Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
lun002 Intervju / Kultur

Michael Nyqvist, filmstjärna

»Hey, your’re the man«, ropar en kille på bred amerikanska och pekar på en sommaravslappnad Michael Nyqvist. Borta är helskägget han synts med den senaste tiden – »det var för en roll«.

Intervjun gjordes den 24 augusti 2007.

Vi strosar genom Stockholms gator och plötsligt blir det alldeles uppenbart att det är en filmstjärna som går bredvid mig i shorts och sandaler. Den amerikanske turisten försäkrar att han gillar allt Nyqvist gjort, och får som svar att han då måste se Johan Rencks »Downloading Nancy« som kommer ut snart, och där Michael spelar en av rollerna.

– Jag kan absolut inte klaga, fördelarna med att vara känd överväger nackdelarna, säger Michael Nyqvist när vi fått in vår lunch en liten stund senare. Men tillägger att han inte riktigt visste vad kändisgrejen innebar innan han själv slog igenom. Att han kunde känna sig som ett bihang till kompisen Björn Kjellman när de var ute.

– Det värsta är att de som var äckliga mot mig på den tiden, är de som är mest inställsamma i dag. Men jag markerar alltid när jag tycker att någon beter sig dåligt. Det finns många skådespelare, men det är precis som att det är först när du är känd som du blir skådis på riktigt. Det fattar ju vem som helst med rumpan att så är det inte, säger Michael Nyqvist och försöker låta bli att skratta åt den äldre man som sitter vid bordet bredvid och sprider sina förkylningsbaciller över hela restaurangen.

Michael Nyqvist säger att han inte vet vad folkkär är, men att han nog kunde ha blivit bitter om han tvingats kvar i en »fattig anonymitet« som skådespelare. Inte för att kändisskapet i sig lockade, utan eftersom det är först då man kan få spela konstig teater baklänges om man vill det.
Numera gör han bara saker som verkar kul, som tjejkvällen Ladies Night som fick många att lyfta förvånat på ögonbrynen när Nyqvist showade sig igenom landet med Martin Stenmarck och Peter Magnusson förra hösten. Eller som Primo Levi-monologen »Om detta är en människa«, som Lars Norén ska regissera på Chinateatern i höst. Just monologer lockar eftersom det är så läskigt.

– Det är häftigt eftersom ingen kan avbryta, men samtidigt står man där och har panik med jämna mellanrum. Tänk om de tycker att det är tråkigt? Är det inte någon som sitter och vrider på sig där borta?

Michael Nyqvist förklarar att enda sättet att lära sig så långa textstycken är att applicera dem på sitt eget liv. Ett liv som hans publik fick lite mer inblick i under semestern, när han som radiopratare i Sommar i P1 öppnade flera dörrar till sitt privatliv. Han berättade om sin tid på barnhem, om hur han adopterades och om jakten på sin italienska far. Ett program som han avslutade med att tillägna sin svenska adoptivmamma.

– Jag kände att här fick jag en chans att berätta själv, med mina egna ord, och så som jag berättade blev det med integritet och respekt. Det var inte privat, jag nämnde inte med ett ord vad jag själv kände, säger Michael Nyqvist.

Sedan citerar han Dante, att han nu kommit till mitten av sin levnadsbana och att han därmed har nått en ålder då man kan formulera sig. Men han säger samtidigt att han var livrädd för vad hans adoptivmamma skulle tycka.

– Som tur var blev hon väldigt stolt, hon hade inte riktigt förstått hur jag hade haft det.

Det var det nog ingen som hade gjort, för Michael Nyqvist har alltid varit väldigt mån om sin integritet. Samtidigt som mannen bredvid får en snörvelattack igen frågar jag därför hur det kommer sig att han ändrat sig. Michael Nyqvist får ur sig ett »skicka iväg den bacillbobban«, och börjar berätta om tiden i Chile.

– Jag var ensam under en filminspelning i två månader, och kände att jag lossnade mer och mer från Sverige. Jag läste en massa livsstils- och självhjälpsartiklar och irriterades över att folk har så mycket åsikter om hur man ska vara som människa. Samtidigt kände jag att det hela tiden satt två personer i mitt baksäte och talade om vad jag skulle göra, det var inte jag själv som satt vid spakarna. Det var då jag bestämde mig för att bara göra det jag hade lust med.

Kanske hjälpte de elva åren i analys också till, Michael Nyqvist konstaterar att det varit en lång resa. Att hans bakgrund som adopterad gjorde att han var rädd för värme, för att någon skulle komma för nära.

– Jag var så van vid besvikelser, de var jag beredd på. Då var jag mer rädd för att någon plötsligt skulle krama mig.

I dag har han fått ännu en familj i och med att han efter ett långt sökande fann sin italienska pappa och en lång rad bekräftelser från publik, recensenter och utmärkelser – som den som »Sveriges sexigaste man« för några år sen. Michael Nyqvist skrattar och säger att det är kul, men ingenting han tänker på.

Men kom igen, det är klart att du är smickrad?

– Absolut, jag är glad att det inte är motsatsen. Men när Katarina Mazetti som skrivit »Grabben i graven bredvid« kom till inspelningsplatsen vågade jag först inte träffa henne ifall hon skulle tycka att jag var skitdålig.

– När jag till slut presenterade mig sa hon »jag vet – jag var så rädd att de skulle välja någon snygg«. Då var jag tvungen att kontra med ett »du ser inte så jävla bra ut du heller«.

One thought on “Michael Nyqvist, filmstjärna

  1. Evelina skriver:

    Michael Nyqvist är helt underbar med sina underbara ögon och sitt sätt att vara naturlig. åh Gud jag älskar honom. Jag vet det låter helt tokigt,men Han Är Så Fin.Han har en underbar familj och önskar dom allt gott.

Kommentarer är avstängda.

Video: Erik Fichtelius

»3:12-reglerna gör folk till skatte­planerande kapitalinkomsttagare«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera