Den brutala nostalgin

Den som bara vill vara och inte vill äta, shoppa eller uppleva i Stockholm märker att det inte riktigt finns någonstans att ta vägen. Det moderna samhälle som följde i industri­aliseringens hasor tog rummet som gisslan och förvandlade alla platser till rationella ut­rymmen som fyller en funktion. Här bor man. Här handlar man. Här tar man flyget. Och här dricker man sin latte.

Förlusten av rummet är något som förenar många av 1900-talets författare. Mer än efter en flydd tid sökte Marcel Proust efter en förlorad plats; Tant Leonies trädgård, Madame de Guermantes salong för societeten, strandpromenaden i Balbec. Platser där människor samlats under hans barndom och fyllt hans unga liv med en första känsla av mening och innehåll. Med hjälp av sin madeleinekaka återfick han en nostalgisk känsla av att vara där, som det var då. Oförändrat.

1974 skrev en annan fransk författare, Georges Perec, i »Rummets rymder«, om hur han skulle vilja att det fanns platser som var stabila, orubbliga, oantastliga, orörda.

Alla människor har sin egen madeleinekaka. För mig räcker det att höra personer prata långsam, noggrann finlandssvenska med varandra, så återkallas barndomens somrar hos mormor, i det röda hyres­huset som hängde på träpelare ut över ån i ­Gamla Borgå. Där jag själv bott de första­ månaderna i mitt liv med det mat­riarkat som var min familj; mamma, mormor, storasyster, ibland gammel­mormor, i ett rum och kök, dass på gården och vedeldad byk i bastun. I närheten fanns moster och min ett år äldre (flick)kusin och på trappen på andra sidan Lilla Ågatan satt tant Hilma, i mönstrade kjolar ner till de svullna vaderna, och pratade med förbipasserande. Det låter som minnen från förrförra seklet, men så kunde det se ut in på 1980-talet i ett fattigt och krigsskadat Finland.

Dit återvände vi tills jag var 14. Då var hela kvinno­släkten – till sist även mormor – uppryckt ur kullerstenarna och omplanterad­ i Sverige. Men Lilla Ågatan var fortfarande vår. Alla pratade svenska. Tant Hilma­ satt på sin trapp. Vi tänkte inte ens på att den gamla stadsdelen, med de sneda 1700-talshusen, sina kullerstensgator och den mäktiga domkyrkan från 1400-talet, var så vacker att Unesco med sin stämpel i ansökan om världsarvs­märkning måste godkänna den som resmål för latteklassen.

När jag nästa gång återvände till Borgå hade jag bilen full av egna barn. Jag visste förstås att tant Hilma var död, men vid hennes trapp höll en ny tids kulturmed­veten societet­ sin salong på en uteservering med kaffe och kulglass. Butiksgatan hade blivit ett souvenirstråk. Vårt pelarhus var rivet och ersatt av en modern villa med strandtomt. De flesta pratade finska. Det kändes som en förödelse för mig som tyckte att jag hade historisk rätt till platsen.

Den danske litteraturvetaren Frederik Tygstrup skriver att längtan inte står efter barn­domens plats, »utan efter idén om en barndomens plats«.

När den imaginära platsen – eller idén om en femtiotals­idyll, ett folkhem, en enhetlig nation – inte längre går att hitta är risken att denna längtan söker sitt utlopp någon annanstans. I ett språk, i ett trossystem, i en etnisk tillhörighet.

Jag insåg smärtsamt att det är så här det känns att vara stockkonservativ. Huset revs ju för att den ständiga fukten under­ifrån hade fått det att ruttna. Och mormor var ju så glad att slippa ifrån kallvattnet, dasset, de smutsiga trägolven. Hon älskade sina nya moderna plastgolv, tvättstugan, bekväm­ligheterna. Jag som satt en ära i att vara rörlig, flexibel, som flyttat 30 gånger innan jag fyllde 30, hade förvandlats till en som önskar att allt och alla som jag lämnat bakom mig ska bli vid sin läst, i evig stagnation. Drabbad, för en stund, av den brutala nostalgi som slår rakt i hjärttrakten på det som vill röra sig.

Text: