Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Utrikes

Annorlunda så in i Norden

I Europa har de högerpopulistiska partierna åkt på bakslag i land efter land. Utom i våra nordiska grannländer. Där regerar borgerliga koalitioner, beroende av populistiska partier.

I Norden anförs oppositionen av socialdemokrater, förutom i Sverige, där stödet i väljaropinionerna varierar mellan 20 och drygt 30 procent. Ingenstans skymtar risken för sammanbrott som vi sett i Nederländerna och Frankrike under våren eller som hotar Labour i valet i Storbritannien den 8 juni.

Island är undantaget. Vid valet till alltinget i oktober förra året kollapsade Socialdemokraterna under trycket från anarkistiska piratpartister och en entusiastisk grönvänster. Men ur kaoset uppstod till sist bara samma sorts borgerliga regering som förr.

En fråga som kan skapa verklig oro i Norden är brexitförhandlingarna. Förväntningarna kring dem har redan väckt slumrande EU-motståndare inom och utom partierna, till vänster och höger, och tänt hopp om att följa britternas väg.

I Norge väntar stortingsval i september. Erna Solbergs Høyre och populistiska Fremskrittspartiet har styrt i fyra år med bistånd av Kristelig Folkeparti och Venstre. Det har gått oväntat friktionsfritt, men trots det får alliansen svårt att fortsätta. Främst för att alla inblandade tycks tappa i väljarförtroende. Men också om de rycker upp sig verkar Kristelig Folkeparti trött på samarbetet. Det spekuleras om att man kanske hellre medverkar till att bredda ett rödgrönt block under ledning av Jonas Gahr Støre i Arbeiderpartiet. Det har för dagen 32 procent av väljarna bakom sig och är därmed Nordens starkaste socialdemokratiska rörelse. Stalltipset lyder alltså: maktskifte i höst.

Mest medvind blåser det för Senterpartiet. Ordföranden Trygve Slagsvold Vedum är Norges mest hajpade politiker och konkurrerar med Fremskrittspartiets talföra minister Sylvi Listhaug om rollen som populistretorikern nummer ett. Det anser i varje fall hans motståndare. Utifrån sin handfasta erfarenhet som jordbrukare i trakterna av Hamar häcklar Vedum andra politiker för »snobberi med fina ord« och han kallar »nationalstaten en god idé«. Tongångarna känns igen från Senterpartiets succékampanj mot inträde i EU inför folkomröstningen1994. Mer decentralisering, protektionism och landsbygdsstöd och omförhandling av EØS-avtalet med Bryssel är några av kraven. Efter valet kan Senterpartiet möjligen överta platsen som tredje största grupp i stortinget från Fremskrittspartiet – båda kretsar mellan 11 och 13 procent i opinionmätningarna – och träda in i Støres eventuella rödgröna ministär.

Invandring och mångkultur har inte spelat den roll i valrörelsens upptakt som möjligen Fremskrittspartiet kunde tjäna på. Orsakerna är dels kraftigt minskat antal asylsökande, som i övriga Norden, dels att enigheten om en stram linje varit stor sedan länge. Arbeiderpartiet samlades på sin kongress i april kring parollen »En sträng och rättfärdig« asylpolitik. Utrymmet i debatterna fylls mest av ämnen som miljö, skatter och vård, sysselsättning och regionpolitik. Vilket tvingar Fremskrittspartiet att också lyfta fram andra teman. Ett sådant favorittema är bilismens villkor i det oljerika Norge.

I Danmark är mönstret likartat, det vill säga alla större partier intar en hård attityd då det gäller asyl- och migrationsfrågorna som därför har förlorat något av sin dynamik i maktspelet i folketinget. Inger Støjberg är som ansvarig minister från liberala Venstre i den borgerliga trepartiregeringen, gärna grövre i mun och framfusigare än Kristian Thulesen Dahl som leder Dansk Folkeparti. Det blev visserligen störst bland de borgerliga i senaste valet men tackade ändå nej till att ta emot ministerposter. Nu sjunker partiet i mätningarna, för dagen till 17 procent, och en konkurrent har dykt upp på högerkanten i form av Nye Borgerlige som kräver totalstopp för all asylbeviljning.

Dansk Folkepartis roll som stödtrupp åt regeringen har dessutom blivit mer diffus eftersom den ekonomiskpolitiska profilen pekar allt envisare åt vänster. Det sker samtidigt som Socialdemokraterna blir ett allt starkare lokomotiv inom oppositionen – nu med 27 procent av väljarsympatierna – och ordföranden Mette Frederiksen har lagt sig till med en utstuderat tuff hållning i fråga om udlændingepolitiken. Det inbjuder till spekulationer om ett partnerskap mellan sossar och folkepartister som den nya axel kring vilken samarbetsmaskineriet i folketinget kan kretsa i framtiden. Det är en tanke som har väckt protester på annat vänsterhåll, också hos somliga socialdemokrater.

Migrationsfrågorna har helt enkelt homogeniserats och mist sin »farlighet« i de nordiska parlamenten, med undantag av Sverige. Populister och nationalkonservativa deltar som jämlikar i konkurrensen om de många mittenväljarna och i det dagspolitiska kompromissandet. I Danmark har det mest handlat om skatterna och statsbudgeten och om statsministern Lars Løkke Rasmussens hittills misslyckade ansträngningar att sy ihop en bred överenskommelse om den offentliga finanspolitikens grunddrag fram till 2025.

I Finland har Centerns Juha Sipilä – med bakgrund som affärsman snarare än som politiker – slitit i två år med sin borgerliga trepartiregering för att lösa republikens ekonomiska besvärligheter. Nokias fall, nedgång i skogs- och livsmedelsexporten, en orörlig arbetsmarknad, rejäla nedskärningar i de offentliga utgifterna, har gjort att BNP-tillväxten uteblev i flera år. Först på senare tid börjar den stiga.

Vid kommunalvalet i april klarade sig ändå Moderata samlingspartiet och Centern hyfsat, medan Sannfinländarna med 8,8 procent halverades jämfört med i riksdagsvalet 2015.

Nederlaget är ett kvitto på att populisternas medverkan i regeringen enbart lett till svikna vallöften. Först tvingades de säga ja i stället för nej till eurolån åt Grekland och till ökad invandring under den stora flyktingkrisen och ovanpå det godta nedskuren välfärd.

Osäkerheten ökar ännu mer av att ordföranden Timo Soini, som personligen trivts som utrikesminister, inte vill väljas om på partikongressen i juni. Efterträdare antas bli Sampo Terho, nybliven Europa- och kulturminister, som ses med stor misstro av landets svenskspråkiga eftersom han ser värnandet om – uttryckligen – det finska kulturarvet som en huvuduppgift. Skulle partikongressen i stället välja den sant islamofobiske Jussi Hallaaho till ordförande finns risk för verklig kris inom den borgerliga koalitionen.

En annan fråga med potential att skapa nya konflikter är planerna på en stor regionreform för att bland annat organisera om den finländska sjukvården. En nivå mellan stat och kommun liknande de svenska landstingen ska inrättas, partikompromisser sluts och bryts och lokala intressen kolliderar ständigt. Och besluten dröjer.

Skulle Juha Sipiläs borgerliga koalition inte mäkta att leda Finland står socialdemokraterna redo. De har haft ledarskapsproblem liknande de svenska kamraternas, men den i våras återvalde Antti Rinne med rötter i fackföreningsrörelsen förefaller ha fått grepp om läget. Stöd kan han få av De gröna som med 14 procent i gallup och tidigare regeringsvana är Nordens starkaste gröna parti.

Vad blir summan? Jo, att Nordens politiker visserligen hamnar i skuggan av Trump, Marcon, Le Pen, Merkel, May och västvärldens andra stora.

Men den som tittar närmare på vad de har för sig urskiljer hur nära skeendena är besläktade med vår verklighet i Sverige. Så också om vi svenskar ibland inbillar oss att vi är européer med stort E eller ironiserar om oss själva som USA:s femtioelfte delstat, så upptäcker vi att vi mest av allt ändå är nordbor.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera