Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

Skilsmässan som ett förlegat uppror

Svelands romanfigur Sara är tillbaka men hon är ingen modig normbrytare. Snarare en gnällig nutidsmänniska.

Få andra romanfigurer säger mer om vår tid än Sara, huvudperson i Maria Svelands böcker om Bitterfittan. När hon nu återkommer i uppföljaren »Bitterfittan 2«, är det som nyskild varannanveckasförälder och komplett jagcentrerad nutidsmänniska.

Sara är en kul typ, orädd och respektlös, men kroniskt missnöjd och i stort behov av proportioner. I dejtande, relationer och vardagsliv upplever hon sig ständigt orättvist behandlad.

Orsakerna till skilsmässan är otydliga och framträder i form av vag vantrivsel och tystnad makarna emellan. »Jag ville alltid köpa mer prylar än Johan«, är en av få ledtrådar. För att slippa självrannsakan konstruerar hon, likt sin ärkefiende den vite kränkte mannen, underlägen att slå ur. Hon betraktar skilsmässan som normbrytande och fantiserar om omgivningens fördömande. Sara läser fyrtio år gamla feministklassiker och överför Erica Jong, Kerstin Thorvall och Suzanne Brøggers frihetsmanifest på sin egen tid. Övertygelsen att det inte skulle ha hänt något på jämställdhetsområdet sedan 1970-talet blir något att klamra sig fast vid.

Snarare än bitter framstår hon som rädd för att binda sig. Hon längtar efter kärlek men ger sig in i den ena dödsdömda relationen efter den andra. En tio år yngre pojkman, en gift författare, en idiotisk ståuppkomiker. Extra trassligt blir det eftersom hon betraktar sin egen omsorg som ett svaghetstecken och svek mot kvinnokampen. Det kan vara svårt att se den frigörande kraften i gnället. Helst vill man ta henne i kragen och skrika: »Det är inte synd om dig! Om du vill träffa en man, kom fram till vilken sort, gå sedan ditåt.«

Sara är knappast ensam om att ha övergett tron på kärnfamiljen. Hennes syn på skilsmässa som en stigmatiserande upprorshandling är underligt daterad i vår tid, då hälften av alla äktenskap tar slut.

Mellan vart tredje och vart fjärde barn bor i dag med separerade föräldrar. Det är en av de största förändringarna i svenska barns vardag på senare tid, enligt Socialstyrelsen. Samtidigt har vi skaffat oss en övertro på det svårare alternativet – bonusfamiljen. Som om en oproblematisk lösning vore att fösa ihop en grupp främlingar under samma tak och låta barnen leva i kappsäck.

Bonusfamiljer har funnits länge, ändå är det först nu som de på allvar tagit plats i kulturen. Inget kan få en att ångra skilsmässan mer än ett avsnitt av SVT:s geniala tragedi, förlåt dramakomedi »Bonusfamiljen«. Serien skildrar ett splittrat logistiskt helvete med barn som kläms mellan infantila, självupptagna föräldrar.

Moa Herngren, som har varit med och skrivit serien, har också gett ut handboken »Fältguide för bonusfamiljen«. Den innehåller statistik, vittnesmål från bonusföräldrar och -barn och intervjuer med psykologer. Budskapet kan enkelt sammanfattas: Gör det inte. Flytta inte ihop. Tro inte att ni kommer att bli en enda stor, bullrig, lycklig samling där alla nya vuxna och barn lär sig att älska varandra.

Så behövs verkligen hyllningar till skilsmässan? Borde inte åtminstone småbarnsföräldrar i stället öva sig i att hålla ihop? Författaren Alain de Botton, aktuell med romanen »Kärlekens väg«, önskar sig en ny sorts praktisk kärleksundervisning. I en intervju i SVT:s »Babel« poängterar han att ett genomsnittligt liv innehåller mycket få ordnade instruktioner i hur långa relationer fungerar. Populärkulturen förleder oss, där förekommer bara romantik.

Vilsna, kompromissvägrande individualister behöver vägledning och hjälp att inse att en relation inte är en egotripp.

Kanske kan de nya eländesskildringarna av bonuslivet vara ett första steg på vägen.

»Bitterfittan 2« ges ut på Leopard förlag.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera