Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Casu-Marzu-1 Kultur

Förbannat äckligt!

Att en ost, ympad med larver, kan smaka så gott.

Vad är ens äcklig mat? Jo, ser ni – det beror alldeles på den berömda, postmodernistiska kontexten. Det vill säga: det beror inte bara på vem du frågar utan också när, var och hur.

Jag älskar ukrainsk salo! Åtminstone i teorin. Hur kan man som matskribent inte älska torrsaltat grisspäck, sådant som är snordyrt och heter lardo på italienska, och som på ukrainska utgör den helt livsnödvändiga toppen på gris--potatis-vodka-kostpyramiden? Nu kör vi!

Jag älskar inte salo. Inte när jag tror att jag har beställt skinka eftersom jag på desperat måfå pekat ut en suddig menybild. Inte när jag befinner mig på ett utkylt ukrainskt motorvägshotell ganska exakt mittemellan Lviv och Kiev. Låt oss nu gå händelser i förväg här för att ni ska förstå vilken sorts hotell vi talar om: när vi till slut betalar för fläsket med kort (vi var sådana amatörer på den tiden) så måste tonårsservitrisens långa, gängliga tonårspojkvän ställa sig på en stol i ett hörn och hålla upp kortläsaren för att det ska bli någon som helst täckning. Den sortens hotell.

Jag har råkat beställa salo och maken tvärvägrar vildsint att äta »det där«, som är det noanamn han vågar yppa i detta evighetslånga nu. Jag tar ett djupt andetag och bestämmer mig för att inte förlora ansiktet. Inte inför maken. Inte inför det ukrainska paret som står och super och nojsar
i ett hörn. Jag börjar äta.

Och fettet är tjockt uppskivat och fortfarande halvfryst. När jag var liten hade min pappa ett trick vid magsjuka, ett trick som han hade lärt sig från sin pappa om man liksom ville skynda på ungens kräkningar: »Lilla Margit, tänk dig en bit salt kallt fläsk i ett snöre som man sväljer och sedan drar u-u-upp genom halsen..« Jag är där igen, vilken tidsresa, tjoho så vidrigt. Salon tar aldrig slut, de iskalla skivorna växer på tallriken och till slut tvingas jag erkänna mig besegrad efter sisådär tvåtusen kalorier rent ister som jag antagligen fortfarande bär runt höfterna.

Ja, vad är ens äcklig mat? En gång befann jag mig på matmutresa på Sardinien och uppe i bergen kommer förstås en bondtant med casu marzu in i bilden. På sardiska betyder det »rutten ost« och besten består i princip av ett hjul pecorino som är full av inympade larver. De har kravlat runt och käkat ost och bajsat ost – den ger en distinkt krämighet, masken. Och osttanten knackar upp hjulet, men vad är det här för en konstig molnpelare..? Maskjävlarna kan visst hoppa en meter rätt upp i luften och det gör de gärna.

Den maskutsöndrande osten ska förevisas runt bordet och jag duckar diskret för att undvika mask i håret. Men min bordsgranne är en toskansk gentleman som inser det fruktansvärda: jag har ingen bra ostvy. Han föser upp mig i stolen varpå hela mitt bakhuvud landar i osten med ett tillfredsställande smack. (Varje gång jag tänker på detta kliar det så mycket i hårbotten att jag måste göra en liten skräckslagen dans.)

Jag är gråtfärdig. Den jävla osten. Den kommer att knäcka mig och jag har larver och ostklägg på skulten och fram kommer bondtanten med en bit osyrat bröd, och en bit ost däruti. »Ät!« säger hon. »Men det rör sig!« piper jag med stigande panik. »Det rör sig!«

Tanten tittar på mig som om jag har kognitiva funktionsvariationer. Hon smäller samman brödet om osten. »Inte nu längre«, konstaterar hon.

Jag äter. Det är den godaste ost jag har smakat, någonsin. Kontext, mina barn. Kontexten är allt.

Video: Erik Fichtelius

SD eller S?

KrönikaNovell
Prenumerera