Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Intervju

Ai Weiwei – En flykting korsar sitt spår

Filmaktuella kinesiska konstnären Ai Weiwei­ kritiserar­ västerlänningar som betraktar­ flyktingkrisen­ som en störning på deras middagsbjudning­.

Att möta Ai Weiwei i en lokal som kallas Movie Star’s Lounge känns onekligen mycket paradoxalt.

Här sitter i vanliga fall tjusiga Hollywoodstjärnor och breder ut sig om sin senaste film. Nu sitter jag i stället med en av världens mest kända konstnärer och dissidenter och talar om en lågmält skakande dokumentärfilm om den internationella flyktingkrisen.

Ai Weiwei ser helt annorlunda ut än dessa glamorösa filmstjärnor. Han är klädd i en grå, lite svettfläckad t-shirt och jeans, är kortklippt och har trimmat det grå skägget. Han talar lågmält men samtidigt intensivt.

Hans film heter »Human Flow« och är en 140 minuter lång film om flyktingkrisen. Ai Weiwei och hans team, som bestod av över 200 personer, besökte mer än 20 länder under sitt arbete. Han försökte själv hinna med så många länder som möjligt, men eftersom »allt hände på en gång« var det omöjligt.

Några gånger kunde teamet på grund av säkerhetsläget eller visumproblem inte besöka länderna ifråga utan fick då förlita sig på att frivilliga i de länderna filmade och vid behov smugglade ut materialet.

För Ai Weiwei själv började det 2015 med en Iphone.

– Jag kom till Lesbos i den grekiska övärlden och började filma med min Iphone. Den är bra, den tar bra filmmaterial. Och jag tycker om att testa ny teknologi.

Snart föddes idén till att göra ett längre filmprojekt, att försöka få ihop en budget, att hitta personer att jobba med. Varför? Ai Weiwei funderar några sekunder.

– Jag ville göra en personlig film. Det här är inte History Channel. Jag hade inte planerat att göra en film, jag hade inte planerat att sitta här och tala med dig. Jag ville testa mitt sätt att tänka. Vi har ett stort ansvar. Kan vi se våra barn i ögonen och säga att vi gjorde det rätta? Det är en enkel fråga, den är inte filosofisk. Vi är alla en del av en korrumperad värld, det händer här, vi har resurserna, vi är smarta, men vi vänder oss bort från vårt ansvar. Det enda sättet att belöna livet är att hjälpa andra.

– Se mig som en individ som vill bli involverad, som vill förstå, som vill tala ut, som vill lära ut någonting.


Han säger att
han med stor sorg ser hur västerländska medier ser olika på händelser i världen.

– Just nu rapporteras det om översvämningarna i Texas. Samtidigt dör tusentals människor i Asien i översvämningar. Knappast ett ord. När det händer något i London skrivs det om det, och det är klart att ni ska göra det, men samtidigt kapsejsar en båt i Medelhavet och flera hundra dör och det är tyst om det.

Han drar en liknelse vid Europa som en middagsbjudning.

– Det läcker från ert tak och det droppar på tallrikarna. Och ert svar då är inte så smart. Ni säger »då tar jag och flyttar min tallrik och äter på mitt rum«. Inte smart, det fortsätter att läcka ändå.

Ai Weiwei säger att han på många sätt kan se paralleller mellan flyktingarnas öden och sina egna första decennier.

– Man kan säga att jag började mitt liv som flykting. Min pappa slängdes i fängelse samma år som jag föddes, och familjen måste följa med. I tjugo års tid betraktades han som en fiende till folket och till partiet. Han blev illa behandlad hela sitt liv, och allt detta gav mig en grund att stå på. Så allt som händer är inte främmande för mig, och mitt utseende är inte olikt flyktingarnas.

Blev han aldrig igenkänd under sitt filmande? Jo, en enda gång. En syrisk student kände igen honom. Jag frågar om det aldrig hände att de han ville intervjua sa nej, att de inte ville få sin misär skildrad. Ai Weiwei nästan fnyser.

– Det där med att allt ska vara privat är ett västerländskt påhitt. Det här är människor som har riskerat sina liv, de vill bli hörda. Och de har mycket annat att tänka på, till exempel hur de ska få nästa mål mat. Alla läger var olika, alla hade sina svårigheter, men vi klarade det.


Några av filmens
mest intressanta (och paradoxalt nog också vackra) sekvenser är filmade med drönare. I en bild ser vi vad som ser ut som en mängd fyrkanter med myror som ilar omkring. När kameran går närmare ser vi efter hand att det är små bostäder i ett flyktingläger och att myrorna är människor.

– Annars är det svårt att visa människomassor, om man inte på det här sättet kan filma vertikalt. Om man vill så är det en metafor för att vi människor inte är så annorlunda från myror.

Ai Weiwei får sedan två år tillbaka resa utanför Kina igen. Han har en studio i Berlin där han tillbringar en stor del av sin tid. Kommer han att kunna resa med »Human Flow« till Kina och visa den där?

– Den borde visas där. Situationen för mänskliga rättigheter är mycket svår där, jag hade ju reseförbud i många år.

Vilken är hans egen relation till hemlandet nu? Svaret kommer snabbt.

– Jag tänker åka tillbaka dit så fort jag vill eller känner att jag behöver det. Sann frihet måste också innebära möjligheten att återvända, inte bara resa därifrån. Annars är det inte frihet.


Han besökte för
inte så länge sedan Peking utan att uppleva några problem, men betonar att det där kan ändra sig när som helst och vill att hans kamp för mänskliga rättigheter ska föras även i Kina.

– De flesta kineser vet inte vad det är som de saknar och har berövats. Det är därför jag måste slåss. Jag måste få människor att förstå att vi är inte annorlunda, vi är alla skapade lika.

Nu står en nervös pr-människa bakom mig. Ai Weiwei ska ha sin officiella presskonferens om mindre än en timme och den lokalen ligger en bit bort. Han tackar, vi tar varandra i hand och han försvinner. Jag går i snabb takt till Venedigfestivalens presskonferenssal. När Ai Weiwei kommer in har han bytt kläder. T-shirten och jeansen har bytts ut mot kostym. Han ser ändå inte ut som en »movie star«.

»Human Flow« har premiär på bio i Sverige- i höst, troligen i november.

Hur hamnade jag här?

1957

Föddes i Peking som barn till poeten Ai Qing och konstnären Gao Ying. Samma år greps fadern som »folkets och partiets fiende« och hela familjen skickades till arbetsläger.

1975

Återkom till Peking.

1978–81 

Studerade på Pekings filmhögskola. Var med och grundade avantgardegruppen Stars.

1981 

Flyttade till USA. Arbetade med performancekonst och installationer.

1989

Genomförde en hungerstrejk i sympati för offren vid massakern på Himmelska fridens torg.

1993

Återvände till Peking sedan fadern blivit sjuk. Bildade konstnärsgruppen Beijing East Village.

2005

Började blogga, regimkritiskt. 2009 stängdes bloggen.

2011

Greps i april på Pekings flygplats, släpptes i juni efter omfattande internationella protester.

2013

Inbjöds sitta i juryn vid Stockholms filmfestival, men på grund av reseförbud fick en tom stol, som han själv tillverkat, representera honom.

2015

Fick tillbaka sitt pass och kan åter resa utomlands.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera