Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Margit Richert: Pandans förbannelse

Att de utrotningshotade björnarna är veganer är ingen bra reklam för extremdieter.

Jättepandan är ett hopplöst misslyckat djur. Det är ingen slump att den alltid tycks vara halvvägs till utrotning. Någon gång för sisådär två miljoner år sedan gick ett gäng köttätande björnar vilse i en kinesisk bambuskog och kom aldrig ut igen. Så uppstod pandan.

Pandan blev vegan, helt enkelt för att den inget annat har att äta än bambu. Men bambu innehåller nästan ingen näring. Osis. Så dag ut och dag in tuggar pandan i sig mellan nio och fjorton kilo växtfiber. Den har inte fått sitt runda huvud för att göra sig bra på bild, utan för sina enorma käkmusklers skull. Och all denna bambu måste ju ut igen. Alltså ägnar pandan den lilla tid då den inte äter åt att bajsa: fyrtio gånger om dagen. Dessutom har evolutionen sett till att den tappat alla receptorer för umami: inte ens som man satte en ost- och charkbricka framför den skulle den kvickna till. Slösa ingen parmesan på pandan.

Följaktligen är pandan inte ett direkt sprudlande djur. Den undviker branta backar och onödig social kontakt; den orkar som bekant inte knulla ens när dess framtida fortlevnad hänger på en kvälls sexy time.

Av detta kan man sluta sig att veganism inte har framtiden för sig, hur förnumstiga självsäkra grönsaksapostlarna än framstår som. Det enda skälet till att mänskliga veganer orkar göra nya veganer är att vi allätare har tagit fram raffinerat socker som de kan dopa sig med. Handen på hjärtat: inga gluffar mer godis än veganerna. In och kolla på valfri vegansk blogg eller Facebookgrupp – mer än hälften av alla recept är olika slags bakverk. Man kan väl inte klandra dem – något kul måste de ha.

Men man behöver väl inte äta animalier? Nej. Man behöver strängt taget inte göra någonting. Dock har inget känt samhälle någonsin varit hundra procent veganskt, helt enkelt för att det inte är en vettig idé.

Att vi numera kan äta veganskt beror paradoxalt nog på att vi lever i ett överflödssamhälle, där mängder av råvaror och färdigfabrikat finns på närmaste snabbköp. Traditionellt har människan knappast haft råd att tacka nej till det lilla animaliska protein som livet erbjudit. Det fanns ingen vegofärs eller soyghurt för vare sig jägare eller samlare.

Nåväl, att vara vegan skadar ju ingen utomstående. Jag var det själv på gymnasiet, i akt och mening att göra mig så märkvärdig som möjligt (det fungerade utmärkt). Att äta veganskt är, så länge man håller sig undan kött- och ostsubstitut, ofta väldigt gott. Jag äter veganskt flera gånger i veckan, helt enkelt för att jag gillar grönsaker och älskar bönor. Moralisk överlägsenhet verkar dessutom vara en alldeles utmärkt vegansk krydda – även om den delvis är skenbar (läs gärna Lierre Keiths »The vegetarian myth«, som bland annat handlar om hur komplexa ekosystem slås sönder av jordbrukens monokulturer).

Åh, så ni sitter och myser nu, köttälskare! Det är alltid en högtidsstund att läsa något som bekräftar ens egna käpphästar. »Hoho, veganer och pandor, det ska jag länka till på Facebook!« Ja, men ta er en titt i spegeln först. Känns det bra att bidra till en köttindustri som inte kan beskrivas som något annat än det största, mest likgiltiga massmord som någonsin har begåtts? Smakar den antibiotikakryddade fläskfilén bra? Campylobaktkycklingen? Fisken marinerad i flamskyddsmedel och tungmetaller?

Om bara människan var bättre på måttfullhet skulle världen se annorlunda ut. Lite animaliskt protein. Mycket grönsaker. Så som vi alltid har ätit. I dag kallas det flexitarian, men det verkligt absurda är att det ens behöver ett namn.

 

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera