Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Dragarevf Utrikes / Veckans reportage

Slutet på en lång, vacker vänskap?

Den långvariga relationen mellan Europa och USA krisar rejält. Chris Forsne och Martin Gelin reder ut bakgrunden till konflikten från var sin sida av Atlanten.

Could this man get a fair trial?

Skjortan spänner över den generösa magen. Han skrattar bullrande, tar en klunk öl till och kompisarna vid baren i bierstuben i nordtyska Lingen stämmer in i munterheten.

Nein, nein! Min granne tömmer sitt ölstop i ett svep och går över till tyska. Han tycker det är helt logiskt att Donald Trump tänker på Amerika först och att det mesta man läser i dagstidningarna och ser på tv är vad han kallar journalistpladder. Eller hets, säger hans dryckesbröder. Något måste han väl ändå ha gjort rätt…?

Diskussion blir hetlevrad i den mörka baren med hjorthuvuden, små prydnadsdockor och eternellkorgar på hyllor och väggar.

Jag tappar bort hälften, deras dialekt är tjock och de pratar i mun på varandra.

De är överens. Trump är om inte galen så oberäknelig. Han är en katt bland de politiska hermelinerna och han ställer till det för alla de andra, de som för det mesta är överens om det mesta. Över huvudet på vanligt folk.

Trumps plats i den europeiska diskussionen är lätt att känna igen. Mycket av kritiken är densamma i Sverige, Tyskland och Italien. Den mot den oborstade, underligt friserade mannen som genom att slå split mellan människor och bryta mot tabun vann presidentmakten. En man som säger emot sig själv och som föreslår enkla lösningar på komplexa problem. Eller ja, det som alla anser ska vara komplext. Ett hot mot miljön och frihandeln.

Jag ska stanna över natten på ett värdshus i nordtyska Lingen. I Emsland som det brukar heta efter floden som rinner genom staden vidare mot Nordsjön. Formellt är Lingen en del av Niedersachsen och mest känd för sitt kärnkraftverk som snart ska stängas helt enligt den tyska planen på att avveckla kärnkraften.

Ett par av männen jag pratar med jobbar där, närmar sig femtio och säger att det kommer bli omöjligt att hitta ett nytt jobb. Flera tusen personer blir arbetslösa, själva är de för gamla för att skolas om. En av dem, inte mycket hår kvar och en tröja som krympt eller vars invånare vuxit till sig under senare år, säger att han önskar att Merkel tänkt på dem så som Trump tänker på sina  gruvarbetare.

Kanske är det rimligt i EU:s olika medlemsländer att säga att vi inte kan kontrollera de globala ekonomiska, sociala och teknologiska trenderna som sveper över jorden utan bara måste anpassa oss på ett sätt som gör att vi inte far alltför illa. Men USA, som världens största ekonomi och ledaren av den fria världen, behöver inte underkasta sig den formen av defaitism.

På andra sidan gatan ligger ett drive in-bageri, nästa morgon ska bilarna köa med folk i morgonrockar, alla sugna på frallor till frukosten utan att behöva gå ur bilen.

Strax intill leder en liten gångväg in i en stor mörk lövträdsdunge. Där mellan trädstammarna har någon röjt fram en glänta under senare år och placerat ett minnesmonument. Soldater, eller söner som Lingenborna skulle sagt, som stupade under andra världskriget hedras här. En lång rad namn inristade. En sorg som fortfarande hålls levande.

Det dröjde länge innan det var möjligt att att resa monumentet, innan den tyska kollektiva skammen kunde blekna tillräckligt så att familjerna till de unga män som tvingades ut i krig fick minnas. I dokument och bleknande journalfilmer kan man läsa och se hur tvångsrekrytering av män och böndernas hästar gick till här i Emsland i inledningen av andra världskriget.

Så sent som för några veckor sedan sade den tyska förbundskanslern Angela Merkel, upprörd över Donald Trumps besked om Nato och Parisavtalet:

– Vi européer måste verkligen ta vårt öde i egna händer. Vi måste själva kämpa för vår framtid, vårt öde som européer.

EU-länderna har de senaste åren kommit att konstatera att Tyskland och Merkel är motorn och viljan i unionen. Nu lämnar britterna och det bästa man kan förvänta sig av Frankrikes Emmanuel Macron är att han blir en bättre hjälpreda till Tyskland än vad François Hollande varit.

Redan i höstas flaggade Angela Merkel för att den tyska försvarsbudgeten skulle höjas till 2 procent av BNP, en rejäl ökning jämfört med dagens 1,2 procent.

Tyskland kan inte förlita sig på omvärlden i samma utsträckning i framtiden som man gjort historiskt, varnade Merkel redan i höstas vid CDU:s ungdomskonferens i Paderborn, drygt 15 mil söder om Lingen. Före det amerikanska valet.

Här i trakterna har brittiska trupper varit stationerade sedan andra världskrigets slut. 20 000 militärer och deras familjer ska nu flyttas hem till Storbritannien efter en sjuttioårig brittisk närvaro i efterkrigs-Tyskland.

På väg genom Tyskland har jag med mig den svenska övertygelsen, som den framställs av medier och politiker, att saker och ting inte är så enkla som Merkel vill framställa dem: det vill säga att européerna behöver ta eget ansvar.

Men det är motvilligt som Merkel och tyskarna antar den roll som pressas på dem av övriga. En figur som Trump är egentligen Merkels antites. Hon är tyst, nästan dyster, välutbildad, försiktig, från en enkel bakgrund och konsensussökande.

Att ändå försöka se en logik hos Trump och en acceptans av denna logik hos Merkel är inte tillåtet inom mer och mer aktivistiska medier.

Att han agerar utifrån sina vallöften till de 62 979 636 amerikaner som röstade på honom och nu ska försöka rädda jobben för kolgruvearbetare och fortsätta med oljeutvinning som han lovat. Att han anser att fler länder ska betala mer inom försvaralliansen Nato än vad de gör i dag.

Många ledande europeiska tidningar har satt tonen.

Trump har inte förstått något. Han är en fara för USA och resten av världen. Vulgär, oberäknelig och allt pekar på att han är köpt av ryssen. För övrigt, har det skrivits senaste tiden, är det bara en tidsfråga till »impeachment«, till riksrätt och avsättande av honom. För säkerhets skull har medier berättat för sina läsare och tittare steg för steg hur detta går till. Helst skulle medier vilja ha amerikanskt nyval och så gott som alla svenska reportrar kommer att rösta för Michelle Obama. Sällan har vi i Sverige sett så många goda egenskaper förenade i en person.

Men det är inte bara svenska medier, danska konservativa Berlingske är inne på samma linje, större delen av tyska medier, av franska medier, ja av rikstäckande medier i stora delar av Västeuropa.

Men när före danske utrikesministern Uffe Ellemann-Jensen nyligen levererade en bredsida mot Donald Trump i Berlingske fick han rejält mothugg från läsarna.

Tänk om det är så att vi framför allt förväntar oss av en amerikansk president att han ska gå i våra  europeiska ledband? Hålla tal som det Obama höll i Berlin? Vara intellektuell, passa in, ha samma ståndpunkter och synsätt som vi? Andra republikanska presidenter har ju redan visat att de är omöjliga. Nixon, George W. Bush  … Var det tvunget att upprepa sig?

Eller hur var det nu? Är det bara konservativa amerikaner som stör oss? Själv minns jag åren som Pariskorrespondent och toppmötena i dåvarande EG där Margaret Thatcher utmålades nära nog lika illa som Donald Trump i dag. Trots att hon lade ner brittiska kolgruvor och trots att hon knappast var en försvarsmotståndare.

Men hon var egensinnig och hon satte Storbritannien först.

Europas rostbälte. Kolgruvan Hasard de Cheratte utanför Liège i Belgien var i drift fram till 1977.

Europas rostbälte. Kolgruvan Hasard de Cheratte utanför Liège
i Belgien var i drift fram till 1977.

Strax utanför Lingen kan man köra upp på den nordsydliga autobahn som har nummer A37. Den för rakt ner i Ruhrområdet. I gyttret av motorvägsstumpar tar man sig västerut mot holländska gränsen och just i nivå med Aachen ligger den välmående holländska staden Maastricht. Symbolen för Europas allt större federativa tänkande.

Det var här, 7 februari 1992, man skapade fördraget om Europeiska unionen, det vi brukar kalla Maastrichtfördraget.

För den som googlar sammanfattas det bäst:

»Fördraget ledde till bildandet av Europeiska unionen och var resultatet av flera separata förhandlingar för en monetär och politisk union. Det ledde också till uppkomsten av euron och upprättandet av pelarstrukturen. Därmed utökades det europeiska samarbetet till att omfatta utrikes- och säkerhetspolitik och rättsliga och inrikes frågor. I fördraget fastslås även unionens grundläggande principer, däribland subsidiaritetsprincipen, som innebär att beslut ska tas på lägsta möjliga politiska nivå.«

I Maastricht har jag lämnat av en student som skulle fördjupa sina Europakunskaper och senare hämtat upp densamme. Betydligt mer kunnig, men också mer kritisk.

Universitet i Maastricht lockar till sig studenter från hela Europa. Belgien ligger inom gångavstånd, Tyskland inom cykelavstånd, heter det. Maastricht säger sig vara Hollands äldsta stad. På torget, omgivet av gamla historiska byggnader, vimlar det av cyklar och kaféer, av unga som på sikt kommer besätta viktiga poster i hela Västeuropa, påverka politik och tänkande.

EU och säkerhetspolitik behandlas här på ett annat sätt än i Sverige. Det ingår till och med i läroplanen att läsa och diskutera Carl Schmitt, den tyske juristen och filosofen, som ligger bakom den juridisk-teologiska grunden för den tyska naziststaten. Han får ibland epitetet Hitlers kronjurist. Varför läsa om en så förhatlig person som till och med efter krigets slut vägrade ta avstånd från sina idéer? För att studenterna måste förstå att dagens Europa är inte bara en utveckling där liberal demokrati vann över kommunismen och fascismen utan är en syntes av de tre stora ideologierna. Folkhälsa och pensionssystem är nationalistiska idéer, rösträtt och äganderätt liberala och arbetsrätt och försörjningsstöd socialistiska. Det Europa som blickar mot USA har länge förträngt vad det är skapat av och varför vår del av världen ser på sig som den gör. Trump blir där en bekväm spegelbild. En figur som enkelt ger oss européer den trygghet och överlägsenhet som vi känner att vi behöver.

Det tar bara drygt 30 minuter att köra från Maastrichts inbjudande butiker och dess breda utbud av konferensanläggningar och lyxhotell till Liège, en av västra Europas kanske mest nerslitna städer. Här ligger ungdomsarbetslösheten på 38 procent, för de arbetssökande mellan 25 och 65 år på 18 procent.

Liège ger mig ångest. Lika bra att erkänna det.

Kol- och stålunionen. Det var den som skulle utvecklas till EU. Denna stad i hjärtat av kol- och ståldistrikten, hukar vid berget, slitna hus, slitna fabriker och slitna människor. Allt i en gråskala. Kolgruvorna är nerlagda, stålindustrin ett minne blott. Fram till sextiotalets början var uppemot hundra tusen människor i trakterna knutna till kol- och stålnäringen. Bara på den belgiska sidan. På den franska har man öppet anammat det amerikanska begreppet »Rust belt«.

De styrande i Liège försöker tappert ställa om, göra staden till ett centrum för europeisk logistik, talar om närheten till andra europeiska metropoler, om fraktflygplatsen som är den åttonde största i Europa. Men den som kör genom Liège, som inte tar motorvägen norr om stan, fastnar i trånga slitna gator i centrum. För de en gång vackra byggnaderna längs floden har bäst före datum gått ut. Den stora industri som finns kvar är FN Herstal, en av världens största producenter av småeldsvapen som används i över 100 länder.

I Liège skulle man gärna sett att de egna politikerna tänkt på Vallonien först. Belgien har blivit ett epicenter för Europas problem och misstag. En växande infödd radikal islam med medborgare som utför terrorattentat både hemma och borta. Ett dysfunktionellt politiskt system som lamslås av konflikter mellan höger, vänster, regioner och folkgrupp. En huvudstad som ingen längre associerar till något positivt utan används som ett skällsord för överstatlighet och megalomani. Byt ut Bryssel mot Washington och så ser det inte så annorlunda ut längre. Frågan är om Trump är ett tecken på en amerikansk utveckling eller ett symtom som finns på båda sidor Atlanten. Blir han då motsats eller förvarning?

***

På vägen till Paris passerar man Ardennerna om man tar rutten söderut från Liège. En dramatisk grön lunga bortom Ruhr och floden Maas högexploaterade stränder.

Det  är omöjligt att föreställa sig hur tyskarna kunde ta sig fram här i den offensiv de lanserade den 10 maj 1940.

Lika obegripligt var det för de franska soldaterna i den franske författaren Julien Gracqs roman »Un balcon en Forêt« (svensk översättning »En balkong i skogen«, 1986). Den är en av de tre romaner som sägs bäst beskriva andra världskriget ur franskt perspektiv.

Varken Gracqs huvudperson, soldaten Grange, eller dagens fransmän torde se Donald Trumps utspel om att USA inte längre vill finansiera Nato i samma utsträckning som särskilt viktigt.

Frankrike har allt sedan landet var med och grundade Nato svängt mellan att vara motsträvig medlem till en entusiastisk aktör. Men för fransmännen är ett eget försvar, inkluderande kärnvapen, huvudsaken. Allt med Gracqs verk som en del av det kollektiva minnet.

Och var står Frankrike i dag? Hur ser man i Paris på Donald Trump och utspelen om Natofinanisering och Parisavtalet? Har bilden av USA förändrats? Har förtroendet förändrats?

Jag har bott och arbetat femton år i Paris som korrespondent. Besökt Frankrike och följt dess politik i ytterligare tjugo.

Det tar tid att förstå sig på det franska. På skillnaden mellan yta och innehåll. Mellan attityd och sanna övertygelser.

I den inrikespolitiska strid på liv och död som just nu pågår i Frankrike, där en Emmanuel Macron röstats fram precis på samma sätt som Donald Trump – i protest mot etablissemanget, trots att han är en del av det – är allt bara genomtänkta utspel.

Frankrike befinner sig i en närmast revolutionär situation. En ung högutbildad politiker med goda kontakter inom finansvärlden försöker rasera det traditionella franska politiska spelet. Rasera högern och vänstern i den nation som skapade begreppet och i stället skaffa sig en egen förkrossande mittenmajoritet i nationalförsamlingen. Göra den starka franska presidentmakten till, säger kritikerna, en diktatur. Till en nidbild av vad presidentskapet skulle innebära enligt den författning de Gaulle lät skapa. Ett franskt presidentskap som i sin makt skulle vida överglänsa det amerikanska.

Men just nu är det inte varningsklockornas tid i Frankrike, det är en nästan barnslig eufori och tro på att man kan börja med ett blankt blad – och så blir allt bättre. Bättre hos detta folk som i undersökning efter undersökning säger sig vara Europas mest deprimerade.

Men för att hålla fast vid vad dessa vår- och försommarmånader verkar lova måste löftena, tron på förändring vara starkare än allt annat. Här hamnar Donald Trumps beslut om att lämna Parisavtalet helt fel. Trump måste fördömas, inte innehållet i överenskommelsen. För vad stod det egentligen i den? Det är inte vad fransmännen behöver veta i detalj just nu. Genom att sköta sin pr och kommunikation utmärkt är Macron på väg att vinna stort i första gamet. På hemmaplan och på det internationella planet mot Trump. Hans trotsiga svar »Make our planet great again«, har slagit twitterrekord.

Men en match kan vända fort. Det vet alla som suttit igenom heta dagar på Roland Garros.

Parisavtalet framstod när det slöts 2015 som en enorm diplomatisk framgång för Frankrike och dess politiska ledarskap. Likaså för de deltagande länderna som entusiastiskt sålde in resultatet till sina hemmapubliker. Få var de som verkligen satte sig in i vad det innebar.

Siffran under 2 graders temperaturökning lät jättebra. Och så gick vi vidare. Den amerikanske presidenten Barack Obama uppträdde exemplariskt. Till och med Kina var med. Planeten var på väg att räddas.

Vad ledande politiker, men få av oss insåg, var att de nationella åtagandena var frivilliga. Det hade Obama varit en av arkitekterna bakom.

Vad få av oss dessutom visste var till exempel att Indien ett tag skulle få fortsätta satsa på kol och att beskeden om hur många nya kolkraftverk som planeras i dag svajar betänkligt fram och tillbaka. Inga sanktioner finns inbyggda i överenskommelsen om indierna inte lever upp till löftena.

Så var det det där med den gröna klimatfonden. Den som rika länder skulle lägga in 100 miljarder dollar i utan större specifikationer för att hjälpa de fattigare att utveckla klokare energisystem.

Prestige. Det är nyckelordet när de europeiska ledarna nu rasar mot Donald Trump och dennes beslut att  försöka lämna Parisavtalet.

Avhoppet kommer inte få någon betydelse för avtalet. Det ska träda i kraft först om några år, det ska vara frivilligt – och vid det laget är Trump antingen avsatt eller ersatt av en demokrat. I alla fall om ledarredaktionerna får bestämma.

Men vem är då Trump för oss? Är han en karikatyr, ett postmodernistiskt experiment? En antropomorf av hyperverklighet inträdd i våra liv? Eller är han bara en Silvio Berlusconi?

Den italienske före detta premiärministern var ett problem, hade lite väl nära band till olika diktaturer, sa glåpord om kvinnor och uppträdde enligt de värsta stereotyper vi har om italienare. Men vanligt folk älskade Berlusconi, det var jurister och politiker som fällde honom.

Handen på hjärtat, vi européer har ju haft, och har våra egna Trumps lite överallt i politiken. Är det därför vi går så hårt åt USA:s?

Den europeiska kritiken mot Trump kommer framför allt från etablissemanget. Som vore det ett sätt att bromsa allt som stämplas som »populistiskt« i Europa.

Det är därför  hans franske kollega, Emmanuel Macron, nu har medvind. Här finns inget av Berlusconi, inget av Trump.

Han är i stället Frankrikes, ja nästan Europas svar på Kanadas Justin Trudeau. Ung, modern, välutbildad. Helt rätt i en tid då en bild säger mer än tusen ord.

Men sanningen i såväl Sverige som i Tyskland och Frankrike är att vinnarna är de som ändrar så lite som möjligt. Som varken är höger eller vänster, som bara friserar på ytan, som, till skillnad från Trump, håller sig till spelreglerna.

När jag i valkampanjernas tider talar med franska bybor över ett glas vitt, är det jobben, tryggheten, gården man pratar om. Här, som i Lingen, är Trump alltjämt lite löjlig men bra mycket lättare att förstå.

Det tål att upprepas: frågan är om Trump är ett tecken på en amerikansk utveckling eller ett symtom som finns på båda sidor Atlanten. Blir han då motsats eller förvarning?

 

Del 2: Läs Martin Gelins text »dåliga vibbar« här. 

 

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera