Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika

I den bästa av världar

Tomas Engström betraktar fattigdomens många ansikten.

Fattigdomen ser inte alls likadan ut överallt. Om den gjorde det skulle alla revolutioner i alla länder ha inträffat vid samma vändpunkter, med samma mål och med samma sedvanligt förskräckande utfall.

I Indien är skiktningarna en del av samhällsbygget, utgör dess själva grundval. Den nedre halvan är mörkare, bokstavligt talat, som det röda fältet på Polens flagga eller byxornas färg när man komponerar paraduniformer. En nyårsafton i Keralas största hamnstad, till tonerna av brittisk marschmusik, ser jag hundratals poliser välla ut och ta gatorna i besittning. De har sina långa rottingspön i högsta hugg, och kommer någon berusad företrädare för de lägre kasterna så mycket som inom tio meter från någon av de högre – dit jag som vit främling alltid, alltid räknas – blir det ett eller ett par rapp över nacken, beroende på hur många som krävs för att gjuta en strimma blod.

I Georgien stiger det mörka fältet så högt att det täcker tre fjärdedelar, minst, och det handlar mindre om strama hierarkier som de skenheliga predikanterna påstår är nödvändiga för helhetens hållfasthet än om ett diffust, deprimerande allmäntillstånd – alla de morgnar då en människa vaknar upp och påminns om att hon år ut och år in, om och om igen, förlorar på ett och samma lotteri. Systemet grundar sig inte så mycket på hudfärg som på vem som var släkt med vilket korrumperat kommunistsvin när den gamla ordningen rasade. En fredagsförmiddag i Tbilisi ser jag en änka fastna vid en kolossal väggmålning som gör reklam för nya lyxlägenheter. Hon glor länge och väl på bilderna av blonda, långa, smala människor som sörplar cocktails på sina lummiga terrasser högt ovanför hennes tillvaro, och hon inser – hon vet – att inte ens hennes barnbarn kommer att få beträda dessa mirakelbostäder annat än som städerskor.

I Mexiko är folk fetare än någon annanstans, fetare än i USA till och med. Det säger någonting, får vi förmoda. Riktigt vad vet jag inte än. Gränserna mellan välfärdssjukdomar och allmänmisär håller på att suddas ut, inte minst tack vare all globaliseringsfrämjande skitmat. En lördagsmorgon sitter jag på ett tak i Cancún och skriver den här krönikan och hör en av de cykelburna kakförsäljarna tuta och ropa nerifrån gatan. Smäcker som en tävlingssimmare är han. Sensmoral? Never get high on your own supply.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera