Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Kultur

Allt i allo

Regissören och manusförfattaren Lisa Langseth ställer så svåra existentiella frågor i sin nya film »Euphoria« att kultskådisen Charlotte Rampling lockades att vara med.

I Hjorthagen i Stockholm finns en enklav av enklare tjugo- och trettiotalshus runt Folkets kulturcentrum. Här växte regissören Lisa Langseth upp bland arbetarbarn med dusch i källaren i en tid då Hjorthagen helt omringades av industriområdenas, hamnarnas och ställverkens ingenmansland. När hon började i en större skola, mitt på det fina Östermalm, dit Hjorthagen hör, fick hon upp ögonen för att det fanns barn med helt annorlunda liv, bara två tunnelbanestationer bort. Och hon förstod snabbt att det inte bara handlade om pengar.

– Jag har varit medveten om skillnader i kulturellt kapital sedan jag var liten. Jag tror att det är fullkomligt avgörande för alla människor, för vad vi tror att vi kan göra, för självförtroendet och i förlängningen för förmågan att tjäna pengar.
Insikterna som hon gjorde på skolgården de åren har aldrig lämnat henne. De ligger som klangbotten i hennes första långfilm från 2010, »Till det som är vackert«. Filmen handlar om en 20-årig förortstjej, Katarina, spelad av Alicia Vikander, som upptäcker klassisk musik. Den uppburne äldre dirigenten, Samuel Fröler­, ser hennes längtan
och drar nytta av den.

– Hon dras till honom för att hon vill ha hans makt. Till vilket pris som helst vill hon ta sig fram och skaffa sig ett nytt liv. Traditionellt har det ju varit det sätt som kvinnor gör en klassresa, genom att skaffa sig en etablerad man.
I dessa dagar framstår filmen­ som närmast profetisk, en förtida kommentar till skandalen med filmproducenten Harvey Weinstein, och #metoo-kampanjen som blossade upp över hela världen som en följd. För Lisa Langseth kom skandalen heller­ inte som någon överraskning. Hon kände honom inte, men säger att »alla« har vetat vad Weinstein höll på med.

– Han har så mycket makt inom filmen som det nästan inte finns motsvarigheten till, säger hon och beskriver ett helt system med agenter och assistenter runt varje skådespelare, som var och en står i en beroenderelation till producenten.
– Runt varje skådespelerska finns en stab som tjänar pengar på henne och det har legat i väldigt många personers intresse att det här inte sprids.

Lisa Langseth var 12 år när hon såg pjäsen »VD« av Stig Larsson på tv. Hon beskriver det som ett uppvaknande när hon såg de hierarkier och det maktspel som han beskriver i pjäsen.

– Jag tyckte att den pjäsen beskrev allt det som jag sett under skolgårds­tiden. Och jag tycker fort­farande att det är hisnande vad vi människor är beredda att göra för att passa in.

 

Med tiden har hon byggt upp sitt eget kulturella kapital genom dramatikstudier på både Biskops-Arnö och Dramatiska institutet och fter två långfilmer befann hon sig i en position där hon kunde be en av sina favoritskådespelare, Charlotte Rampling, spela rollen som Marina som jobbar på en självmordsklinik, i hennes tredje film »Euphoria«, som hade världspremiär på Torontofestivalen i september (på svenska biografer i februari). Filmen ställer den svåra frågan om en människa har rätt att ta livet av sig, och för att övertyga Rampling var Langseth bland annat tvungen att delta i en improviserad uppspelning av hela manuset på ett hotellrum i London.

– Charlotte är en enormt fri människa inuti. Hon är bara intresserad av att göra saker som betyder något för henne personligen, säger Lisa Langseth och beskriver henne som en själslig anarkist.

När hon började arbetet kände hon själv ett »starkt, ogenomtänkt äckel« inför idén om dödshjälp, att det var en ohygglig företeelse.

– Dödshjälp existerar ju i organiserad form i flera länder och det går snarare mot att det blir mer lagligt. Vissa betonar att det finns ekonomiska skäl till det, att vi i framtiden inte kommer ha råd att vårda alla. Det ställer hela idén om allas lika värde på sin spets. Ämnet är så stort att det nästan inte går att prata om. Och det är då jag blir intresserad. När det inte längre går att säga om något är rätt eller fel.

Sina skådespelare placerade hon i något som hon beskriver som ett mellanrum, ett utrymme mellan liv och död och filmens självmordsklinik ligger som en kontrast omgiven av den vackra och livskraftiga naturen.

– Det är spännande att vi lever våra liv så långt ifrån döden. Vi är så självupptagna. Vi tror att döden bara drabbar oss. Men naturen runt omkring vill leva. Den bryr sig inte om oss. Och döden är nödvändig för att det nya livet ska uppstå. Allt går i cirklar. Det var först när jag lämnade det journalistiska och gick tillbaka till det konstnärliga som det blev riktigt intressant. När jag slutade att försöka göra en debattfilm.

Trots att hennes filmer är sinsemellan väldigt olika, så förenas de av sina huvudpersoner som kämpar med alltför starka känslor inombords. Lisa Langseth for med sitt castingteam land och rike runt för att hitta någon som skulle klara av att kombinera den överdrivna känsligheten med tuffheten hos Katarina i debutfilmen, och som samtidigt var både ung och helt okänd. När hon inte hittade någon gick hon igenom småroller i såpoperor. I »Andra Avenyn« hittade hon en ung tjej som inte lyckats komma in på scenskolan och som därför funderade på att söka till Handelshögskolan. Alicia Vikander vann en guldbagge 2010 för sin rolltolkning av Katarina, och sex år senare belönades hon med en Oscar för bästa kvinnliga biroll i »The Danish Girl«.

Med »Euphoria« har Lisa Langseth lyft sitt filmande till en internationell nivå. Filmen spelas in helt på engelska, ett initiativ från Alicia Vikander som förutom att spela en av huvudrollerna är en av filmens samproducenter med sitt nya produktionsbolag, Vikarious Productions.

Det är också ett litet steg mot att släppa lite på kontrollen. Som auteur styr Langseth allt från manus till regi och klippning. Det är ingen princip säger hon, men om hon ska orka lägga flera år på ett filmprojekt så måste hon utgå från någon djupt känd känsla inom henne själv.

– Det är så fint med fiktionen att man kan översätta sina rädslor till fiktion. Det går att översätta sig själv in i en annan situation, och låta det bli något annat.

 

Som både manusförfattare och regissör blir det också möjligt att leva på filmerna och bidra till försörjningen av storfamiljen i villan i Enskede, två egna barn, man och hans tre barn.
– Det skulle inte ha gått annars. Med en internationell samproduktion blir det också mer av allt, mer pengar, mer möjligheter, mer tjafs, mer bråk, mer kul.

Mer plats för hierarkier och maktspel, precis som hemma i Hjorthagen där hennes föräldrar bor kvar. Där det ingenmansland som en gång rymde industriområdet, skroten, böcklingrökeriet har blivit Norra Djurgårdsstaden med rader av miljövänliga experimentbostäder för lite lyxigare hipsters.

– Vi är helt i chock. Det är det enda vi pratar om. Min barndom är helt raderad, säger hon.

Hon skrattar. Det är en överdrift förstås, men faktum är att det lilla området numera är helt inringat av nybyggt, under nytt namn som ska andas skillnaden i kulturellt kapital

 

Hur hamnade jag här

1975
Föddes och växte upp i Hjorthagen, Stockholm.

2002
Tog examen från Dramatiska institutets dramatiklinje.

2004
Satte upp den egenskrivna »Den älskade« på Dramaten, med Noomi Rapace i huvudrollen. Pjäsen blev sedan fröet till den första långfilmen.

2010
Debutfilmen »Till det som är vackert« belönades med en guldbagge för bästa manus. Alicia Vikander fick samtidigt en guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll.

2013
Den andra filmen »Hotell« fick blandad kritik.

2017
»Euphoria« har världs­premiär på Torontos filmfestival.

Läs nästa artikel
KrönikaInrikes/utrikes
Prenumerera