Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren

SÌ o NO. Den 1 oktober röstar Kataloniens medborgare om oberoende från Spanien.

Utrikes

Katalonien – mycket vill ha ännu mer

Allt tyder på att det förmögna Katalonien blir självständigt efter folkomröstningen. Men både före och efter hopar sig problemen.

Restaurangborden tog upp halva trottoaren. Maten var rejäl – strimlad bläckfisk med paprika i olivolja. Publiken var solid, ung, välutbildad i moderna yrken: it, turism, marketing.

Samtalen kring borden – och mellan borden – var intensiva. Men inte skräniga som samtal i det hajpade Barcelona brukar vara.

Samtalen kretsade kring  … nej, inte fotboll, inte mode, inte bantning, framför allt inte om terrordådet på La Rambla som ägt rum några dagar tidigare, och absolut inte om förbudet mot tjurfäktning. De handlade om politik och identitet.

En stillsam katalanska i fyrtioårsåldern, Xevi Frisach, sa med eftertanke:

– Vi vill bli ett Schweiz.

Med mitt bordssällskap, en kvinnlig foto-graf, resonerade jag om repliken. Vad säger den om katalanerna? Att de står för chauvinism och nationalism? Eller att de mest är egoister och står för ekonomisk elitism?

Det fanns inget entydigt svar.


Men faktum kvarstår
, att Europa kan begåvas med ett nytt självständigt – och i mångas ögon onödigt – land, om på söndagen den 1 oktober Kataloniens röstberättigade medborgare säger ja till att ge sitt land ny status: självständighet, oberoende av moderlandet Spanien från vilket det redan lever med stor autonomi.

Självständighetsledaren, den katalanska delstatsregeringens president, Carles Puigdemont, en 55-åring före detta rockbandsbasist och journalist, har förklarat, att vinner hans ja-sida »utropar Katalonien sin självständighet inom 48 timmar«.

Tisdag den 3 oktober kan alltså Puigdemont vara en politikens Houdini. Utbrytarkungen. I sina många intervjuer säger han alltid: »Vi visar varje dag att vi är redo att vara en självständig stat.«

Men komplikationer uppstår omedelbart. Folkomröstningen är nämligen enligt Spaniens konstitution olaglig. Den bedöms som landsförräderi. Väpnade insatser kan därför inte uteslutas. Turisternas Costa Brava kan bli en stridsfront. Troligare är dock att Spanien ber EU att ta sig an uppgiften att återställa ordningen.

Opinionsmätningarna är en gissningslek. Men SÌ (ja) vinner sannolikt eftersom NO (nej) i de flesta fall helt bojkottar omröstningen. I en tidigare folkomröstning på prov röstade 80 procent för självständighet.

»Mentalt är vi redan självständiga«, har Utbrytarkungen sagt men tillagt: »Det svåra är att genomföra våra demokratiska önskemål, när den spanska regeringen förmenar oss vårt önskemål.«

Det är den katalanska polisen, Mossos d’Esquadra, som ska bevaka vallokaler och svara för lag och ordning. Mossos har dock tappat mycken prestige genom sin slarviga hantering av terrordådet i Barcelona. Där finns enligt sociologen Carlos Delclós flera nynazistiska organisationer och Mossos kunde inte hindra att flera moskéer vandaliserades.

Den mentala självständigheten underlättas av att Katalonien sedan 1979, fyra år efter fascistdiktatorn Francos död, inom ramen för det spanska kungadömet har en långt utvecklad autonomi. Autonomin är av samma slag som den baskerna åtnjuter. Baskerna är nöjda. Landsdelen blomstrar. Inte ens 10 procent av baskerna propagerar för »ett fritt Baskien«.

 

Men katalanerna är inte nöjda. De lever redan goda liv. Men de tror att de ekonomiskt kan få det ännu bättre om de finge styra ett helt eget land. De är öppna för invandring. Ute på landsbygden noterar jag att all skörd i fruktodlingarna utförs av unga män från Västafrika.

Det är ekonomi de flesta katalaner pratar. De anser att Katalonien göder det övriga Spanien: »Vi ger dem mera än de ger oss«, har Artur Mas, en tidigare regionpresident, sagt.

Storbarcelona med 3,5 miljoner invånare har hälften av Kataloniens invånare om 7,3 miljoner på en yta som är tre gånger Skånes. Tack vare stor invandring från andra delar av Spanien ökar befolkningen snabbt.

Dock skulle, om president Puigdemont tisdagen efter valet utropar sin egen självständiga stat, problemen hopas – inte bara centralmaktens vrede i Madrid.

• Skulle ett självständigt Katalonien med automatik fortsätta att vara medlem i EU? Svar: Bryssel skulle lyssna med öppna öron på Madrid – och Katalonien skulle behöva starta en ny och egen medlemsprocess. Förhandlingarna skulle bli krisiga som brexit.

• Vem blir statschef? Svar: Rimligen måste en president skakas fram. Men vem väljer henne eller honom?

• Vilken blir det nya landets valuta? Det är inte bara att fortsätta använda euron. Det vanligaste svaret jag fått lyder: »Vi kan ha samma valuta som Andorra.« De blir ställda av följdfrågan: Vilken valuta har Andorra? Andorra är en lilleputtstat i Pyrenéerna mellan Spanien och Frankrike med hög levnadsstandard och katalanska som språk. Det hade förr både spanska pesetas och franska francs som betalningsmedel. Landet är inte EU-medlem men har sedan två år ett specialavtal och präglar egna andorranska euromynt.

• Och – här trycker den sanne katalanen på larmknappen – i vilken liga ska ett av världens bästa fotbollslag, FC Barcelona spela? Är laget med Messi & Co välkommet i Spaniens gloriösa La Liga med legendariska matcher mot Real Madrid? Eller måste det skapa en egen katalansk första division?

Olaglig självständighet. Problemet med folkomröstningen om självständighet att den är enligt Spaniens konstitution olaglig. Den bedöms som landsförräderi.

Olaglig självständighet. Problemet med folkomröstningen om självständighet att den är enligt Spaniens konstitution olaglig. Den bedöms som landsförräderi.

Den katalanska autonomin inom Spanien är så uppenbar att du kan ta på den med handen.

I skolorna sker mera undervisning på katalanska – ett snyggt språk som mera för tankarna till italienska än till spanska och franska. Under Francos 36 år långa diktatur var katalanska helt förbjuden.

Nästan alla invånare, även de nyligen invandrade, talar båda språken, katalanska och kastilianska (spanska).

Barcelonas tidningskiosker säljer fler tidningar skrivna på katalanska än på spanska. Den viktigaste av dem, La Vanguardia, trycker sin tidning på båda språken.

Katalonien har ett otal tv-kanaler – och fler sänder på katalanska än på spanska.

Kataloniens parlament med 135 diputats (ledamöter) väljs sedan 1980 på vanligt demokratiskt vis, en person, en röst. Det utser presidenten över regionstyret, stiftar katalanska lagar inom sina kompetensområden, godkänner regionens budget, kontrollerar sin regerings, myndigheternas och offentliga bolags verksamhet. Men utrikesfrågor, försvar och statsskatt beslutas av El Corte, parlamentet i Madrid.

Summa summarum: katalanerna har stort inflytande över sina liv, deras parlament har mycken makt.

Men inte tillräckligt tycker många katalaner. Därför vill de att Katalonien bryter sig ur Spanien. Jag gick på ett litet valmöte i det idylliska, men trånga och ungdomsskräniga, Tossa de Mar. Hygglig stämning. Men de flesta i publiken var spanska turister.

Den katalanska flaggan – röd och gul och med en vit triangel prydd med en stjärna – vajade överallt i kvällsbrisen.

T-tröjorna var smörblomsgula och bar den korta texten »SÌ« och mera kryptiskt »… and we are living«.

Ja, katalanerna lever gott och med stor trivsel. Det är inte en tillfällighet att Barcelona både är Iberiska halvöns största industristad och de europeiska turisternas mest älskade resmål.

Men de vill ha mer. På valmöten hör jag argumentet: »Det är vi som har den mest solida ekonomin här på halvön  … Vi är som Schweiz, Österrike, Finland och Danmark.« Underförstått: blanda inte ihop med övriga Spanien. (Jag var patriotiskt kränkt över att Sverige nämndes).

Jag hör också: »Det är vi som har bekämpat korruptionen och nu har kontroll över våra pengar …« Underförstått och korrekt: de spanska partierna och apparaten i Madrid sitter i korruptionens klor. Vallöftena är också de vanliga: »Vi ska ge er högre pension.«

Många katalaner vänder sig mot att de katalanska självständighetssträvandena utstrålar attityder av översitteri och arrogans. De klappar sig på bröstet för att de – till skillnad från de spanska barbarerna – förbjudit tjurfäktning En ledarskribent i Barcelona skojade: »Vi är på väg att ge ordet chauvinism dålig klang.«

En tidningsförsäljare på strandpromenaden i den fridsamma badorten Roses sa: – Jag måste rösta no. Hur skulle jag kunna se mina barn i ögonen och medge, att jag varit med om att göra världen mindre?

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera