När far super
När Emmanuel Macrons enmansshow möter motstånd plockar han fram dekret. Det verkar inte störa svenska liberaler.
Toppbild: TT
Inget kan få en nordeuropé att känna sig så förträfflig som ett gäng gnällande fransmän. Min egen favorit är fortfarande den franska kravallpolisen, som för drygt tio år sedan helt tappade fattningen när dess konstaplar skulle berövas rätten att dricka en kvarts liter vin till lunch. Att den franska staten är på väg att lamslås, på grund av att fransmän inte längre ska få betalt för att göra ingenting från att de är 62, utan först från att de är 64, funkar också rätt bra som utgångspunkt för självgoda fnysanden.
Men låt oss lägga sakfrågan åt sidan ett ögonblick och ägna formen en tanke istället.
Tänk er att en högerpopulist hade bestämt sig för att det var alldeles för besvärligt att behöva ha att göra med vanliga partier. Tänk er att han därför hade satt ihop sin egen skräddarsydd rörelse, vars enda uppgift var att göra som han ville. Tänk er sedan att han blev president och att hans tjänare i det egna "partiet" fick majoritet i parlamentet. Tänk er sedan att han ändå, efter ett val som inte gick lika bra, fick problem att få precis som han ville och att han då talade om för parlamentet att det kunde tycka vad det ville. För han kan ändå styra med dekret.
Jovisst, Macron är demokratiskt vald. Men det är Victor Orbán och den polska regeringen också. Det hindrar inte att de ständigt, ofta med rätta, granskas kritiskt i svensk offentlighet. Men Macrons tydligt auktoritära reflexer slinker igenom. Skälet är förstås att han med framgång sålt in sig som en företrädare för upplyst liberalism, EU-vänlighet och allt annat som räknas som anständigt i finare kretsar. När liberala ikoner som Macron eller Kanadas Justin Trudeau visar sitt förakt för demokratiska principer, är det inget att göra sak av.
Brexit och Tysklands politiska försvagning har gjort Frankrike än mer inflytelserikt inom EU. Det är samtidigt ett land i djup politisk kris och med en historisk svaghet för auktoritära ledare. Den insikten kan man läsa i vilken svensk tidning som helst, förutsatt att frågan gäller Marine le Pens chanser att vinna ett val. Men när Emmanuel Macron faktiskt ägnar sig åt auktoritärt styre i demokratins gråzon, hörs inte många pip.
I de senaste opinionsmätningarna slår Marine Le Pen Macron med god marginal, om det vore presidentval idag. Rassemblement National, som Front National heter numera, skulle enligt vissa mätningar bli största parti. Och det baserat på ett försvar för den demokratiska processen och en kritik av auktoritärt styre.
Kan vi inte vara överens om att det ändå är en aning intressant? Vi behöver ju inte sluta flina åt fransmännens sydländska temperament för den skull.
Läs även: Början på slutet för Borne?
