För Vänsterpartiet har våldet alltid varit en väg till makten
Det är ingen slump att Vänsterpartiet titt som tätt syns i sammanhang där våld hyllas i teori och praktik.
Bild: Johan Nilsson / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Mot slutet av Kapitalets första band (1867) skriver Karl Marx: "Våldet är en barnmorska åt varje gammalt samhälle som går havande med ett nytt." Han konkluderar: "Våldet är i sig själv en ekonomiskt makt."
Marx’ kompanjon Friedrich Engels återger denna passus i sitt verk Anti-Dühring (1894), och spinner vidare med att våldet "är det verktyg med vars hjälp den samhälleliga utvecklingen tvingar sig fram och bryter sönder förstenade och utdöda politiska former". Engels lovsjunger också den revolutionära roll som våldet spelar i historien och "det höga moraliska och kulturella uppsving som blivit följden av varje segerrik revolution".
Och långt innan de två vännerna skrev dessa mer deskriptiva och förment analytiska utsagorna kom de i unga år att uttrycka sig än tydligare och normerande i den gemensamt författade skriften Kommunistiska manifestet (1848): "Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution."
Såväl Marx som Engels framhöll att vägen till kommunismen gick över proletariatets diktatur, och Engels betonar 1875 att så länge som det segerrika proletariatet efter revolutionen behöver staten så "behöver det den inte i frihetens intresse utan för att kuva sina motståndare".
Ovanstående resonemang från lärofäderna citeras gillande av V. I. Lenin i hans Staten och revolutionen (1917), som författas i upptakten till den statskupp som skulle föra hans bolsjeviker till makten, och bli inledningen till årtionden av våld, terror och massmord. Blott ett år senare, vid makten i Moskva, men med diverse revolter i landsorten att nedkämpa, skriver han i ett telegram till kommunistledningen i distriktet Penza, vilken fått en bonderevolt på halsen:
"Vi måste statuera exempel.
Häng (häng utan förbehåll, så att folket ser) inte mindre än 100 välkända kulaker, rika, blodiglar.
Offentliggör deras namn.
Konfiskera all deras spannmål.
Utse gisslan – enligt gårdagens telegram.
Gör så att på hundratals kilometer ("verst") folket ser, darrar, känner till och ropar: blodiglarna kulakerna stryps och kommer att strypas." (1918)
Med samma systemlogik som Lenin uttrycker sig den mordiske Josef Stalin, vilken föraktfullt frågar hur många divisioner påven har, när han 1935 av den franska utrikesministern Pierre Laval får höra att den dåvarande påven Pius XI skulle uppskatta om han inte förtryckte katolikerna i sitt rike.
Inte överraskande finner vi en liknande besatthet om våldet som avgörande faktor för politik hos Mao Zedong: "Varje kommunist måste inse sanningen i orden: 'politisk makt växer ur en gevärspipa'". (1938)
Synen på våldet dels som en historisk kraft för framåtskridande och utveckling, dels som ett nödvändigt instrument med vilket kommunisterna erövrar makten och etablerar sin diktatoriska kontroll över samhället, är endemisk eller inbyggd i den kommunistiska ideologin och därtill försedd med ett etablerat och långtgående teoretiskt ramverk.
Sålunda talade också en gång i tiden Vänsterpartiet, eller som det hette då, Sveriges kommunistiska parti, i sitt partiprogram från 1944, med programkommissionens förslag sammanställd av C. H. Hermansson, om nödvändigheten av "proletariatets diktatur" och att klasskampen inte "alltid måste ta sig uttryck i strejker eller våldsamma aktioner".
Från de formuleringarna går det en röd tråd till Vänsterpartiets näst senaste program, från 2016, som poängterade: "Den väpnade kampen ska inte romantiseras. Den är alltid sista utvägen."
Numera finns inte några sådana skrivningar i Vänsterpartiets rådande program, från 2024.
Men gamla vanor och äldre trosbekännelser förtvinar inte så lätt. Det är ingen slump att politiker och tjänstemän från Vänsterpartiet titt som tätt förekommer i offentliga politiska sammanhang där våld hyllas eller ses manifestera solidaritet med organisationer som står för våldsutövning både i teori och praktik. Eller till och med är terrorklassade. Eller att partiets företrädare trivialiserar våldsutövning mot politiska meningsmotståndare.
Ty med en historisk tillbakablick är ändå Vänsterpartiet det enda partiet i Sveriges riksdag som har hyllat både Hitler och Stalin. Därtill samtidigt.
***
Läs även: "Dags att städa upp ditt hus, Nooshi"
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Mot slutet av Kapitalets första band (1867) skriver Karl Marx: ”Våldet är en barnmorska åt varje gammalt samhälle som går havande med ett nytt.” Han konkluderar: ”Våldet är i sig själv en ekonomiskt makt.”
Marx’ kompanjon Friedrich Engels återger denna passus i sitt verk Anti-Dühring (1894), och spinner vidare med att våldet ”är det verktyg med vars hjälp den samhälleliga utvecklingen tvingar sig fram och bryter sönder förstenade och utdöda politiska former”. Engels lovsjunger också den revolutionära roll som våldet spelar i historien och ”det höga moraliska och kulturella uppsving som blivit följden av varje segerrik revolution”.
Och långt innan de två vännerna skrev dessa mer deskriptiva och förment analytiska utsagorna kom de i unga år att uttrycka sig än tydligare och normerande i den gemensamt författade skriften Kommunistiska manifestet (1848): ”Kommunisterna försmår att hemlighålla sina åsikter och avsikter. De förklarar öppet, att deras mål blott kan nås genom en våldsam omstörtning av all hittillsvarande samhällsordning. Må de härskande klasserna darra för en kommunistisk revolution.”
Såväl Marx som Engels framhöll att vägen till kommunismen gick över proletariatets diktatur, och Engels betonar 1875 att så länge som det segerrika proletariatet efter revolutionen behöver staten så ”behöver det den inte i frihetens intresse utan för att kuva sina motståndare”.
Ovanstående resonemang från lärofäderna citeras gillande av V. I. Lenin i hans Staten och revolutionen (1917), som författas i upptakten till den statskupp som skulle föra hans bolsjeviker till makten, och bli inledningen till årtionden av våld, terror och massmord. Blott ett år senare, vid makten i Moskva, men med diverse revolter i landsorten att nedkämpa, skriver han i ett telegram till kommunistledningen i distriktet Penza, vilken fått en bonderevolt på halsen:
”Vi måste statuera exempel.
Häng (häng utan förbehåll, så att folket ser) inte mindre än 100 välkända kulaker, rika, blodiglar.
Offentliggör deras namn.
Konfiskera all deras spannmål.
Utse gisslan – enligt gårdagens telegram.
Gör så att på hundratals kilometer (”verst”) folket ser, darrar, känner till och ropar: blodiglarna kulakerna stryps och kommer att strypas.” (1918)
Med samma systemlogik som Lenin uttrycker sig den mordiske Josef Stalin, vilken föraktfullt frågar hur många divisioner påven har, när han 1935 av den franska utrikesministern Pierre Laval får höra att den dåvarande påven Pius XI skulle uppskatta om han inte förtryckte katolikerna i sitt rike.
Inte överraskande finner vi en liknande besatthet om våldet som avgörande faktor för politik hos Mao Zedong: ”Varje kommunist måste inse sanningen i orden: ’politisk makt växer ur en gevärspipa'”. (1938)
Synen på våldet dels som en historisk kraft för framåtskridande och utveckling, dels som ett nödvändigt instrument med vilket kommunisterna erövrar makten och etablerar sin diktatoriska kontroll över samhället, är endemisk eller inbyggd i den kommunistiska ideologin och därtill försedd med ett etablerat och långtgående teoretiskt ramverk.
Sålunda talade också en gång i tiden Vänsterpartiet, eller som det hette då, Sveriges kommunistiska parti, i sitt partiprogram från 1944, med programkommissionens förslag sammanställd av C. H. Hermansson, om nödvändigheten av ”proletariatets diktatur” och att klasskampen inte ”alltid måste ta sig uttryck i strejker eller våldsamma aktioner”.
Från de formuleringarna går det en röd tråd till Vänsterpartiets näst senaste program, från 2016, som poängterade: ”Den väpnade kampen ska inte romantiseras. Den är alltid sista utvägen.”
Numera finns inte några sådana skrivningar i Vänsterpartiets rådande program, från 2024.
Men gamla vanor och äldre trosbekännelser förtvinar inte så lätt. Det är ingen slump att politiker och tjänstemän från Vänsterpartiet titt som tätt förekommer i offentliga politiska sammanhang där våld hyllas eller ses manifestera solidaritet med organisationer som står för våldsutövning både i teori och praktik. Eller till och med är terrorklassade. Eller att partiets företrädare trivialiserar våldsutövning mot politiska meningsmotståndare.
Ty med en historisk tillbakablick är ändå Vänsterpartiet det enda partiet i Sveriges riksdag som har hyllat både Hitler och Stalin. Därtill samtidigt.
***
Läs även: ”Dags att städa upp ditt hus, Nooshi”
