptionisten:

– Lenin var ju här en gång. Finns det något minne efter det?

Receptionisten svarade:

– Lenin, Lenin? Menar ni Lennon? John Lennon?

Minnet finns. Hotellchefen Daniel Pfeifer kunde peka på en stor tavla på vilken hängde medaljonger med berömda gästers namn. En av dem löd: LENIN. Stora bokstäver, inget förnamn. På tavlan delade han plats med Brigitte Bardot, Konrad Adenauer, Herman Lindqvist, Ray Charles, Jussi Björling, Fursten Rainier av Monaco samt Tarzan alias Johnny Weissmüller. (Däremot inte Lennon).

Pfeifer hade varit vänlig att kalla in Malmös 45-årige lokal- och populärhistoriker Jacques Schultze med rötter i Strasbourg. Denne kunde komplettera med uppgiften, att Malmö museum har en sällsynt fin samling rysk konst.

– Den kom till Baltiska utställningen sommaren 1914. Krigsvindarna började vina, ryssarna packade ihop och sa: »Kriget blir kort. Vi kommer och hämtar tavlorna när kriget är över.« Ingen har kommit.

–Men, sa Schultze, Lenin hade chansen  .

malmo

SNÄLLTÅGET 

Malmö – Stockholm

Jag vill inte hävda, att vi tog samma tåg som Lenin på sträckan upp genom Sverige. Men nästan. Snälltåget är en billighetsvariant på sträckan – ett spårens Ryanair – i fransk regi. Det kör tur och retur en gång om dagen. Vagnarna är gamla och plyschiga, kanske tidigt 1970-tal. Och i tågsättet medföljer en äkta gammaldags restaurangvagn, en sådan med en lampa på varje bord. Det bjuder trivsel.

Lenin använde resan med sitt nattåg till att med Fürstenberg och den unge Grimlund gå genom sina förväntningar på Sverige, kortsiktiga och långsiktiga. Hans vän, vänsterextremisten Zeth Höglund satt i fängelse. Men Lenin var både imponerad och fascinerad av Hjalmar Branting – och tacksam: Branting hade en gång hjälpt honom att fly från tsarens polis. Branting sågs som socialist, patriot och den slugaste politikern i landet men samtidigt en borgare som tyckte om champagne.

Lenin tänkte och skrev medan skenorna sjöng. Han ville upprätta ett utlandskontor för sitt bolsjevikparti – och det skulle ligga i Stockholm.   

Stockholm

Lenins dag i Stockholm, den 13 april, finns noggrant bokförd.

Nattåget från Malmö bromsade in. Lenin togs emot av stadens borgmästare Carl Lindhagen, som var socialdemokrat men beskrev sig själv som »vänstervilde«, den begåvade vänsterkämpen, författaren Ture Nerman, den eldfängda agitatorn Kata Dahlström och den vänstersocialistiske  riksdagsmannen och redaktören Fredrik Ström. Svenska Dagbladet hade den ärtiga rubriken:

»Ryska landsflyktiga på hemresa öfver Stockholm«

Rubriken doftade inte kändisjournalistik. Men i verkligheten rådde celebritetsfeber. Det ryska sällskapet och dess värdar – klädda i tidens höga cylinderhattar och Lenin själv dessutom med paraply – promenerade i flock Vasagatan, Klarabergsgatan och Drottninggatan till Regina, som var ett gediget men inte överdådigt hotell. »Varmt och kallt vatten i alla rum«, hette det i dess annonser. Promenaden dokumenterades av Axel Malmström, Sveriges första riktiga pressfotograf. Bilden har blivit klassisk.

Lenin-Stockholm-sdlspcde23b-nh-2.FIX
Stockholm. Lenin i täten med paraply samtalande med journalisten Ture Nerman och bakom, i plommonstop, syns andrekammarpolitikern Carl Lindhagen.

På Regina hade riksdagsmannen Ström bokat tio rum för, som det heter i hävderna, »ett stort sällskap på brådskande resa«. Det ryska sällskapet såg efter fem otvättade dygn på tåg ut som ett patrask och fick först inte sina nycklar. Det löste sig, när Ström strömmade till och bevisade att rummen var förhandsbetalda.

Svenska socialister arrangerade en bankett innan nattåget mot Haparanda skulle avgå, och i ett konferensrum höll borgmästare Lindhagen ett tal med titeln »Ljuset kommer från öster«. Lenin tackade men koncentrerade sig i sitt tal på att försvara sig mot anklagelserna att ha kontakter med tyska agenter. Han manade de svenska socialisterna att skaffa sig vapen: »Du kan inte möta Tsarens armé med böner  …«

Dagens mest omskrivna episod blev dock, att Lenin lotsades till Paul U Bergströms varuhus, PUB, två kvarter bort. Där inköptes en mörk kostym. Legenden säger, att han sedan bar den praktiskt taget dagligen till sin död 1924. Kostymen såldes inte, ska berättas för att förstöra en bra historia, av varuhusets mest kända expedit, fröken Greta Gustafsson, senare berömd i filmens värld med efternamnet Garbo; hon anställdes först 1920.

Tvivel råder kring uppgiften, att Lenin även inhandlade en keps. Indiciet ska vara, att Lenin bevisligen kom till Stockholm i hög hatt men tre dagar senare anlände till Petrograd i karakteristisk keps. Någonstans kom kepsen från.

Mottagningskommittén på Stockholm central för Odelberg och mig var mindre än för Lenin men kompetent och prestigefylld: tv-personligheten Robert Aschberg mötte upp för att vi på honom skulle kunna testa en uppgift.

Roberts farfar hette Olof Aschberg (1877–1960), i Stockholm född son till en invandrare från Baltstaterna. Han kallade sig »en vandrande jude från Glasbruksgatan«. Aschberg, internationalist och pacifist, gjorde en rasande stark affärs- och penningkarriär: Med sina vänstersympatier och sin nära vänskap med Branting, sina affärer med revolutionens Ryssland, sitt kulturintresse och sin generösa filantropi kom han ofta att betecknas »den röde bankiren«.

Men hade Aschberg en roll i oktoberrevolutionens finansiering? I »History’s Greatest Heist: The Bolshevik Looting of Russia« hävdar Yaleprofessorn i internationella relationer Sean McMeekin, att Aschberg var »en av bolsjevikrevolutionen främsta finansiärer och kommunisternas ledande mellanhand«.

Aschberg hade, som ett av sina många projekt, 1912 startat Nya Banken, även kallad Stockholms Arbetarbank. Styrelsen rekryterades ur kooperativa och socialdemokratiska kretsar. Grunden var ideell: att finansiera billiga bostäder till arbetare.

Wikipedia hävdar utan förbehåll, att Nya Banken agerade som bulvan för Tyskland under första världskriget. Det ledde till att banken 1918 svartlistades av ententen.

»Aschberg och hans bank spelade en mycket viktig roll under den ryska revolutionen, som man till stor del hjälpte till att finansiera.«

Rasistiska webbsajter, som den antisemitiska Nordfront, skriver: »Den judiske bankiren Olof Aschberg finansierade med stulna pengar den judisk-bolsjevikiska revolutionen i Ryssland, massmördaren Vladimir Lenin och det kommunistiska skräckväldet. 1921 fick Aschberg lov att i Moskva grunda Ryska handelsbanken med vilken han gav krediter till svensk handel med Sovjetunionen. Året därefter blev han chef för Sovjetunionens första internationella bank, Ruskombank.«

Naturligtvis minns Robert Aschberg sin farfar, även om han bara var åtta år, när denne dog.

– Jag minns honom från Menton på Rivieran, där han hade en villa, och från Äppelviken. Farfar hade en gangster-Cittra, en Citroën B-15. Jag minns att han sa något som jag då inte begrep: »Jag går aldrig i borgen för någon«.

Över en pilsner överlämnade Robert en bok med orden:

– Jag tror ni har svaren här  …

Boken var farfar Aschbergs memoarer »Gryningen till en ny tid«, en målande skildring av ett i dubbel bemärkelse rikt liv, fylld av anekdoter och name-dropping.

På frågan om pengar till ryska revolutionen ger Olof Aschberg ett entydigt svar: Sovjetfientliga kretsar hade publicerat en bok (snarare en pamflett) för att påverka Förenta staternas president Wilson till en negativ syn på Sovjet.

»I den nämnda boken utpekades jag själv som förmedlare av penningförsändelser från Deutsche Bank till den ryska revolutionära rörelsen, en uppgift lika sanningslös som den förfalskade telegramväxlingen mellan mig och Deutsche Bank, som bokens författare åberopade.«

Jag tittade på Odelberg och sa:

– Jag är inte säker på att vi blivit klokare av allt vi lärt om Lenin och tyskt guld.

– Fake news och alternativa fakta verkar ha funnits före vår tid, svarade han.

NATTÅGET 

Stockholm C – Luleå C

Tåget lämnade Stockholm sent om aftonen och ankom Luleå sent nästa förmiddag. Jag fick tolv och en halv behagliga timmar i en bekväm, utilistisk sovkupé. Duschen fungerade. Tåget höll tiden perfekt.

Jag vaknade i Bastuträsk. Jag tittade ut i det bleka gryningsljuset. Snön täckte det platta myrlandskapet. Spretiga granar reste sig överallt. Miljontals fula, spretiga granar. En enkel frukost ingick i biljetten och jag lyssnade på medpassagerarnas konversation: jakt och fastighetspriser.

Tåget bromsade in. Loket råmade sina varningssignaler. En renhjord på spåret. En kines vandrade på kinesers vis runt i tågets korridor klädd bara i kalsonger. Han var inte ensam om att tycka att miljön var exotisk.

Hundra år tidigare såg Lenin samma landskap. Tågbiljetter till honom och hans sällskap hade köpts till nattåget 18.37. De kunde inhandlas först sedan Ström och riksdagsmannen Fabian Månsson i riksdagshuset hade tiggt ihop pengar av svenska politiker. Den djupt konservative utrikesministern Arvid Lindman lade pengar i tiggarhatten med orden: »… och Lenin lämnar staden i dag!«

Det är tveksamt om Lenin observerade något; det enda som finns noterat från resan genom Norrland är, att Lenin »var koncentrerad på att komma fram« till Petrograd. Men det var stopp. Vid denna tid gick de svenska tågen i övre Norrland inte nattetid.

Jörn

Nattstoppet gjordes i Jörn, några mil nordväst om Skellefteå. Det är en så obetydlig plats att jag i snöyran knappt hann uppfatta den under vårt tågs två minuter långa uppehåll där. Jag lät mig underrättas om att det gamla municipalsamhället är platsen för gruvdrift och snickeriföretag, Sankt Mikaels kyrka, ett järnvägshotell, en sporthall, ett badhus och en busstation; tvärbanan till Arvidsjaur är otrafikerad. Ortens skidlöpare har genom decennier varit framgångsrika.

Men som övernattningsstation vid stambanan hade Jörn för 100 år sedan inte mindre än sex hotell.

tag
Jörn. Var det här Lenin lättade på trycket?

Tvist har rått om huruvida Lenin verkligen övernattade där. Inga dokument styrker påståendet. Av en slump kom jag att diskutera ämnet Lenin och Jörn med författaren och filmmannen Reidar Jönsson, han med »Mitt liv som hund«. Jönsson, nu 72 år, berättade:

– 1972 reste jag runt i Västerbotten och intervjuade människor om glesbygden och dess problem. Jag skrev en pjäs, »Upptäckarna«, för Riksteatern. I Jörn fick jag tips om en rallare i 85–90-årsåldern som hade minnen och var klok. Han var änkeman och hans hus var skinande rent. Han bjöd på kaffe och tog fram färdigbredda smörgåsar. Jag antecknade och jag bandade. Då berättade rallaren:

›Det var i april 1917. Det var fortfarande vinter. Jag var uppe tidigt om morgonen och kom ner till järnvägen. Då såg jag Lenin – jag visste ju hur han såg ut – komma ur en järnvägsvagn och gå bakom vagnen och ställa sig och  … ja du förstår.‹

En pinkande Lenin i norrländsk vildmark, där de politiska lidelserna var stora. Kampen där stod mellan bolsjeviker och demokrater, som socialdemokraterna till vardags kallade sig:

»Tanken for genom mitt huvud«, fortsatte rallaren sin berättelse, »Jag är ju demokrat. Skulle jag dräpa han? Kanske hade jag då skapat en bättre värld.«

– Torneå – Kemi

Lenin överlevde uppehållet i Jörn. Han bytte tåg i Boden och gjorde den sju timmar långa resan strax under polcirkeln till Haparanda. Norrskenet lyste upp himlen. Han lusläste de ryska dagstidningar han kommit över i Stockholm. Hans sällskap hörde honom mumla ner i tidningen: »Det svinet  …« Eller: »Dessa förrädare  …«

Lenin kände inte detaljerna. Men i Petrograd hade tsarens livgarde, 160 000 man, anslutit sig till soldaternas revolt och tsaren och hans familj flytt från Vinterpalatset och abdikerat. När Lenin tittade över till andra sidan Torne älv, som var Ryssland, ty Finland var ju sedan 1809, då Sverige förlorade sin östra landhalva ett ryskt storhertigdöme, såg han torn på vilka röda flaggor vajade. Revolutionen höll på att springa ifrån honom.

Haparanda var vid denna tid ett världscentrum. Det var porten – den enda öppna – till det slutna, hemlighetsfulla, krigande, revolutionära Ryssland.

På hotell och restauranger trängdes spioner och agenter från alla stormakter, krigsprofitörer, smugglare, utrikeskorrespondenter, ryska flyktingar, finska befrielseaktivister, »Jägarna«, på väg hem från utbildning i Tyskland, gulaschbaroner och fixare. Rykten inifrån Ryssland förmedlades till omvärlden. Vid gränsen klarerades försändelser till Peking och Tokyo. Skumraskaffärer gjordes upp. Smugglingen var ortens huvudnäring och omfattade allt från sprängämnen till mjältbrandsbaciller.

Det fanns ingen järnvägsbro över älven. I stället drog ponnyhästar slädar över älvens is. Gränskontrollen i Torneå var nitisk. Två i Lenins följe släpptes inte in. Lenin själv förhördes i timmar. Han ljög och utgav sig för att vara en rysk journalist på väg hem. Versionerna av vad som hände vid gränsen är många. Men slutet var detsamma: Lenin släpptes in i sitt hemland.

Han skyndade till telegrafstationen och sände ett telegram till sina systrar i Petrograd:

»Anländer måndag kl 23. Stop.
Informera Pravda. – Uljanov.«

Lenin och hans följeslagare bordade ett nytt tåg på bredare spårvidd än den tyska och svenska och for ner genom Finland.

Vår resa samma sträcka var mera prosaisk. Vi fick åka landsvägsbuss. Vi satt på busstationen i Luleå och såg bussar avgå till exotiska orter som Jokkmokk och Klöverträsk. Vår buss till Haparanda var bekväm men stannade vid varje mjölkbord. Busstationen var gemensam för Haparanda och Torneå. Allt var grått-i-grått och i skymningen såg vi Ikeas varuhus som en fyrbåk för civilisationen. Det fanns en Bistro Gränsen. Den var naturligtvis stängd.

När väntan på bytet till Kemibussen blev lång erbjöd oss en grant klädd romsk kvinna att dela en taxi. Vi avstod. Chauffören på bussen till Kemi, en modern skräckstad präglad av sulfat och sulfit, visade släktskap med de fruktade finska rallyförarna. Vi överlevde och firade detta med ett modest glas Koskenkorva.

Nästa morgon for vi med ett modernt välskött finskt tåg vidare. Kaffet ombord var gratis. Genom fönsterrutorna under resan genom Österbottens plattland, där orterna hette Korvi, Kokkola och Kauhava och hade stationshus i trä, såg vi ytterligare miljontals spretiga granar. Jag mejlade min iakttagelse till min kontakt i Helsingfors, den finländske stjärnjournalisten Staffan Bruun. Han svarade: »Jo, den finska surskogen kan man få nog av.«

Bruun hade tidigare mejlat:

»Ni vet väl att i juli 1917 var Lenin tvungen att fly från Petrograd? Lenin var efterlyst som tysk spion. Han satte sig i säkerhet i Helsingfors. Han bodde i den röde milischefen Kustaa Rovios hem. Vill ni att jag ska ta er dit? Eller ska vi gå på en tjeckisk pub.«

Tack. Men nej. Det hamnar utanför Lenin på spåret. Men gärna en öl.

Höghastighetståget Allegro

Helsingfors – S:t Petersburg

Lenin behövde inte ta omvägen om Helsingfors. Redan i Terijoki sneddade hans tåg österut mot Viborg och Petrograd. Det var försenat.

Vi bordade vår resas finaste tåg, franska vagnar i ett finsk-ryskt prestigesamarbete. Det serverades god mat gränskontrollerna var snabba och hövliga och en digitalskylt i vagnens kortända visade att vi i mörkret åkte 219 km/tim. Snabbt. Vi kom till S:t Petersburgs Finlandsstationen som den hette då och heter nu.

Framme. Men 100 år efter Lenin, som haft så bråttom.

För honom var det den 16 april 1917. Det var annandag påsk. Tåget var försenat. Men Pravda hade gjort sitt jobb. Partiarbetarna hade trummat samman tusentals supportrar. Men också representanter för de socialdemokrater som gjort sin revolution i februari. Soldater på fästningen Kronstadt hade tagit sig till stationen och bildade hedersgarde. Banderoller på plattformen trummade ut budskapen: Fred! Frihet! Broderskap! Rättvisa för arbetarklassen! Världsrevolution!

Lenin-Ryssland.FIX
Återkomsten. På annandag påsk 1917 återvände Lenin till Ryssland. Tusentals supportrar mötte upp vid järnvägsstationen i Petrograd, nuvarande S:t Petersburg.

Lenin såg nöjd ut. En februarirevolutionär talade i stationens gyllene kejserliga väntsal. Budskapet: enighet. Låt oss slå oss samman i revolutionär demokrati.

Lenin röjde inte en min men tog till orda, hans första tal, återkommen ur exil:

»De imperialistiska piraternas krig är början till ett inbördeskrig över hela Europa. Vilken dag som helst ska den europeiska kapitalismen krascha. Den ryska revolution ni uppnått har öppnat vägen till en ny epok. Länge leve den socialistiska världsrevolutionen!«

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera