Skapa konto

Skapa konto
Förnamn är ogiltigt
Efternamn är ogiltigt
Lösenord är inkorrekt
Lösenord och bekräftat lösenord stämmer inte överens

Du måste godkänna användarvillkoren
Nobel Blogg / Kultur

Japanska ritualer möter uråldrig brittisk tradition

Johan Hakelius om årets nobelpristagare i litteratur.

Kazuo Ishiguros talade engelska är drottningens, med hemvist långt fram och högt i munnen. Av den mittatlantiska släpighet som blivit det meritokratiska Englands nationalspråk finns inga spår. Det är antagligen ingen slump.

Även om Ishiguro kom till England redan som femåring och inte återvände till Japan på besök förrän han var 35, är båda hans föräldrar japanska. Planen var egentligen från början att hans far, som är oceanograf, bara skulle arbeta i England ett par år, men så blev det inte. Familjen stannade kvar i vad som nedlåtande brukar kallas »börsmäklar-Surrey«.

England på den tiden, tidigt sextiotal, var i den medelklassmiljö som familjen Ishiguro befann sig, inte det minsta multikulturell. Ishiguro har berättat att han minns från sin barndom att en koreansk man en gång kom på besök, av den enkla anledningen att han råkade befinna sig i närheten och var asiat.

Hemma talades det japanska. Ishiguro hade inga drömmar om att bli författare, utan ramlade in i skrivandet, mer av en slump, under sin andra period på universitet.

Det blir förstås en läsares spekulation, men det framstår som om allt det här präglar Ishiguros romaner. Inte minst att han levt i ett möte mellan den formella och ibland rent av rituella japanska kulturen och den hierarkiska ordning av uråldriga traditioner som så länge präglade England. Hans korrekta engelska får karaktären av kulturbrygga, på ett sätt som ett amerikanskt idiom aldrig kunde ha. Själv berättar Ishiguro att han hade problem med just detta under den engelska barndomen. På tv gick mest westernserier, så Ishiguro kom till skolan och talade ett slags vilda västernspråk. »Howdy«, kunde han hälsa sina nya vänner.

»Remains of the day«, »Återstoden av dagen«, hans mest populära och tillgängliga roman, är ett bra exempel. Huvudpersonen och berättaren, butlern Stevens, är verkligen traditionerna och ritualernas väktare. Den vanligaste tolkningen av boken är att Stevens är en tragisk figur, som stympat sig känslomässigt till den grad att han inte längre har någon egen vilja eller eget omdöme. Det är inte fel, eller ens långsökt, men ganska platt. Romanen är mycket mer komplicerad än så, trots att den är lättläst. Man kan till exempel ta den som utgångspunkt för en diskussion om vår egen tids fixering vid självförverkligande. Eller som en intelligent skildring av vad som skedde när en gammal världsordning, med sina normer och värderingar, abrupt övergick i en annan. Hur alla de som inte hängde med kördes över av en obarmhärtig utveckling. Eller en skildring av den enorma kraft, positiv och negativ, som nostalgin kan ha.

Hans nästa stora roman »The Unconsoled«, »Den otröstade«, kom först fem-sex år senare och var av ett helt annat slag. Många som hade väntat på en uppföljare till »Återstoden av dagen« lade besviket boken ifrån sig. Den är svår, experimentell och kafkalik. Kritiken var överlag nedgörande. En recensent, som tyckte att Ishiguro bitit över alldeles för mycket och tuggade alldeles för utstuderat, satte rubriken: »Har han blivit galen?«. Men tio år senare, 2006, hamnade den 500-sidiga berättelsen om tre mardrömslika dagar i konsertpianisten Ryders liv, bland tre i topp i en omröstning om de bästa brittiska romanerna mellan 1980 och 2005.

Hans senaste roman, »The Buried Giant«, »Begravd jätte«, är återigen något helt annat. Den utspelar sig i den mörka period efter att romarna lämnat Britannia, men innan den kända engelska historien tar vid. Den är betydligt behändigare än »Den otröstade«, men har samtidigt liknande drag av obehag och oklarhet. Den är ibland nästan petigt realistisk, men också fylld av företeelser och varelser som bara brukar förekomma i föraktad fantasylitteratur. Kritiken var blandad.

Det som går igen i Ishiguros romaner är ett slags känsla av renskrapad enkelhet, eller kanske snarare tomhet. Det går att ana något japansk, också i det. Akademiens ständiga sekreterare, Sara Danius, beskrev honom som en blandning mellan Jane Austin och Kafka. Han kan också påminna om en så udda bukett som Joseph Conrad, Donna Tartt och Akira Kurosawa.

Kazuo Ishiguro hör till de litteraturpristagare som har stor chans att växa i läsarnas medvetande med tiden.

Video: Erik Fichtelius

SD eller S?

KrönikaNovell
Prenumerera