Därför har konstnärer alltid varit fattiga – och konstsamlare rika
Trots ökande konstkonsumtion var pengar Gösta Adrian-Nilssons huvudvärk. I dag hade han likt 90 procent av konstnärerna tjänat under medianinkomsten.
När man läser om de svindlande belopp som konstverk säljs för på auktionshus är det lätt att tro att det är lönsamt att vara konstnär. Men verkligheten ser annorlunda ut. En rapport från Konstnärernas Riksorganisation från 2025 visar att 9 av 10 bild- och formkonstnärer har en förvärvsinkomst som ligger under den svenska medianlönen. Även om man är en framgångsrik konstnär innebär det inte automatiskt att man tjänar några stora summor på sitt konstnärskap – så är det i dag och har varit historiskt. Men varför är det så?
Överlevnadskonstnären: Gösta Adrian-Nilsson och Pängarna
Anders Perlinge
Gidlunds förlag
Gösta Adrian-Nilsson (GAN) (1884–1965) räknas som en av de främsta företrädarna för den svenska modernismen. Hans verk är i dag eftertraktade och säljs till höga priser, men trots framgångar under sin livstid präglades hans ekonomi av återkommande problem. I Överlevnadskonstnären: Gösta Adrian-Nilsson och Pängarna försöker Anders Perlinge, docent i etnologi vid Stockholms universitet och med bakgrund i ekonomisk-historisk forskning, besvara frågan vilka faktorer som gör att konstnärer så sällan kan leva enbart på sin konst.
GANs konstnärskap befinner sig i en tidsperiod då inkomsterna stiger hos befolkningen, och det skapas utrymme för konsumtion, inte minst av konst. Men här uppstår en paradox: samtidigt som fler får råd att köpa konst, så finns det en inneboende spänning mellan att skapa konst som publiken känner igen, uppskattar och vill köpa, och att driva utvecklingen framåt genom experiment och förnyelse. Det bekanta och lättillgängliga kan ge en relativt trygg försörjning under konstnärens livstid, men riskerar samtidigt att snabbt falla i glömska och förlora i värde.
Den mer utmanande och nyskapande konsten, däremot, får ofta sitt erkännande först i efterhand när tidens smak kommit ikapp. Denna ekvation gäller fortfarande. Konstnärerna som rör sig före sin samtid, kan i framtiden göra betydande konstnärliga vinster, men sällan ekonomiska vinster under sin livstid.
GAN är ett tydligt exempel på detta. För att klara sin försörjning blev han i början av karriären tvungen att hitta flera olika försörjningsvägar, som författare, tillfälliga anställningar, illustrera bokomslag med mera. I sina efterlämnade brev vittnar han om en återkommande pressad ekonomi där han vädjar till vänner, förläggare och mecenater att stödja honom, med skiftande framgång.
Längre fram, när han blev mer etablerad, kunde han visserligen tjäna en del pengar på att sälja sin konst – men provisioner, katalogtryck och andra kringkostnader gjorde förtjänsten liten. Perlinge har i boken tagit med ett diagram som visar GANs inkomster mellan 1928-1965, och man kan dra slutsatsen att GAN skulle höra till de 90 procent av konstnärer som i dag tjänar under medianinkomsten.
Anders Perlinge pekar på många andra faktorer som styr konstnärens framgångssaga. Kritikernas omdömen, inköpskommitteers välvilja, förmågan att sälja in sig själv och sin konst, förmågan att bygga kontaktnät för att kunna hävda sig mot andra konstnärer. Isaac Grünewald och GAN konkurrerade till exempel om att vara modernismens frontfigurer. Grünewald gick segrande ur striden och kunde därför leva gott på sitt konstnärskap, medan GAN fick betydligt sämre ekonomiska framgångar.
Överlevnadskonstnären är ingen vanlig konstbok: den handlar väldigt lite om GANs konstnärskap, utan mer om konstnärens inkomstkällor och levnadsvillkor. Vi får ofta läsa om konstnärernas dåliga ekonomi i konsthistorien, men sällan om de faktorer som spelar in för att skapa denna dåliga ekonomi. Med GAN som exempel sätter Perlinge fingret på många av de faktorerna i en socioekonomisk kontext. Frågan är om det har ändrats så speciellt mycket om man jämför med dagens konstnärers ekonomi.
***
