Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Nere för räkning på hotellet

Blir man en bättre människa av att resa till ett fuktskadat hotellrum?

Det konstigaste på sistone är att resa för resandets egen skull. Tidigare gjorde jag det mest på uppdrag av min romanfigur Ludwig Licht. Men med det 1 400 sidor långa projektet avklarat måste jag hitta ett nytt syfte med det här eviga flängandet. Kanske gör det en ändå till en bättre människa?

I skrivande stund sitter jag i ett fuktskadat, lyhört hotellrum där heltäckningsmattan krasar under fötterna som om den döljer ett gäng förtorkade skelett. Det är antingen för varmt eller på tok för kallt. Och skälet till att vi »valt« just detta ställe?

Vi bokar egentligen en Airbnblägenhet. När vi efter sex timmars körning tvärs över Georgien lyckas hitta adressen är det givetvis fel adress. Eller ja, det är rätt adress, det är bara det att en korsande gata heter likadant och från och med korsningen börjar numreringen om. Detta tar oss tjugo minuter att klura ut. När vi äntligen står vid porten erfar vi någon sorts glädje. Detta är, kan man väl säga, att ta ut segern en smula i förskott.

Jag har nämligen för första och sista gången använt Airbnbs direktbokningsfunktion, då man slipper all kommunikation med värden. Enastående. Kruxet är, visar det sig när värdens bror efter ett tag lösgör sig ur skuggorna, att lägen-heten redan är uthyrd på ett år.

Det hindrar nu inte att pengarna har dragits från kontot. En vecka lär det dröja innan de återbetalas, och detta är den tid på året då vi alltid lever över våra tillgångar i väntan på nya royalty-utbetalningar. Vi är i stort sett panka i en vecka framåt. Det är bara att köra till det billigaste hotellet vi vet och hoppas på det bästa.

Det allra bästa är förstås om vi inte behöver betala förrän vid utcheckningen. Alltså bokar vi en hel vecka, så att vi är säkra på att några fakturor hinner betalas in, och i precis rätt ögonblick kollrar min hustru bort receptionisten genom att utan anmodan kasta fram våra id-kort. Mannen är nu tvungen att fylla i en massa blanketter han nog helst hade sluppit, och under tiden dryper vi av.

Det var i lördags. Tisdag nu, och fortfarande inga pengar. För att slippa frågor om betalningen undviker vi receptionen och smyger ut bakvägen. Det är en skam utan like; det är Molière utan några roliga repliker. Blir vi bättre människor av att resa?

Fråga mig på lördag när fristen går ut.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera