Dyrare olja – jämnare valkamp

Text: Bengt Lindroth

Det regerande blå blocket med Høyres, H, Erna Solberg som statsminister och Fremskrittspartiets, FRP, Siv Jensen som finansminister står mot en rödgrön opposition. Tills i somras sågs det som en självklarhet att Arbeiderpartiet, AP och dess ledare Jonas Gahr Støre tar över. Man nådde förra året opinionssiffror på 37  procent men i dag har de rasat till en bit under 30  procent. Vad har hänt?

En förklaring är att den ekonomiska optimismen återvänt. Prisfallet på olja fördystrade i ett par år regeringens tillvaro, intäkterna sjönk, arbetslösheten steg. I dag ser det ljusare ut och sympatierna växer för H (24–25  procent) och FRP (14–15 procent) och klättrar mot nivåerna från 2013. Erna Solberg är det borgerliga Norges givna statsminister. Samstyret med FRP har fungerat, trots att somliga FRP-ledamöter på populistiskt vis haft (o)vanan att tala emot de kompromisser partiets egna ministrar gått med på. Det har gällt pålagor på bilismen, flyktingpolitiken och oljeinkomsternas användning.

Grundtemat i valspurten är trots allt finanspolitiken. H vill sänka skatterna måttligt och FRP ännu mer. AP önskar höja dem med 15 miljarder norska kronor, men Jonas Gahr Støres trovärdighet som advokat för rödgröna miljö- och välfärdssatsningar har fått sig några törnar.

Ingen förnekar AP-ledarens briljans. Den forne diplomaten och medarbetaren till Gro Harlem Brundtland är en förträfflig tv-debattör, men lättheten att argumentera och formulera sig lagom radikalt spelar honom spratt. Frågan om oljeutvinning utanför Lofoten har varit laddad i rödgröna led. När därför Støre tidigare sa att han förstod dem som ansåg att resurserna kring Lofoten borde ligga orörda utmanade han starka opinioner inom AP som länge önskat borra. Under våren snickrade Støre ihop en kompromiss som partiet godtog, men Norges miljövärnare uppfattade det ändå som att nu öppnas Lofoten för oljeindustrin.

Oklarheten om Jonas Gahr Støres faktiska värderingar har spätts på av anklagelser om dubbelmoral. Han kommer från en förmögen familj som ibland har föredragit privatskolor och privatvård framför offentlig service. Han äger andelar i byggprojekt som tillämpat tvivelaktiga anställningsformer som han själv fördömt som partiledare. Den publiciteten medverkar till att Senterpartiet går framåt i traditionellt socialdemokratiska områden (10–12 procent i gallup). Ordföranden Trygve Slagsvold Vedum kan bli valets vinnare, en anticentralistisk, talför och nationellt sinnad lantbrukare från Vestlandet. Miljøpartiet De Grønne och Socialistisk Venstre går också på plus. Att skapa en rödgrön koalition av detta blir kärvt.

Helst sägs Støre vilja dra åt mitten genom att få med Kristelig Folkeparti som inte önskar fortsätta att stödja en ministär där Fremskrittspartiet ingår, allra minst den högljudda invandringsministern Sylvi Listhaug. Detsamma gäller för liberala Venstre.

Så oavsett om Støre eller Solberg får chansen att bilda regering måste han eller hon visa prov på parlamentarisk fingerfärdighet för att skapa majoritet. Annars, hemska tanke, riskerar Norge att bli nästan lika svårstyrt som Sverige.