Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

Från vänster: Robert Themptander, Hjalmar Branting och Thorbjörn Fälldin

Från vänster: Robert Themptander, Hjalmar Branting och Thorbjörn Fälldin
Analys / Inrikes

Stig-Björn Ljunggren: Den demokratiska ordningen rämnar

Den S-märkta statsvetaren Stig-Björn Ljunggren sätter IT-skandalen i ett historiskt perspektiv. Det handlar om strukturförändringar som politikerna inte förmår hantera. 

Just nu är de flesta av oss i kommentariatet upptagna med att recensera statsministerns regeringsombildning. Och med att berätta om förväntningar på nästa drag i spelet. Men låt oss bryta mönstret och istället fråga: vad kommer historikerna att skriva om detta?

För det första kommer sannolikt själva sakfrågan inte att ses som en Toblerone-grej, helt obegriplig för eftervärlden, utan snarare kommer IT-skandalen att betraktas som en markör för en stor förändring i vår historia.

Kanske som en del av övergången från den lågfrekventa logiken i ett fabriks- och industrisamhälle, till ett högfrekvent kunskapssamhälle. Eller åtminstone en motsvarighet till det som hände på 1980-talet, när  framväxten av ett service- och tjänstesamhälle gjorde att nyliberalismen segrade. Det brukar symboliseras av att riksdagen (efter lottning)  beslutade att medborgarna skulle få bygga så kallade Friggebodar utan att fråga Kleven om lov.

Eller rent av något som motsvarar 1968, märkesåret för när kulturradikalismen slog igenom som en konsekvens av  internatioinalisering, TV, transistorradion, p-pillret och Jätteproppen Orvar av fyrtiotalister som stormade de gamla inkrökta institutionerna.

Det som IT-skandalen indikerar är något liknande, en del av en större samhällsförändring:

För det första att teknologiska förändringar också tvingar fram politiska förändringar. Produktivkrafternas utveckling gör att överbyggnaden omorganiseras. I ett kunskapssamhälle blir kontrollen över information allt viktigare. Det är därför den härskande klassen slåss om vem som ska kontrollera utbildningssystemet. Det är därför dataflöden på nätet blir begärliga att styra, utnyttja och övervaka. Det gör att säkerhetsfrågorna blir centrala.

För det andra ser vi att den traditionella gränsdragningen mellan privat och offentligt luckras upp. Det går inte att upprätthålla demarkationslinjen när näringslivets komplexitet och statens vidgade
domäner skapar ett ömsesidigt beroende. Det vi ser är att stora kosmodemoniska företag blir som nationer och att nationerna blir som företag - och de klarar sig inte utan varandra.

För det tredje vi kan notera att kunskapssamhällets produktionsmetoder är annorlunda än fabrikssamhällets. Exempelvis är ”outsourcing” en  naturlig konsekvens av att produktion sker i dynamiska och flexibla nätverk. Då går det inte bra om staten försöker sköta allt själv. Det går inte heller bra om företagen vill göra allt själv.

Mot denna bakgrund kan vi fråga oss om historikerna kommer att uppfatta att politikerna begrep vad som hände i nådens år 2017?

Vi kan gå tillbaka historiskt och se att vi i Sverige haft ett antal politiska kriser som går att hänföra till stora förändringar i ekonomi och samhälle.

Den mest klassiska är förstås tullstriden. Då läser vi slutet av 1800-talet. Det blev en strid mellan frihandlare och tullvänner, en konflikt som kom att prägla årtionden av svensk politik, och delvis leva
kvar under ytan fram till våra dagar.

Den som lyssnar på debatten om EU och globaliseringen känner igen mycket från den tiden. Och det var en konflikt som tvingade fram extra val. Efter det har vi haft extra val och folkomröstningar i frågor som varit starkt politiskt laddade. Extravalet 1914 handlade om själva det demokratiska  styrelseskicket, om monarkins makt. Men även försvarsfrågan, som då, liksom nu, fick stark laddning på grund av krigshotet.

Vi folkomröstade om alkoholförbudet på 1920-talet, pensionsfrågan och högertrafiken på 1950-talet, kärnkraften 1980 och förstås EU och EMU på senare tid. Dessutom hade vi ett extraval 1958, föranledd av pensionsfrågan.

Alla dessa händelser vittnar om politiska haverier, förorsakade av  strider om sakfrågor där det politiska etablissemanget haft svårt att hitta lösningar och därför tvingats vända sig till folket. Var och en av dessa politiska kriser går att känneteckna av en tydlig politisk symbol.

Men nu?

Vi kan konstatera att diskussionen om extra val på grund av budgetdebaclet 2014 och den pågående IT-skandalen inte har något framträdande politisk sakfråga i botten. Utan det handlar enbart om att det politiska etablissemanget inte längre klarar att ta varaktiga och pålitliga beslut. Politikerna är på väg att tappa greppet.

Ska vi utifrån denna politiska kaospalett likna dagens situation vid något, så är det som ligger närmast faktiskt 1800-talets tullstrid.

Det som nu hänt, handlar inte bara om att partierna har svårt att komma överens om hur de skulle hantera en sakfråga, att det exempelvis blev  interna motsättningar i hur själva pappslöjden ska gå till, utan krisen  bottnar i att det politiska etablissemanget inte klarar av att  hantera strukturförändringarna i samhället.

Det var då, på 1880-talet, mer av en episk politisk kris, som vittnade om något större, ändrade fundament, såväl i grunden som i toppen, än som annars, vid efterkommande kriser, en lyrisk fnurra på tråden, något som gick att rätta till inom ramen för etablerad ordning.

Om den analysen stämmer, blir IT-skandalen sommaren 2017 inte enbart ett störande inslag i semestern, utan en påminnelse om att den demokratiska ordning vi vant oss vid nu är på väg att rämna.

Video: Erik Fichtelius

»#Metoo blir partipolitik«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera