Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Krönika / Kultur

Vem vill jubla åt misär på hemmaplan?

När två medelålders män från Nottingham packar upp sina könsord köar medelklassen utanför.

För tio år sedan var Sleaford Mods frontfigur Jason Williamson glad om han hade råd med en Japp (tänk gärna in »Mars bar« här i stället – det engelska lite mer gatusmarta namnet på en styckbit) och en burk öl. Pengarna kom från bidrag eller tillfälliga jobb i hemstaden Nottingham. Sleaford Mods andra halva, Andrew Fearn, drog i sin tur ihop till hyran genom att sälja gymmedlemskap över telefon. De träffades, började göra musik om livet på botten och strax började ryktet sprida sig.

Mindre än ett år efter att duons genombrottsskiva »Divide and exit« släppts, och hamnat på bland annat The Guardians topplista över 2014 års bästa skivor, kunde Jason Williamson säga tack och good bye till arbetet som benefits adviser – bidragsrådgivare – och starta ett liv som firad antirockstjärna.

Om två veckor är det dags för den snart 47-årige Williamson att packa upp sitt bagage av svordomar och könsord på Debaser Strand i Stockholm. Det är Sleaford Mods första besök i den svenska huvudstaden och biljetterna till konserten tog slut i ett nafs. Intresset var rykande för dessa två medelålders britter som spottar ur sig rader som »Weetabix, England, fuckin’ shredded wheat, Kellogs cunts« och vars hit »Jobseeker« handlar om hur Williamson samtalar med sin handläggare på arbetsförmedlingen (på frågan om vad han gjort för att få en anställning sedan senaste besöket är svaret »FUCK ALL«).

Det är möjligtvis en trångsynt tanke men jag kan inte låta bli att fundera på hur intresset skulle vara för två oanpassningsbara män från – låt säga – Säffle som ilsket maler på om allt som kommer i deras väg.

Bragokex, Sverige, Kalaspuffar, Cornflakes-fittor.

Det har givetvis inte samma klang med misär på hemmaplan.

»Det var också något som förvånade mig. Att folk gick runt och skröt om att dom var fattiga. Sånt sa man ju inte? Har man inte pengar så får man aldrig låta det synas« skriver skådespelerskan och författaren Evin Ahmad i sin bokdebut »En dag ska jag bygga ett slott av pengar«. Det handlar om hennes väg från barndomens Akalla till scenskolans Östermalm. Om fattigdom som inte bärs som en accessoar till en medelklassydd konstnärsprofil. Den Sheffield-bördiga gruppen Pulp sjöng om samma sak tjugotvå år tidigare i låten »Common people«. Jarvis Cocker berättar om en grekisk tjej som åkt till London för att gå på Saint Martins konstskola och leva som »vanligt folk«. Hon ville göra allt det där som vanligt folk gjorde. Cocker förstod ingenting. Vad menade hon? Det var ju att spela snooker och bli för full för att det inte finns något annat att göra. Ja med skillnaden att hon alltid kunde ringa hem till pappa i Grekland när kackerlackorna började krypa fram ur hörnen.

Där Pulp sjöng om »vanligt folk« hade man i dag kanske talat om »chavs« – en inte lika vänlig beskrivning av samhällets lägsta klass. När skribenten och vänsteraktivisten Owen Jones för sex år sedan gav ut »Chavs« hyllades den på brittiska kultursidor. I boken – som i somras gavs ut igen i svensk översättning – undersökte Jones föraktet mot arbetarklassen. Hur kom det sig att i övrigt så medvetna människor i hans närhet kunde slänga sig med »chavs« – en nedlåtande ord vars ursprung är omtvistat men som syftar på vit arbetarklass? Fanns det en fördom om att de – den grupp som i USA brukar benämnas »white trash« – fick skylla sig själva?

Trots att den skrevs pre-brexit är Owen Jones bok fortfarande aktuell – inte bara för anglofiler som hyser förbjudna drömmar om fuktskadade heltäckningsmattor och snabbmatsflott. Utan också för andra som undrar hur i helskotta det kunde bli så här.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera