Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Från vänster, Jussi Halla-aho, Timo Soini och Simon Elo.

Från vänster,  Jussi Halla-aho, Timo Soini och Simon Elo.
Utrikes

Finlands sak är svår

Med blotta förskräckelsen undvek finska regeringen nyval.

Finlands statsminister Juha Sipilä har flygcertifikat och sätter sig gärna vid spakarna. I tidsdags flög han ensam till Åbo för att ta sig till president Sauli Niinistös sommarresidens Gullranda i Nådendal. Han skulle lämna in regeringens avskedsansökan. På flygplatsen ställdes den två dagar gamla regeringskrisen in. Statsministern vände tillbaka till Helsingfors. Vad hade hänt?

Det inte helt enkla svaret är att den borgerliga koalitionen sedan 2015 mellan Juha Sipiläs eget Centerpartiet, Moderata samlingspartiet och populistiska Sannfinländarna på förmiddagen såg ut att ha mist majoriteten med 124 av 200 mandat i riksdagen. Varken statsministern eller Samlingspartiets ordförande finansminister Petteri Orpo tålde den nya ledning Sannfinländarna valt på sin kongress under veckoslutet, med islamhäcklaren Jussi Halla-aho som ordförande. Det hade rent av förekommit nazisthälsningar.

De »står inte på samma värdegrund« som vi hette det. Återstod bara för statsministern att sparka ut Sannfinländarna och flyga till presidenten.

Men i Åbo nåddes han av budskapet att tjugo ledamöter i Sannfinländarnas riksdagsgrupp, bland dem avgångne ordföranden och utrikesministern Timo Soini, brutit sig ur partiet. De bildade en egen grupp under namnet Nytt alternativ och dess stöd i riksdagen räckte för en knapp majoritet.

Att regera med en övervikt på sex mandat kan tyckas vådligt, men alternativen föreföll värre.

Finlands ekonomi har efter åratals utförsbacke äntligen börjat lyfta. Regeringen hoppas snart få skörda väljarnas beröm för de bättre tider som sägs hägra. En av Centern efterlängtad omstöpning av landets sjukvårds- och regionindelning är nära att fullbordas. Att just då omförhandla regeringsprogrammet med nya partner – småpartier som Kristdemokraterna och Svenska folkpartiet – lockade inte.

Det andra alternativet var nyval. Vilket Socialdemokraterna, De gröna och Vänsterförbundet önskade, alla med hyfsade opinionssiffror i ryggen. För regeringen har de varit mindre goda och tanken avskräckte.

Tudelningen av Sannfinländarna kom som en skänk från ovan, likt en Noaks ark som i bästa fall håller regeringen flytande till valet 2019.

Det finns också ett enklare svar på frågan om »vad som hände«. Nämligen att krisen uppstod för att en femtioårig epok i Finlands politiska liv lider mot sitt slut.

Tumultet inom Sannfinländarna uppstod för att grundaren Timo Soini avgår som ordförande. Han har bemästrat sitt parti, medierna och opinionen skickligare än andra populistledare i Norden, trots att partiets regeringsmedverkan visat sig vara mindre lyckad (halverat stöd från 17 procent i valet 2015). Han är arvtagare till Veikko Vennamo och Landsbygdspartiet som från 1960-talet utmanade dåtidens makteliter i kamp för »det glömda folket«, människorna som kom i kläm under Finlands hastiga modernisering.

Inför kommunalvalet 2008 valde Soini, av opportunistiska skäl, att släppa in en krets invandrings- och islamkritiska, ofta högskoleutbildade unga aktiva i partiet. Jussi Halla-aho var en av dem, en skicklig opinionsbildare på webben. Sedan dess har Sannfinländarna varit en allians mellan dem som ännu odlar idén om »det glömda folket« och de hårdslipade anti-invandringsideologerna. Bara en gemensam misstro mot EU och, framför allt, Soinis auktoritet har hållit ihop det hela.

Nu slutar Soini, även om han kvarstår som utrikesminister något år. Veckans regeringskris och partisplittring blev inledningen till striderna om hans politiska arvegods.

Video: Erik Fichtelius

SD eller S?

KrönikaNovell
Prenumerera