Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Putin Utrikes

Putinologi

Om Putin vill vinner han nästa presidentval. Men det är inte poängen.

På morgonen den 19 mars 2018 vaknar Vladimir Putin upp som Rysslands president för fjärde gången. Han startar som alltid dagen med en simtur, för att sedan få sin föredragning från underrättelsetjänsterna. Därefter sätter han sig och funderar över vad han ska göra med sin nästa mandatperiod. Den som sträcker sig till 2024 och gör honom till den ledare som styrt Ryssland längst, näst efter Stalin.

Så ser det i alla fall ut om man får tro en nästan enig kår av Rysslandsexperter, och då är valet i mars en ointressant ritual. I det har de både rätt och missar poängen på samma gång.

De har rätt i att Putin, om han ställer upp, skulle slå varenda kandidat. Den som tvivlar kan fråga vem som skulle stå för utmaningen. Navalnyj, med en villkorlig dom över sig som kan omöjliggöra hans kandidatur? Kommunisternas Ziuganov som visserligen såg vass ut i valet 1996, men som haft det knackigare sedan dess? »Liberaldemokraternas« Zjirinovskij som varit en nationalistisk fågelskrämma lika länge? Rättvisa Rysslands Mironov som i valet 2004 kampanjade med »Vi alla vill att Putin ska vinna«? Nej, det finns få inom det ryska politiska livet som ser ut att chockera som Trump och Macron gjorde.

Det som däremot skulle kunna ske är en utmaning inom regimen. Där pågår ideligen en maktkamp mellan olika grupper, men de vet också att deras välmående främst är beroende av att regimen håller samman. Där är Putin den otvetydiga vågmästaren, vilket han har påmint dem om genom att arrestera ministern för ekonomisk utveckling och sparka ett par guvernörer. En av Putins främsta prioriteringar har varit att cementera sin maktposition. Det har gjort att de mäktigaste positionerna innehas av lojala vänner sedan decennier – premiärminister Medvedev, säkerhetsrådets chef Patrusjev och Rosnefts ordförande Setjin.

Ett annat scenario är att Putin väljer att kliva av. Nästa år har han varit premiärminister eller president i nitton år. Han har tagit ett utblottat Ryssland som inte kontrollerade sitt eget territorium, till att bli en fruktad stormakt med en militär och underrättelsetjänst som opererar regionalt och globalt. Han har mer pengar än han skulle kunna göra av med. Samtidigt tycks Medvedevs tid på presidentposten ha övertygat honom om att just han behövs för att hålla ihop landet.

Även om Putin kliver av torde själva valet inte överraska. Det politiska systemet är så strukturellt riggat att kritiken mot oegentligheterna på valdagen, som västs valövervakare fokuserar på, mer liknar att svälja kameler och sila mygg. I det senaste dumavalet fick Putins parti och kvasilojalister tillsammans 99 procent av mandaten. Det är en effekt av det politiska system som regimen format just för att förändring inte ska kunna ske via folket. Vi i väst undrar varför det ryska folket inte röstar bort korruptionen. De är i sin tur lika undrande över varför vi ens tror att det är värt att rösta.

Det sinnrika är att oppositionen ställs inför ett dilemma. Antingen försöker den förändra Ryssland inom systemet, som är utformat för att förhindra detsamma, eller så försöker den få igenom förändringen utanför systemet, vilket innebär en revolution. Även om aptiten på korruption och en dålig ekonomi är minskande bland det ryska folket – bara 48 procent skulle rösta på Putin, enligt senaste Levadamätningen – vill man än mindre se ytterligare en revolution.

Men de som ser valet som ointressant missar poängen. Allt är intressant med det ryska valet utom just valet i sig. Politisk auktoritet handlar om uppfattningar om dess giltighet, och det kan krackelera fort. Det gör valet så viktigt för regimen. Syftet är inte bara, eller främst, att Putin ska bli vald. Det är en ritual för att utöva auktoritet. Valet och valrörelsen måste ge hela det ryska folket bilden att ledarskapet är populärt och att dess makt är oinskränkt och omöjlig att utmana. Här börjar varje protest bli ett problem.

Söndagen den 14 maj protesterade närmare 20 000 ryssar i Moskva. Men det var inte mot Putinregimen eller bristen på demokrati, utan mot ett stadsbyggnadsprojekt. Upp till 4 500 byggnader av Chrusjtjov-erans lägenhetskomplex ska demoleras. De som bor där får en mager kompensation utan chans att överklaga. Samtidigt protesterade långtradarchaufförer runt om i Ryssland genom att blockera motorvägen. Regeringen ska införa en ny vägskatt vars profit landar i fickorna hos Arkadij Rotenberg, en av Putins närmsta oligarker.

Båda dessa protester är obekväma för regimen. Det finns en stor ovilja att ge efter för kraven så nära inpå presidentvalet, det riskerar att uppmuntra till fler missnöjesyttringar inför valet. Dessutom är båda dessa protester avsiktligen inte partipolitiska, om än rakt igenom politiska.

Det är lätt att misskreditera en opposition som åker på föreläsningsturnéer i väst som CIA-agenter. Däremot är det svårare för regimen att ge sig på vanliga ryssar som försöker förtjäna sitt uppehälle som lastbilschaufförer eller äldre som bott i sina lägenheter hela livet. Det bryter ett  oskrivet socialt kontrakt om att regimen låter folket  vara ifred så länge det inte hotar regimen.

Vanliga, men bestämda, människor på gatan är ett av de främsta hoten mot den ryska regimen. I Serbien, Georgien, och Ukraina lyckades de, i tider av val, mobilisera och kasta omkull sina korrupta och autokratiska regimer. Den rädslan har fått Putin att skapa ett över 300 000 man starkt nationalgarde som lyder direkt under honom i stället för inrikesministeriet där många tidigare hörde hemma.

Och nationalgardet kan komma väl till pass under valrörelsen. Oppositionsledaren Navalnyj släppte en video som avslöjar premiärminister Medvedevs lyxtillgångar, vilket fick 80 000 ryssar i över 60 städer att protestera. Nya protester kom 12 juni. I över 140 städer gick människor ut för att kräva ett slut på korruptionen, ökad demokrati och levnadsstandard. Över 1 100 demonstranter greps och Putinkritikern Aleksej Navalnyj arresterades utanför sitt hem. Intressant nog var många som protesterade från en ny generation, inte samma grupper som ockuperade Bolotnajatorget vid valet 2012. Protesterna sker också mot en bakgrund av större ekonomiska bekymmer.  Den ryska ekonomin har sjunkit i två och ett halvt år och det har haft kännbara effekter för den breda massan, med sänkta reallöner och höjda matpriser.

Även om regimen har ägnat det senaste decenniet åt att utforma det politiska systemet för att möta hotet från massorna, finns inga garantier för att det är säkert. Om det inte finns någon väg att åstadkomma förändring inom systemet ökar incitamenten att pröva det utanför. Varje aktion från oppositionen är ett test av regimens auktoritet. Håll därför ett öga på hur både de opolitiska och de politiska protesterna fortlöper. Hur regimen svarar kommer att definiera Ryssland från 2018 och framåt.

Oscar Jonsson är gästforskare vid Berkeley-universitetet och doktorand i krigsvetenskap vid King’s college i London.

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera