Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Alla hänger efter hipstern

Margit Richert tar en bespottad grupp i försvar – och kommer ut.

Jag erkänner – jag har också bashat hipstern! De är ju så fåniga i sina äppelknyckarbyxor och skägg eller vad de nu kan tänkas ha hittat för nya stilmarkörer sedan jag lämnade Stockholm för Kaukasus. De är manierade! Fjompiga, rent av.

Senast i raden att få en slev av hipsterhånet var en stackars karl som grillade spädgris i Tantolunden i Stockholm. Han blev utskrattad på Twitter och försvarade sig med att han inte alls var en hipster utan minsann hade legitima skäl att stå där – han hade cateringfirma och behövde provgrilla en gris inför ett bröllop. Folk tvangs be om ursäkt. Själv slogs jag med näbbar och klor för några år sedan när en DN Kultur-medarbetare kallade mig ankfettshipster – ska hon säga, den jävla normcore-hipstern!

Ingen vill vara hipster. Det är alltid någon annan som är sådär fånig – själv befinner man sig i ständig underdogposition och har minsann inte flutit upp till toppen som grädden i en kanna opastöriserad, lokalproducerad mjölk.

Det är dock dags att vi uppvärderar hipstern – eller i alla fall slutar åka snålskjuts på dessa människor vars enda last består i att de vill, verkligen vill, något. Men hipstern gentrifierar ju? Komma till nedgångna hederliga arbetarklasstadsdelar och hålla på och avantgarda sig och öppna mysiga kaféer – höjden av fräckhet, eller hur? Tja, jag tycker nog att det större problemet är den välbemedlade medelklass som strömmar dit – så fort hipstern så att säga säkrat området – och driver upp bostadspriserna så både arbetarklass och hipsters snabbt måste flytta vidare.

Och maten! Vilka är det egentligen som öppnar alla spännande restauranger där vi andra kan sitta och gaffla i oss rökta potatisflarn, fjällkoyoghurt och picklad alplök. Ja, du gissade rätt. Det är den jävla hipstern.

Utan hipstern stannar staden; två sorters restauranger frodas då. För det första skittrista institutioner där hela familjen äter söndagsmiddag, eller firar bröllop, och där menyn har sett likadan ut sedan urminnes tider. De har förstås sin charm. Den andra typen är arbetarklassens hål i väggen, där det mesta är dåliga charkprodukter, bröd och friterade kolhydrater. Gott, men knappast upplyftande. (En tredje sorts inrättning finns också, men den vägrar jag kalla för restaurang – jag talar om de fruktansvärda ställen som riktar sig till turister och kombinerar det sämsta av ovanstående restaurangsorter.)

Alla andra restauranger kräver drivkrafter bortom det rent monetära. Det krävs människor som har upptäckt någonting coolt borta i USA, eller undrar varför vi nöjer oss med så dålig mat, eller nördar som bara vill stå och göra världens vackraste uppläggningar med ätliga blommor och skum. På köpet får man förstås en del fjanterier, som drop coffee (Hallå! Det heter i jisse namn bryggkaffe!) och servitörer som håller monologer om grissidans levnadsbana, men det är det faktiskt värt. Så småningom blir även hipsters småbarnsföräldrar, och då orkar de inte längre upprätthålla detta slags verkshöjd.

Och sedan kommer trickle down-effekten. Eller »jag gillade det innan det var coolt«-syndromet. Pulled pork går från matbloggshemlighet till danskt färdigförpackat, Bullens gör plötsligt korvar med 90 procent kötthalt och vartenda landsortsköpcentrum serverar pokebowls. Slow cookers och sousvidemaskiner i varje kök – man vänjer sig snabbt vid lyx. Men glöm aldrig att ni för varje rolig landvinning har oss hipsters att tacka

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera