Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Blått vin och fisk?

Vinvärldens »korktöntar« har sin egen normkritik.

En vän lägger en avvärjande hand över sitt vinglas då jag vill servera honom ur den utomordentliga flaska röd bourgogne som jag just öppnat.
– Nej tack, säger han, jag har en vit vecka.
– Jaja, vi bör alla den vägen vandra, replikerar jag och undrar vad jag kan få bjuda på i stället. Lite bubbelvatten kanske eller en alkoholfri öl eller varför inte en Orangina, Coca-cola eller Sprite?

Med en ny avvärjande gest låter han mig förstå att jag missförstått. Han syftade på vinets färg.  Han hade bestämt sig för att under en vecka bara dricka vitt vin. Jag undrade om han till fullo insåg innebörden och konsekvenserna av detta beslut. Då såg han ut som ett levande frågetecken.

Sancta simplicitas, tänkte jag och såg mig oroligt omkring.

– Vithetsnormen! Du hyllar vithetsnormen, viskade jag och målade bilden av den brännmärkning och utfrysning som riskerade att drabba om han råkade nämna sin färgprioritering i fel sällskap. Han kunde bli bojkottad av Göran Rosenberg, stoppad på bokmässan och nekad tillträde till Munskänkarna, varnade jag och började föreläsa om identitetspolitik, rasifiering, islamofobi, afrofobi, heteronormen, normkritik, och appropriering.

Jag påminde om hur det gick för den medarbetare på Utbildningsradion som så till fullo anammade den av arbetsplatsledningen påbjudna normkritiska hållningen att han även gav sig på den normkritiska normen. Han fick sparken.

En typisk norm i vinvärlden har varit vitt vin till fisk och rött till kött. Men numera har kritik mot den normen vuxit sig starkare. Det började i Norge för länge sedan där man drack claret till torsk. Nu tillåter gammelmediernas vinskribenter mangrant rött till fisk och det står en unken pust från ett normstyrt förflutet kring den som oreflekterat beställer vitt bara för att det står fisk på menyn.

En annan norm var länge att rosé är skit, vilket kunde ses som ett slags rasifiering, en stereotyp bottnande i fördomar associerade med en viss vinfärg. Den moderna normkritiska normen behandlar i stället rosé med samma högtidliga respekt som tidigare bara tillkom rött och vitt. I dag vill ingen med anspråk på social acceptans bli ertappad med att nedvärdera ett vin med utgångspunkt från dess färg.

Det ska därför bli intressant att se hur den nya blå vintrenden tas emot av vinvärldens »cork dorks« – korktöntar – som experterna kallas i en ny amerikansk kioskvältare om sommelierer. Det är ju per definition en konservativ och traditionsstyrd samling utom möjligen i det allt nytt och gott omfamnande Sverige.

– Blått vin!? utbrister min vän häpet.

Blått vin är en nyvariant med spanska rötter. I grunden ett vitt vin, ofta på chardonnay, bubblande eller stilla, som kolorerats med färgämnet antocyanin från blå druvskal. Det finns i dag ett knappt tiotal blå viner i Systemets beställningssortiment.

Att blått vin bara finns där och är exkluderat från de ordinarie hyllorna kan ur ett intersektionellt perspektiv ses i relation till vinvärldens rådande färgnorm och tolkas som strukturell diskriminering. Om blått vin inte lyfts upp i det ordinarie sortimentet kan risken för en identitetspolitiskt betingad kampanj med krav på positiv särbehandling inte uteslutas.

– Aldrig mer en vit vecka, lovar vännen, ångerfullt draperad i normkritikens säck och aska.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera