Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Bakterier Vetenskap

Den hotfulla bakterien

Problemet med resistenta bakterier ökar för varje år. Sverige har tagit en ledarroll i kampen om att bekämpa dem.

Sjuksköterskans min avslöjar att det är dåliga nyheter hon kommer med. En patient, bara lite längre ner i korridoren, har upptäckts bära på en multiresistent bakterie. En, som de brukar kallas i tidningarna, superbakterie.

Alla patienter måste omgående lämna prov för analys. Oron sprider sig i korridoren. Men bland personalen är stämningen lugn. En av överläkarna förklarar med en suck:

– Vi träffar på de här bakterierna allt oftare nu för tiden, det har blivit jättevanligt.

Ändå är Sverige än så länge ganska förskonat från de seglivade bakterierna. Redan 1986 blev vi första land att förbjuda antibiotika till djur i tillväxtfrämjande syfte. Sverige var också tidigt ute med att jobba strategiskt mot resistensen, både lokalt och på myndighetsnivå, och sedan dess har förskrivningen av antibiotika minskat kraftigt. Senast förra året tog regeringen fram en ny strategi för att bekämpa de resistenta bakterierna.

Internationellt beskrivs vi som ett föregångsland. Problemet är bara att det i en globaliserad värld inte räcker att hålla rent utanför sin egen dörr.

I samband med att vi reser alltmer och att utländska livsmedel och djur dagligen passerar över Sveriges gränser, har de flesta typer av resistens blivit vanligare i Sverige. En bakterie som allt oftare påträffas är den fruktade ESBL-carba – som inte bara är resistent mot en typ av, utan de flesta sorters modern antibiotika. ESBL-carba upptäcktes förra året hos 126 personer i Sverige. De flesta smittades utomlands men så många som 34 av de drabbade hade fått bakterien inom landets gränser, vilket är i nivå med det totala antalet smittade personer för bara fyra år sedan.

Malin Grape, enhetschef på Folkhälsomyndigheten, vill inte låta alltför pessimistisk när hon pratar om framtiden. Men trenden med resistenta bakterier är tydlig.

– Jag tror inte på någon minskning. Det vi jobbar för framför allt är att bromsa ökningen, man har helt enkelt överanvänt antibiotika så mycket att utvecklingen nog inte går att vända, säger hon.

Egentligen är det paradoxalt. Hur en av mänsklighetens mest fantastiska uppfinningar har blivit en av vår tids största folkhälsofaror. När forskare talar om antibiotikaresistens mumlar de saker som »en smygande tsunami« eller »medicinens globala uppvärmning«. En human katastrof, kort och gott, som vi själva har skapat men som vi av olika anledningar inte förstår omfattningen av – förrän det är för sent.

I många utvecklingsländer är olyckan redan ett faktum. På platser som Indien och Egypten tillhör de farliga bakterierna vardagen, och även i delar av Europa sprids de fort. Varje år dör 700 000 människor världen över till följd av infektioner som antibiotika inte biter på. Tillåts trenden fortsätta kan den siffran vara tio miljoner 2050, enligt en brittisk studie.

I en sådan framtid talar vi alltså om digerdödssiffror inom loppet av bara några år.

Men att bekämpa antibiotikaresistens är en mångfacetterad uppgift. I Sverige arbetas det aktivt med allt ifrån övervakning av förskrivningar till att öka medvetenheten bland såväl läkare som patienter. Och hittills har det som sagt fungerat ganska bra. Men ensam är inte stark, vilket politikerna tycks ha förstått. Under Sveriges EU-ordförandeskap 2009 antog unionen en handlingsplan mot resistensen, mycket tack vare att frågan lyfts av Uppsalaprofessorn Otto Cars och det Sidasponsrade nätverket React. Regeringen har tagit arbetet vidare. I sitt strategidokument står det att Sverige ska »visa ledarskap« i arbetet mot antibiotikaresistens. Det innebär bland annat att sprida kunskap som finns i Sverige och att lobba gentemot makthavare i andra länder så att de också tar sitt ansvar.

– Det gäller att hålla trycket uppe och jag tror att vi kan göra något med det förtroende vi har på många håll i utvecklingsländerna, säger UD:s kabinettssekreterare Annika Söder, som nyligen reste till New York för att ta upp frågan med FN:s vice generalsekreterare Amina Mohammed.

En fråga som regeringen pekar ut som särskilt viktig är att det tas fram ny antibiotika och andra behandlingsmetoder. Senast ett helt nytt antibiotikum utvecklades var för 30 år sedan, efter det har det bara dykt upp varianter av gamla läkemedel i apotekshyllorna. Den långsamma utvecklingen har gjort det lätt för bakterierna att anpassa sig till de »nya« läkemedlen och bli resistenta.

Men att motivera läkemedelsindustrin är svårt.

Det beror delvis på att det blir allt svårare att hitta ny antibiotika, men också, som så ofta, på ekonomiska incitament; utvecklingen är väldigt kostsam och för att det ska vara lönsamt att ta fram nya piller ser företagen gärna att patienterna använder medicinerna längre än bara en vecka eller två.

– De satsar i dag ofta på läkemedel man äter livet ut och med antibiotika, då vi talar om kurer på fem till tio dagar, blir det helt enkelt inte lönsamt. Dessutom bygger affärsmodellen på att investeringen ska betalas tillbaka genom att man säljer stora volymer, och ju mer man säljer desto snabbare sprids resistens, vilket gör de nya läkemedlen verkningslösa fort, säger Malin Grape.

En annan utmaning är att få läkemedelsbolagen att tillhandahålla sina läkemedel i länder som Sverige där förskrivningarna minskar. Folkhälsomyndigheten och Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket har fått i uppdrag att ta fram nya ersättningsmodeller så att Sverige inte går miste om framtida mediciner.

Ett förslag som läkemedelsbranschen själv har presenterat kan liknas vid ett försäkringssystem. Det går ut på att bolagen får sin huvudinkomst via en avgift som staten betalar i förväg för att få möjlighet att använda sig av antibiotika när det behövs. Det garanterar därmed inkomster åt företagen även om vi inte använder så mycket antibiotika.

Vid sidan av antibiotikautvecklingen pågår även forskning på läkemedel som inte fungerar på samma sätt som traditionell antibiotika. Från EU:s sida startades för en tid sedan projektet Formamp med uppdrag att ta fram nya strategier för att behandla infektionssjukdomar. Forskarlaget, som koordineras från Sverige, studerar antimikrobiella peptider. De finns naturligt inom oss och brukar kallas kroppens egen antibiotika. Peptiderna är effektiva mot bakterier och verkar med en helt annan mekanism än traditionell antibiotika, vilket minskar risken för att resistenta bakterier ska utvecklas.

Enligt projektledaren Helena Bysell kan ett läkemedel finnas klart inom tio år.

– Vi kommer att inleda studier på möss inom kort. Det ser lovande ut, även om vi har lång väg kvar, säger hon.

Men bara för att Sverige har tagit en aktiv roll i resistensarbetet innebär det inte att det inte finns saker att förbättra här hemma. Fortfarande slarvas det med förskrivningar och det finns ännu inga krav på att inkludera miljöperspektivet när landstingen upphandlar antibiotika, påpekar Kristian Kvint, docent och koordinator för Centrum för Antibiotikaresistensforskning. Det är inte bara dåligt ur miljösynpunkt, utan även med hänsyn till resistensläget.

I Hyderabad i Indien, där många av de billiga läkemedlen tillverkas, spyr fabrikerna dagligen ut enorma mängder antibiotika i de kringliggande vattendragen. Studier har visat att vattnet ofta innehåller betydligt högre koncentration av läkemedlen än hos människor som genomgår en antibiotikakur. Bakterierna i vattendragen är dessutom typiskt sett resistenta mot cirka trettio av ett fyrtiotal testade antibiotika.

Vår jakt på billiga läkemedel göder alltså, bokstavligen, framväxten av de bakterier vi fruktar.

Kristian Kvint var en av de forskare som lyfte frågan om utsläppen vid ett seminarium i Almedalen i somras. Han kallar dagens system undermåligt och efterfrågar ett upphandlingsförfarande där det även ställs miljökrav.

– Vi exporterar vårt problem, men importerar det samtidigt. Två av politikerna på plats sa att de skulle hem och skriva motioner om detta, vi får hoppas att de står fast vid det, säger han.

Video: Erik Fichtelius

»Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst.«

KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera